• Anonym (Syste­rn)
    Äldre 13 Feb 06:18
    24152 visningar
    42 svar
    42
    24152

    Min systers man (mycket långt!)

    Jag är kär! Jag har träffat Den Rätte, mannen som har allt jag någonsin drömt om hos en man. Det finns bara ett litet problem: Han är gift. Och inte med vem som helst, utan min lillasyster... Ni tycker förmodligen att jag är en hemsk människa som tillåter mig själv att känna så om min svåger, och ni har säkert rätt. Jag är nog en dålig människa. Men jag kan inte styra mina känslor! Jag kan inte rå för vad jag känner! Fast när jag rannsakar mig själv är det kanske precis det jag gör...?

    Min syster och jag har ett långt och komplicerat förflutet, men jag tror det är viktigt att jag berättar så mycket som möjligt för att ni ska få en klar blick av det hela. Jag ska försöka fatta mig så kort som möjligt.

    Jag har två äldre bröder, "Martin" och "Mikael". När jag var 1½ år fick jag en lilasyster. Rättare sagt, jag fick två småsystrar, tvillingarna "Iris" och "Siri", men de föddes mer än två månader för tidigt och var otroligt små och sköra. De låg på neonatalavdelningen på ett sjukhus ganska långt hemifrån, mamma fick bo på patienthotellet så hon kunde vara nära de små hela tiden. Ibland tog pappa med sig oss större barn så vi fick träffa mamma lite, men vi fick inte träffa henne ofta. I början fick vi inte se våra systrar, men när de var ungefär en månad gamla blev vi äntligen insläppta i salen och fick titta på dem. Jag minns det förstås inte själv, men jag hade skrattat och sagt "Dockor!" när jag såg dem, och hade skrikit och gråtit när vi måste gå därifrån. Jag ville ha med mig "mina dockor". Den natten dog Iris, vi hade fått träffa henne för att läkarna visste att hon inte skulle klara sig och de tyckte vi skulle få se vår syster åtminstone en gång. De hyste inte stort hopp om Siri heller.

    Siri kämpade dock på, och ungefär när hon skulle ha fötts fick mamma äntligen komma hem med henne. Hon var fortfarande otroligt liten, men läkarna försäkrade mina föräldrar att hon skulle klara sig. Och det gjorde hon. Hon förvandlades snart från baby till en liten flicka, bedårande söt med långa blonda lockar och intensivt blå ögon. Alla i familjen hade blont hår och blå ögon men mitt här hade en ganska trist askblond färg och var rakt, och mina ögon var inte lika klarblå som mina syskons. Jag såg helt enkelt tråkigare ut än de, de var snygga och charmiga.

    Siri hade inte bara utseendet för sig, hon var mycket intelligent och hade mycket lätt för sig i skolan. Hennes lärare och skolans rektor pratade med mina föräldrar och sade att Siri gott kunde hoppa över ettan och börja tvåan direkt, hon skulle inte ha några som helst problem med det. sagt och gjort, Siri fick börja tvåan direkt, och hamnade därmed i min klass. Det kändes inte så bra, hon var ju min lillasyster och skulle inte gå i min klass, men jag kunde förstås inte påverka det. Siri var alltså mycket duktig i skolan, jag fick kämpa med allt. Men på ett område var jag klart överlägsen och det var i i idrott. Siri hade astma och dåliga lungor, ett spår av sin för tidiga ankomst till världen, och fick inte anstränga sig för mycket. Hon och några andra barn med liknande problem fick ha "lätt idrott" medan vi andra hade vanliga idrttslektioner. Jag var duktig i alla slags sporter, men det jag gillade bäst var fotboll. Martin och Mikael var också mycket duktiga i det, Martin var dessutom mycket duktig i bandy. Pappa var så stolt över sina duktiga barn; han skjutsade till träningar och matcher, han stod och hejade i hällregn, han gladdes med oss när vi vann troféer och medaljer... Mamma var stolt över mina bröder, men mig fnös hon bara åt: "Flickor ska inte spela fotboll!" Rynkar på näsan Hon tyckte jag skulle dansa balett, som Siri. Det var tråkigt att inte få något erkännande från mamma, men pappa kompenserade det mer än väl med sin entusaism.

