Ok med manliga vänner?

Jag anser att man har tillitsproblem eller problem med svartsjuka om man försöker styra över sin partners vänner. Visst, ser man att en person är direkt destruktiv för sin partner så kan man väl ha en åsikt, men inte annars. Sådana problem med tillit tycker jag inte hör hemma i ett friskt förhållande.

Min man accepterar mina vänskapsrelationer fullt ut. Och det är väl nödtvunget i och för sig eftersom att jag är bisexuell, jag menar hade han haft svartsjukeproblem så hade jag ju defacto inte kunnat ha några vänskapsrelationer alls.

Jag går inte ut och dansar, men jag kan inte se att min man skulle ha något problem med det heller. Jag har rätt till ett eget liv utanför vårat äktenskap också. Och han vet ju att jag inte skulle vara otrogen mot honom på något sätt, alls. Han litar på mig, och jag på honom, precis som jag tycker att det ska vara.

En av mina bästa vänner är en man, vi har känt varandra i en herrans massa år och jag vet om en massa människor som trott både det ena och det andra om oss. Det är skönt med honom, för jag kan verkligen lätta på hjärtat eftersom att vi känner varandra sen så länge. Jag skulle inte kunna tänka mig att inte umgås med honom (även om det inte händer jätteofta längre) och min m2b har inga som helst problem med det. Däremot så är de väldigt olika, så min m2b vill sällan följa med när jag träffar honom.

Min m2b är väldigt nära vän med en kvinna från hans klass, de träffas och lunchar ibland och umgås. Har inga som helst problem med det.

Jag var jättesvartsjuk av mig när vi träffades, på den tiden då jag var ung och dum (eller bara tonåring) och hade hatat det då. Men efter flera år tillsammans, en son och snart äktenskap så ska man väl kunna behärska sig! Och nej, jag är aldrig svartsjuk nu längre.  

Både min fästman och jag är helt ok med att ha vänner av det motsatta könet. Håller med ovanstående om att något annat kan vara ett tecken på lite ohällsosamma relationsproblem.
 

Jag känner att det vore något fundamentalt fel i ett förhållande där den ena maken förbjuder den andra att skapa vänskapsbånd till någon människa. Det är, i mina ögon, djupt integritetskränkande att styra de sociala interaktionerna till en annan människa. I goda förhållanden är man två fria individ.

Nej, som grundprincip hade jag inte haft några problem med det, vi har båda vänner av det motsatta könet och det har aldrig kommit på tal att det skulle vara något konstigt med det.

Sen finns det ju alltid situationer då det kan kännas mer eller mindre "okej", t.ex. om det handlar om någon har haft en seriös kärleksrelation eller en sexuell relation med. Jag säger inte att jag aldrig hade kunnat trivas, men jag hade fått jobba med mig själv för att känna mig bekväm med det.

Jag hade inte mått bra i en relation där man kan "förbjuda" varandra saker, så jag hade aldrig kunnat säga att jag inte tillåter något, däremot hade jag kunnat säga att jag känner mig obekväm i en situation och så hade vi kanske pratat lite om det och min sambo hade kanske fått bekräfta mig lite extra eller att jag fick lära känna den andra personen lite bättre, osv.  

Men svartsjuka behöver ju inte handla om att man vill kontrollera den andre. Jag tycker att kontroll och svartsjuka är olika saker. Kontroll är den osunda delen: viljan att veta allt, ta reda på allt, stalka, snoka, förbjuda. Svartsjuka är känslan: tänk om han tycker att hon är snyggare än jag? varför ler han sådär när hon pratar med honom?

Jag kan ibland känna svartsjuka, inte för att jag vill "äga" en annan människa, men för att jag har blottat mig för honom och vill inte att han ska såra mig genom att välja någon annan... Nu vet väl alla här inne att han inte väljer någon annan - han gifter sig ju med mig för bövelen! Men känslan, det taskiga självförtroendet, kryper fram ändå och jag blir osäker. Och alla människor upplever olika grad av osäkerhet.

Man kan ju ta någon för given oxå. Så att det är någon idé att känna sig svartsjuk för han kommer ändå inte att titta åt någon annan än mig. Så skulle ju inte jag vilja att min sambo tänkte om mig. