• Anonym (Ledse­n)
    Äldre 24 Feb 09:26
    2494 visningar
    3 svar
    3
    2494

    Från bröllopsplanering till singel

    För fem dagar sedan hasplade min älskade sambo ur sig att han inte vet om han älskar mig mer. Att han inte vet om han är kär. Att han inte vet om han vill vara tillsammans.

    Vi har varit tillsammans i 3,5 år. Förlovade, bröllopsplaneringen var för två månader sedan i det stadiet att nästa steg var att boka kyrka och lokal, och skicka ut inbjudningar. Till hösten skulle vi försöka få en bebis.

    Visst, det har inte varit toppen den senaste månaden. Något har varit fel. Vi har varit trötta och arga. Men vi skulle ju vara tillsammans för alltid, självklart skulle vi ta oss igenom det. Tydligen inte.

    Att gå från bröllopsplanering, bebisdrömmar och husvisningar till att vara singel på en månad känns overkligt. Vad hände? Jag inser inte vidden av det. Jag kan knappt skriva att jag är singel, det är ju inte jag. Först trodde jag att han träffat någon annan, eftersom det gick så fort. Men han menar att han vill vara ensam, att han trivs bäst så. Han vägrar ge mig en chans till.

    Han bad mig först om en paus. Hen menar att om vi är ifrån varandra lite kanske han saknar mig och så kanske det kan bli vi igen. Men han vill att jag flyttar och kunde inte definiera vad han menade med "paus".

    Jag flyttade ganska långt för att vara med honom, och har skapat mig ett liv här. Nu finns det inget annat än ett år kvar på min utbildning som håller mig kvar. Helst hade jag stuckit härifrån nu.

    Alla mina framtidsplaner har grusats. MItt livs kärlek vill inte ha mig mer.

    Vad gör jag nu? Hur går jag vidare? Funkar det att ta "en paus"? Jag har aldrig trott på pauser eftersom det känns som att dem bara skjuter upp det oundvikliga...

  • Svar på tråden Från bröllopsplanering till singel
  • Äldre 24 Feb 10:20
    #1

    Kramar till dig! 

    Ville inte läsa och springa utan att svara. Usch så jobbigt!  Förstår om du upplever att marken gungar under dina fötter. Antagligen vill du inte höra några peppande ord just nu, men om du loggar in igen om en månad eller två, så kanske det kan vara skönt att se sådana då.

    Med en skilsmässa i bagaget vet jag att varken bröllop eller barn håller ihop två själar som har ännu mer fantastiska liv som väntar på dem på var sina håll. Den erfarenheten du får idag kommer du att bära med dig, på din bröllopsdag när du gifter dig i ljus, tveklös kärlek; när din nyfödda bebis griper ditt finger med sin pyttelilla hand. 

    Den erfarenhet du får idag kommer fungera som kontrast, så att du ännu tydligare kan se, uppskatta, känna och leva det underbara, fantastiska som väntar dig alldeles runt hörnet. 

    Det blir bättre, men stressa inte. Just idag har du all rätt att gråta, skrika och känna både tomhet och smärta.
    Ta hand om dig. 

  • Anonym
    Äldre 24 Feb 10:56
    #2

    Hej TS,


     


    Usch vilken hemsk situation din fästman försatt dig i :(


     


    Det är supersvårt att veta vad han menar med en "paus"... Jag har varit med om en liknande situation själv, där jag var mer i din fästmans situation. Min dåvarande sambo och jag hade varit tillsammans i tre år, det här var på vårkanten och vi hade börjat planera bröllop till sommaren efter, vi hade inte förlovat oss än men jag visste att ett frieri var på väg. Vi hade varit jättelyckliga tillsammans men helt plötsligt fick jag mer eller mindre panik, kände att det var för tidigt och att jag inte var redo än. Jag var i upplösningstillstånd för jag älskade fortfarande min sambo men kände att jag hellre gjorde slut och fick ångra det, än att vi gifte oss och skaffade barn och att jag ångrade mig då. Min sambo förstod inte alls att jag kände så och blev helt sänkt, det var fruktansvärt att se honom lida och jag led nog nästan lika mycket. Jag sa att vi skulle ta en paus, vara ifrån varandra och se hur det skulle bli. Jag hoppades verkligen att allting skulle bli bra iom denna paus, att jag skulle hitta gnistan igen och att det skulle bli han och jag. Tyvärr blev det inte alls så, utan när jag fick känna på "friheten" pausen gav så blev jag mer och mer övertygad om att vi behövde bryta upp "på riktigt". Till slut blev det så. Mycket tårar, desperation och andra jättejobbiga känslor drabbade både honom och mig, det var verkligen hemskt. Jag minns så väl att han sa till mig "en paus är aldrig en paus, jag vet att du kommer göra slut med mig" eller något i den stilen, men som jag kände då så ville jag ju inte göra slut, men man får inte alltid som man vill.


     


    MEN, det här är fem år sedan, och både han och jag har nya relationer. Jag ska gifta mig i höst och är superlycklig med min fästman, och jag önskar mitt ex all lycka i världen! Jag kommer alltid ha varma känslor för honom och vilja honom väl. Ett tag efter vår separation så pratade vi, och han och jag var helt överrens om att det inte hade funkat i längden, även om vi båda trodde det under tiden vi var tillsammans. Nu hör till saken att jag bara var 19 år när vi träffades.


     


    Jag förstår att detta inlägg nog inte var det svar du hade hoppats på... Och självklart kan det bli annorlunda för er!


     


    Det jag vill få fram är att jag är övertygad om att du kommer bli lycklig, om inte med denna man så kommer du hitta en annan drömprins där ute :) Jag hoppas verkligen att allting löser sig för dig!!


     


    Kramar!

  • Äldre 24 Feb 13:18
    #3

    Hej!!!

    Åhhh jag FÖRSTÅR PRECIS vad du går igenom! Jag länkar min tråd till här! Skrev nämnligen också något liknande!

    www.brollopstorget.se/Forum-24-75/m4366670.html

    Det är skit jobbigt, man är arg, ledsen och sååååå sårad!

Svar på tråden Från bröllopsplanering till singel