    När vi började högstadiet hade Siri verkligen slagit ut i blom och var en strålande skönhet. Hon var populär både hos killar och tjejer, för hon var en lojal och trevlig vän och ställde alltid upp för sina kompisar. Hon var vackrast i klassen men ingen var avundsjuk på henne eftersom hon var så charmig och hade så lättsamt sätt. Konstigt nog var inte jag heller avundsjuk trots alla Siris fördelar, det låg inte för mig. Siri hade många pojkvänner, det var nya varje vecka kändes det som, men jag hade ingen. Först i åttonde klass träffade jag Hasse. som kom från grannstaden. han var så snygg! Trevlig och charmig var han också, och vi hade så roligt ihop. Efter ungefär fyra månader ringde han alltmer sällan, men jag reflekterade inte så mycket över det, tänkte att han hade väl lika fullt upp som jag. Han lovade i alla fall att han skulle bjuda mig på bio och restaurang på Alla hjärtans dag, så det såg jag fram emot. När den stora dagen var inne hoppade jag upp ur sängen tidigt för att börja göra mig i ordning. Men vid elvatiden ringde han och lät förskräcklig: "Jag är fruktansvärt förkyld gumman. Jag kan tyvärr inte gå ut i kväll."

    Jag blev genast bekymrad och erbjöd mig att komma över och pyssla om honom. Men han sade bestämt nej och tyckte jag skulle gå ut med vänner i stället. Jo då, visst skulle jag göra det, sade jg käckt (vilka vänner?). mikael frågade Siri om jag inte kunde få hänga på henne och hennes kompisar, men hon beklagade och sade att en tjej som hette Ewa skulle vara med, jag och Ewa gick bara inte ihop. Det gjorde mig inget, jag beslöt att gå på bio ensam. Jag tyckte det var mysigt. Sagt och gjort, på kvällen gick jag på bio. När jag satt där i fåtöljen och väntade på att ljuset skulle släckas fick jag plötsligt syn på en tjej som var väldigt lik Siri. Jag log lite för mig själv; för hon var verkligen väldigt lik. Mitt leende frös till is när jag insåg att det var Siri. Men hon var inte i sällskap med sina väninnor utan med - Hasse! Jag förstod ingenting. Han hade ju varit jättesjuk bara några timmar tidigare, hur kunde han vara här på bion nu? Och med Siri? Om han plötsligt hade tillfrisknat, vilket han tydligen hade gjort, varför ringde han då inte till mig, varför gick han ut med min syster? Jag bordde gått fram till dem och pratat med dem, i stället kröp jag ihop i biostolen och jag smet ut så fort jag kunde när filmen var slut. Jag gick hem och ringde Hasse. Jag måste ju sett fel, han var sjuk och sov nog vid det här laget. Men hans mamma sade att nej, Hans var inte hemma. Han var visst på bio.

    Förkrossad lade jag på luren. Min pojkvän hade ljugit för mig och gått ut med min lillasyster! Hur kunde han?! Nästa dag var lördag och vi hade alla haft sovmorgon. Ja, jag sov knappt den natten, jag bara låg och vred och vände mig och såg framför mig Hans och Siri tillsammans. Vid frukosten babblade mina syskon om gårdagens äventyr. Martin och Mikael hade varit på "dubbeldejt" med sina flickvänner, de kom bra överens alla fyra och brukade ofta träffas alla tillsammans. Siri berättade detaljerat om vad hon och väninnorna gjort, och jag kunde bara stirra på henne. Hur kunde hon sitta och ljuga så obekymrat? Hur kunde hon gå ut med min pojkvän, vilken syster gör så? Efter frukosten ringde jag Hasse. han var fortfarande väldigt hes. Jag frågade vad han gjort kvällen innan, och han svarade att han legat och läst till 20 ungefär, sedan hade han somnat och sovit hela natten. Jag frågade om han kände sig bättre nu, om han ville träffas och ta en promenad eller något, men nej. Han mådde fortfarande för dåligt. "Okej", sade jag och lade på. På kvällen försvann alla till sitt igen. Siri skulle träffa en tjejkompis... När hon gått väntade jag trekvart innan jag ringde Hasse. Hans mamma sade samma sak som kvällen innan: Hans var ute med vänner. Nu rådde inget tvivel om att han och Siri gick bakom ryggen på mig, och jag var förkrossad. Jag försökte prata med mamma, men hon hade ingen tröst att ge. "Hans är alldeles för snygg och social för dig" sade hon. "Han passar bättre ihop med Siri, som är vacker och utåtriktad. Du hittar någon annan ska du se!" Hon log mot mig på ett sätt som jag antog skulle vara uppmuntrande, klappade mig på handen ch försvann till TV-soffan. Den kvällen tog det slut mellan mig och Hasse, och han och Siri började visa sig offentligt tillsammans. Dock höll det inte så länge, Siri tröttnade snabbt på honom. Då ringde han mig och försökte be om förlåtelse, men jag lade bara på. Det tåget hade gått för länge sedan!

    Det gick några år, jag hade någon enstaka pojkvän men samma sak hände två gånger till: Siri stal dem från mig. Stal dem, var tillsammans med dem en kort tid och dumpade dem sedan. Mina bröder skällde ut henne och försökte få henne att sluta med det beteendet, men hon skrattade bara och sade att hon väl inte kunde rå för att de föredrog henne framför mig? Märkligt nog såg jag saken på samma sätt; självklart tyckte de bättre om Siri! Hon var vacker, rolig, intelligent och jag var ju bara...jag.

    Sedan flyttade Siri till London tillsammans med två väninnor. De skulle bo där ett år, och kanske resa vidare sedan. Jag fick ett bra jobb  och en lägenhet i Stockholm. Inte lika glamoröst som London, men stabilt och tryggt, med en bra inkomst. Siri och hennes väninnor hade ströjobb på olika restauranger, vissa månader hade de varken gas eller el eftersom de inte hade råd att betala räkningarna. Men efter vad jag hörde hade de alltid råd att gå på klubbar och festa... En dag nåddes vi av stora nyheter: Siri hade träffat en kille och skulle gifta sig! Hon hade aldrig visat något intresse för att binda sig tidigare, så vi blev väldigt förvånade. "Och det är inte någon pojkvän till dig!" skojade Martin. Bröllopet skulle hållas i London, så vi skulle resa dit. Men så blev det kris på jobbet och min chef bönade och bad att jag skulle stanna. Han hade inte behövt göra det jag var ärligt talat glad att få en ursäkt att inte åka. Jag och Siri stod ju inte varandra särskilt nära efter allt som hänt, och hon hade inte bett mig vara tärna. Det var inte alls nödvändigt att vara med på bröllopet för min del. Mamma blev förstås ifrån sig, det passade sig inte alls att jag inte kom, men pappa och mina bröder förstod. Jag köpte en fin present som de fick ta med sig, och stannade hemma och löste krisen på jobbet.

    Familjen kom hem från London med presenter och bilder på brudparet. Inte oväntat var Siri strålande vacker, och när hon blickade upp på sin nyblivne make såg hon otroligt ung och sårbar ut. Andrew, hennes man, var mycket stiig; lång, mörk och med ett brett vitt lende. Han var från Australien men bodde i London och jobbade som fotograf. Han skulle jobba ett halvår till och sedan skulle de resa till Australien och träffa hans familj, släkt och vänner. De skulle ha ett "bröllop" där också, fast det skulle bara bli välsignelseakten eftersom de ju redan var gifta. En kväll ringde Siri till mig. Det hade inte hänt tidigare så jag blev förstås jätteförvånad. Nästan lite orolig, hade det hänt något? Nej nej, inget hade hänt. Men skulle jag kunna tänka mig att följa med dem till Australien? Ingen av mina bröder kunde förlja med, och Siri sade att hon inte ville ha med någon väninna. "Jag vill ha med dig, min syster", sade hon. Jag blev så förvånad att jag faktiskt svarade ja, utan att fundera så mycket. Jag hade många semesterdagar sparade och en rejäl slant på kontot, och Australien var ett drömmål sedan länge. Jag frågade Siri om hon var helt säker på sin sak, ville hon verkligen ha mig med? Ja, det ville hon. Så jag slog till. Det borde jag nog inte ha gjort...

    Jag kom till London några dagar innan avresan till Australien. Jag hade varit där förr, men inte med min roliga och partyglada syster. Craig hade åkt i förväg till Sydney, han skulle ställa i ordning sin lägenhet, och så skulle jag och Siri komma efter några dagar senare. Siri och jag hade väldigt roligt under våra ensamma dagar i London; vi gick på klubbar, vi shoppade, vi satt uppe hela nätterna och bara pratade. Siri bad för första gången om förlåtelse för vad hon hade gjort mot mig, och hon berättade varför hon gjort de där sakerna: Hon var avundsjuk på mig! Jag hade svårt att tro det, vad hade jag som inte hon hade? Pappas kärlek och gillande, visade det sig. Pappa var så otroligt stolt över sin duktiga fotbollstjej, för honom var idrottsliga meriter långt mer värda än akademiska. Siri sade att hon hela sitt liv hade sökt pappas uppmärksamhet och kärlek men inte fått det, åtminstone inte i den mängd hon ville ha. Hon hade varit mammas flicka medan jag och våra bröder var pappas barn. När Siri berättade allt detta tyckte jag synd om henne. Det kunde inte ha varit lätt att vara den yngsta i vår familj, och det kunde inte ha varit lätt att inte få ägna sig åt det enda som var viktigt i pappas ögon; idrott. Jag berättade i min tur hur jag hade upplevt hennes svek och hur det hade känts när Hasse hostade och kraxade och sade att han var sjuk, och jag såg honom på bion med Siri. I alla dessa år hade jag tigit om den händelsen, nu vällde allt ur mig. Det blev många tårar och kramar, och när vi satte oss på planet till Sydney hade vi äntligen blivit det vi borde ha blivit och varit för länge sedan: systrar och vänner.

    Jag önskar jag kunde säga att historien slutar där, men det gör den ju inte... Jag bryter dock här och skriver resten i ett annat inlägg.

  • Svar på tråden Min systers man (mycket långt!)
  • Anonym (Syste­rn)
    Äldre 15 Feb 00:25
    #31
    Anonym skrev 2014-02-14 17:03:58 följande:
    TS, jag förstår om du blir upprörd över att folk skriver att detta verkar påhittat om det nu inte är så. Men det är heller inte särskilt trevligt av dig att bli arg när du blir kritiserad för vad du gjort. Vill man inte ha kritik är det nog bäst att inte starta trådar om sånt här. 

    Jag tycker det är otroligt trist att slänga sig med order "sinnessjukt" hit och dit. Att dessutom kritisera psykologhjälp gör det bara ännu tristare. Det är inget fel med att någon gång ta hjälp av en psykolog eller terapeut för att reda ut svåra situationer i sitt liv.

    Till sist så tycker jag att du berövar din syster en chans till ett lyckligt och ärligt liv genom att inte berätta. Hon förtjänar att vara med någon som inte bedragit henne om hon nu vill det. Det måste få vara upp till henne att besluta om sitt eget liv efter att hon fått all fakta, då är det inte schysst att gömma undan den som du gör. Här har du ett ansvar som du måste ta! 
    Om någon kritiserade mig för vad jag gjort skulle jag inte bli arg. Jag vet att jag gjort fel, att man inte gör så här. Men jag ser inte mycket kritik mot mina handlingar, däremot är det en massa kritik om mitt sätt att skriva, mot att jag mindes vad som hände när jag var 14 år, mot att jag skriver för detaljerat, mot att jag inte sriver tillröckligt detaljerat och, inte att förglömma, det ifrågasätts om det hela är sant. Vad jag har gjort tycks inte vara det vktiga för de som svarar i tråden.

    Eftersom Siri har varit otrogen mot Andrew ett flertal gånger, både före och efter att de gifte sig, tror jag inte att hon tycker hon får ett "ärligt och lyckligt liv" genom att jag berättar detta för henne. Hon gillar att vara gift med en rik australisk kille, om han inte lämnar henne kommer inte hon lämna honom heller.
    Anonym (Nejdu) skrev 2014-02-14 17:41:04 följande:
    Du är kanske inte rätt person att säga "buhuu ni är alla så elaka" när du skriver inlägg som det ovan citerade. Jag har inte kritiserat dig som person, däremot har jag kritiserat dina alster här i tråden och ditt agerande (att ha en sexuell relation med sin svåger). Tydligen var kritiken för mycket för dig, vilket jag beklagar.

    Jag har svårt att se varför det är så oerhört fräckt att säga till en främmande person som fläker ut hela sitt liv på internet att hen ska gå till psykolog och få hjälp att reda ut sina tankar. Att gå till psykolog är inte det samma som att vara psykiskt sjuk.

    Jag tar illa upp över att du kastar ord som "sinnessjukt" kring dig - en mogen vuxen kallar inte andra för sinnessjuka för att de blir upprörda. Kul för folk som kanske har psykologisk problematik att du späder på fördomarna om att man måste vara knäpp för att gå i terapi.

    Eftersom jag konstaterat att din diskussionsteknik lämnar en hel del att önska, och du verkar väldigt lättkränkt, så tackar jag för mig och lämnar tråden. Jag önskar dig all lycka med Andrew/Craig/vad han nu heter.
    Eftersom både du och Anonym som jag svarar ovan skriver att jag sagt att folk skulle vara sinnessjuka svarar jag er samtidigt. Jag har ingenstans skrivit att någon skulle vara sinnessjuk. Jag skulle inte drömma om att göra det, eftersom jag inte vet något om det. Däremot har jag skrivit sjuk, ja. Flera har läst mina startinlägg, bestämt sig för att de inte tror på dem men sedan har de inte lämnat tråden som en vettig människa skulle göra utan de har satt sig och lusläst mina inlägg för att hitta bevis för att de är påhittade. Och de har hittat dem, minsann!

    Jag mindes, och skrev om, att jag blev övergiven på en dejt när jag var 14 år = bevis för att jag ljuger. Jag har inte varit tillräckligt känslomässigt engagerad där jag borde ha varit det = bevis för att jag ljuger. Jag skrev att min syster ser väldigt bra ut = bevis för att jag ljuger. Jag skriver i presens (fast det gör jag ju inte, hon har inte koll på grammatik bara) = bevis för att jag ljuger. Och så vidare...

    Och det är det jag menar med sjukt. Det är inte ett helt sunt beteende i alla fall.

    Var sade jag "buhuu ni är alla så elaka"? Var har jag över huvud taget gråtit över det sätt på vilket jag bemöts? Ingenstans. Vill ni kritiser mig för att jag hade sex med min systers man så gör det för all del. Det var fel av mig, man gör inte så, även om hon varit otogen mot honom. Men att anklaga mig för att ljuga och sitta och dra fram "bevis" för att tråden inte är sann är ju bara löjligt!

    Och är det några so ljuger är det ju ni som säger att jag ljuger. Vi har ju två exempel bara här, Anonym och du påstår att jag kallat folk sinnessjuka. Det har jag inte. Jag har bara sagt att det är sjukligt att hålla på som folk gör. Det är inte ett sunt beteende att anklaga någon för att ljuga och sedan lusläsa inläggen för att hitta "bevis" (och vilka "bevis" sedan! Skrattande).

    Eftersom jag inte skrivit sinnessjuk någonstans kan du sluta ta illa upp nu och i stället fundera över vad människor med verkliga behov av psykooghjälp skulle tycka om att du uppmanar någon att söka psykologhjälp när du inte ens kunnat läsa hennes texter ordentligt. Jag har skrivit att han heter Andrew och förklarat flera gånger varför jag skrev fel, men du förstår ändå inte...
    Anonym skrev 2014-02-14 20:12:30 följande:
    Vad ÄR egentligen problemet?

    Att du och din svåger har visat dåligt omdöme?

    Att det blir en fortsättning?

    Att det inte blir en fortsättning?
    Visst har jag visat dåligt omdöme. Jag skulle aldrig ha skrivit på det här stället bland alla perfekta brudar som aldrig gjort eller kommer göra något fel i hela sina liv. Och deras män kommer naturligtvis aaaaldrig vara otrogna mot dem....Drömmer
  • Äldre 15 Feb 06:42
    #32

    Troll-tråd. Hon fick hoppa över en klass och hamnade då i din. Dvs det skiljer inte så mycket i ålder mellan er. Jag har inga minnen från när jag var runt ett år, så därför ställer jag mig skeptisk till dina tydliga minnen och känslor från neoavdelningen. Skulle det vara så att tråden är äkta så är det väl självklart att man inte tar sin systers man. Även om hon gjort fel tidigare så är väl inte det ett beteende man vill efterapa?

  • Anonym
    Äldre 15 Feb 07:28
    #33

    Är det bara jag som får avsmak över själva tanken att ligga med någon som har legat med min egen syster? Jag själv har två systrar som vid olika tidpunkter i livet faktiskt legat med varandras pojkvänner/sambor. Moraliskt fel eller inte, så gör det mig personligen rejält äcklad.

  • Anonym (Syste­rn)
    Äldre 15 Feb 22:33
    #34
    FruForsmark skrev 2014-02-15 06:42:24 följande:
    Troll-tråd. Hon fick hoppa över en klass och hamnade då i din. Dvs det skiljer inte så mycket i ålder mellan er. Jag har inga minnen från när jag var runt ett år, så därför ställer jag mig skeptisk till dina tydliga minnen och känslor från neoavdelningen. Skulle det vara så att tråden är äkta så är det väl självklart att man inte tar sin systers man. Även om hon gjort fel tidigare så är väl inte det ett beteende man vill efterapa?
    Och det kan förstås inte vara så att mina föräldrar berättat för mig hur jag reagerade, så att det är det jag skriver om...?

    Nej, självklart tar man inte sin systers man. Det var fel av mig, och inget jag är stolt över precis. Jag tror inte jag har skrivit någonstans att jag är stolt heller. Jag försökte skriva av mig här, men tyvärr har i princip alla bemött mig med anklagelser om att bara hitta på alltsammans.

    Vilka "bevis" har du hittat för att det är en "trolltråd" då? Var det det här med besöket på nenonatalavdelningen, att jag omöjligt kan minnas det?

    Ni sitter och säger att allt är påhittat, men ni kan inte låta bli att lusläsa mina inlägg och leta efter bevis på att jag bara ljugit ihop alltsammans. "Bevisen" ni hittar är skrattretande skrala, men det tycks ni inte inse.

    Vill ni kritisera det jag gjort så kör hårt, men sluta tramsa om  trådens äkthet.

    Men det här beteendet är så typiskt tjejer, så fort det är många i en grupp (de som tror tråden är påhittad) så ska man mobba en ensam tjej (trådskaparen) och det finns ingen hejd på elakheterna.

    Snart är det någon av er som är i min situation, då kanske ni inte tycker det är så kul längre....
    Anonym skrev 2014-02-15 07:28:01 följande:
    Är det bara jag som får avsmak över själva tanken att ligga med någon som har legat med min egen syster? Jag själv har två systrar som vid olika tidpunkter i livet faktiskt legat med varandras pojkvänner/sambor. Moraliskt fel eller inte, så gör det mig personligen rejält äcklad.
    Ja, det är nästan incest eller hur? Så tänkte jag förut. En kompis till mig blev tillsammans med sin systers man (eller snarare exman, de låg i skilsmässa då) och jag tänkte som du: Usch vad äckligt, hur kan man ligga med en man som legat med ens syster?!  Nästan incest, som sagt.... Vad gäller moral tar det emot att säga det då jag ju gjort det själv, men det är väl alltid omoraliskt att ha ett förhållande med en gift man, oavsett vilken relation man kan ha till den mannen.

    Men tyvärr är det inte så lätt alltid att styra sina känslor, som någon sade att jag skulle ha gjort. Normalt är jag väldigt bra på det, självbehärskning är mitt ledord i livet för det mesta. Men det kan uppstå situationer då man inte kan behärska sig. Jag upplevde en sådan. Nu när jag tänker på det som hände kan jag inte förstå det, varför gjorde jag så? Varför gick jag i säng med sin  systers man. Vad hände med min självbehärskning?

    Jag har inget svar på de frågorna. Jag tänker att jag inte bearbetat det som ände i tonåren, då Siri snodde mina pojkvänner, att jag ville hämnas helt enkelt. Jag försöker absolut inte ursäkta mitt handlande, jag försöker förstå och förklara det.

    Jag vet vad ni tycker, men jag är ingen omoralisk människa i vanliga fall, jag har aldrig gjort något liknande tidigigare. En kompis har läst tråden och hon sade samma sak: "Du har ju aldrig gjort något sådant härr tidigare, varför nu?" Hon troddde att det berodde på händelserna i tonåren, att jag inte "processat" dem. Som  sagt, det är ingen ursäkt för vad som hände men kanske kan de vara en förklaring.

    Jag ska prata med min syster och berätta allt för henne. Egentligen är det ju fel att berätta sådant i telefon, men jag kan tyvärr inte åka till Australien igen så snart. Nu måste jag jobba. Visserligen kommer hon och Andrew till Sverige i april, vi ska fira mina föräldrars bröllopsdag då, men jag vill inte förstöra det firandet och detta lär ju göra det.

    Eftersom ingen tror på den här berättelsen kan jag inte fråga om råd heller. Som sagt, att säga det i telefon är egentligen fel men att berätta det när de kommer hit i april blir nog ännu mer fel, jag vet inte hur jag ska göra.

    Jag antar att detta att jag frågar om råd är ännu ett "bevis" för att allt är påhittat?
  • Anonym (förfa­ttarn)
    Äldre 16 Feb 10:17
    #35

    "Vad menar du med när familjen får veta, vem skulle berätta det för dem? Andrew lär knappast göra det och min syster vet inget. Får hon veta lär hon knappast tala om det för dem, hon gjorde exakt samma sak mot mig förut så hon har inte så mycket att beklaga sig över. Enda skillnaden är att hon gjorde det flera gånger."

    Skillnaden är väl snarare att när din syster gjorde det mot dig var hon ett BARN och nu när du gör det mot henne är du VUXEN. Det är skilnaden.  

  • Anonym
    Äldre 16 Feb 14:13
    #36

    Om nu detta är sant så är ju lösningen enkel: låt mannen va och berätta inget för systern. Hon kommer bara bli ledsen och arg på dig och det blir problem i familjen. Ni kommer ju säkert inte träffas älskligt mkt pga var de bor. Låt de leva sina liv och låt deras relation ha sin gång, om de båda är otrogna hela tiden tar det väl slut snart nog ändå eller så förtjänar de varann. Lägg dig inte i mer och glöm detta.

  • Anonym (Onödi­gt)
    Äldre 16 Feb 15:10
    #37

    Jag tycker, oavsett om d e sant lr ej att d e INTRESSANT att få veta hur detta slutar. Påminner mig om En Ungdomsroman o jag e nyfiken. Att folk som "tror d e påhittat o blablabla" inte har bättre för sig än Att kritisera. Läs, tycker du inte om d du Läser så GÅ VIDARE! Varför lägga ner energi, speciellt genom Att vara så negativ o elak. Tycker alla här vart väldigt negativa o elaka o av vilken anledning då? Ni läste en Text.... Ööhhhh????? Förklara logiken i att fortsätta kasta skit på varandra???? Sålänge man inte kränker ngn så ska man faktiskt få lägga upp olika inlägg som man Känner att man vill, utan att bli dömd. Va tycker ni själva??

  • Anonym (Syste­rn)
    Äldre 16 Feb 20:46
    #38
    Anonym (författarn) skrev 2014-02-16 10:17:41 följande:
    "Vad menar du med när familjen får veta, vem skulle berätta det för dem? Andrew lär knappast göra det och min syster vet inget. Får hon veta lär hon knappast tala om det för dem, hon gjorde exakt samma sak mot mig förut så hon har inte så mycket att beklaga sig över. Enda skillnaden är att hon gjorde det flera gånger."

    Skillnaden är väl snarare att när din syster gjorde det mot dig var hon ett BARN och nu när du gör det mot henne är du VUXEN. Det är skilnaden.  
    Hon var 20 sista gången hon tog en pojkvän från mig, så något barn var hon knappast. Jag har aldrig använt det som en ursäkt heller, men jag har märkt att de flesta inte klarar av att läsa vad jag skriver utan bara kommenterar det de tror eller anser att jag skrivit...

    Jag har i alla fall berättat för mina ena bror vad som hände, han blev förvånad att jag avbröt vistelsen hos min syster så tvärt. Han tyckte naturligtvis att det var dåligt gjort, men han blev inte så arg som jag trodde han skulle bli. Han visste också om att min syster har bedragit Andrew ett flertal gånger, och var förvånad att Andrew stått ut så länge som han gjort. Men han tyckte självklart att jag hade gjort fel också, vilket jag är den första att erkänna och hålla med om. Han tycker inte det är någon mening med att berätta för våra föräldrar, de ska inte behöva hamna i en situation där de måste välja vem de ska "hålla på" av sina döttrar sade han De har hamnat i den situationen alldeles för många gånger redan. Vet inte om det är rätt, men som han sade "Man måste inte berätta allt för föräldrarna, vissa saker mår de bäst av att inte veta". Ska berätta för min andre bror när han kommer hem från USA där han för tillfället är på "förlovningsresa" med sin fästmö.
    Anonym skrev 2014-02-16 14:13:43 följande:
    Om nu detta är sant så är ju lösningen enkel: låt mannen va och berätta inget för systern. Hon kommer bara bli ledsen och arg på dig och det blir problem i familjen. Ni kommer ju säkert inte träffas älskligt mkt pga var de bor. Låt de leva sina liv och låt deras relation ha sin gång, om de båda är otrogna hela tiden tar det väl slut snart nog ändå eller så förtjänar de varann. Lägg dig inte i mer och glöm detta.
    Jo då, jag kommer absolut låta Andrew vara i fortsättningen! Jag trodde ju jag var förälskad i honom, men lite självrannsakan har givit vid handen att jag inte alls är det. Jag ska inte berätta något för min syster, men när/om det tar slut mellan henne och Andrew kanske jag gör det. Men det får jag ta ställing till då. Det känns skönt att ha berättat för min bror och fått en hyfsat bra reaktion i alla fall.
    Anonym (Onödigt) skrev 2014-02-16 15:10:14 följande:
    Jag tycker, oavsett om d e sant lr ej att d e INTRESSANT att få veta hur detta slutar. Påminner mig om En Ungdomsroman o jag e nyfiken. Att folk som "tror d e påhittat o blablabla" inte har bättre för sig än Att kritisera. Läs, tycker du inte om d du Läser så GÅ VIDARE! Varför lägga ner energi, speciellt genom Att vara så negativ o elak. Tycker alla här vart väldigt negativa o elaka o av vilken anledning då? Ni läste en Text.... Ööhhhh????? Förklara logiken i att fortsätta kasta skit på varandra???? Sålänge man inte kränker ngn så ska man faktiskt få lägga upp olika inlägg som man Känner att man vill, utan att bli dömd. Va tycker ni själva??
    Du har så rätt. Jag skulle vilja veta logiken i att anklaga mig för att sitta och ljuga på ett anonymt forum, men jag har en känsla av att de flesta inte kan förklara det logiskt. De vill bara ösa skit över mig, jag antar att de själva har en massa saker i bagaget som de inte är så stolta över och tycker det är skönt att någon berättar om sitt så de får kasta ur sig en massa skit som de egentligen borde vända mot sig själva....
  • Anonym (Onödi­gt)
    Äldre 16 Feb 21:17
    #39

    BERÄTTA för Andrew va du känner!!!! Oavsett.... Sen låt HAN ta ställning till va han vill göra..

  • Anonym (Syste­rn)
    Äldre 16 Feb 23:58
    #40
    Anonym (Onödigt) skrev 2014-02-16 21:17:33 följande:
    BERÄTTA för Andrew va du känner!!!! Oavsett.... Sen låt HAN ta ställning till va han vill göra..
    Efter mycket självrannsakan och funderande har jag insett att jag inte har några känslor för honom. Jag vet inte vad som for i mig när jag sade att jag var förälskad i honom och gick till sängs med honom (usch, skulle helst inte vija tänka på det!). Eller, just då kändes det väl som att jag var kär i honom, en tillfällig sinnesförvirring helt enkelt eller vad man ska kalla det. Jag känner inget sådant för honom nu i alla fall, jag vill verkligen inte ha något förhållande med honom. Det beror inte enbart på att han är min systers man, även om det naturligtvis spelar stor roll, jag är inte intresserad av honom som person bara.

    Men han säger att han vill ha mig, så det är väl bäst att göra helt klart för honom att det aldrig kommer "bli något" mellan oss. Det var så du menade va? Att jag ska förklara för honom vad jag känner även om jag inte känner något?

    Du har alldeles rätt i alla fall, det bästa är ju att göra helt klart för honom var jag står i den här historien.

    Tack för att du bemöter mig med respekt. Även om du hyser misstankar kring äktheten i det jag berättar struntar du i det nu och koncentrerar dig på det viktiga i historien, tack så mycket för det! {#emotions_dlg.flower}
  • Anonym (Onödi­gt)
    Äldre 17 Feb 10:00
    #41

    Jag är en torsk för kärlekshistorier, Sanna eller osanna! :) tycker oavsett att du ska berätta, så han fattar vart du står. Sen får han själv avgöra om han vill spendera resten av sitt liv me ngn han själv bedragit samt bedragit han.

  • Anonym (Syste­rn)
    Äldre 17 Feb 17:43
    #42
    Anonym (Onödigt) skrev 2014-02-17 10:00:42 följande:
    Jag är en torsk för kärlekshistorier, Sanna eller osanna! :) tycker oavsett att du ska berätta, så han fattar vart du står. Sen får han själv avgöra om han vill spendera resten av sitt liv me ngn han själv bedragit samt bedragit han.
    Ja, du har så rätt, jag ska beätta för honom. Jag tvivlar på att deras äktenskap kommer hålla med tanke på bägges fäbless ör utomäktenskaliga affärer, men det är deras sak och inte min. Jag ska inte bli orsaken till att de skiljer sig i alla fall.

    Ja, visst är kärlekshistorier alltid underbara.Glad Och det är rentav oförskämt att börja ifrågasätta om nåon ljuger när hon skriver sin berättelse. Visst kan man ibland undra om allt man läser är sant, men man kan hålla sina funderingar för sig själv, tycker jag.
Svar på tråden Min systers man (mycket långt!)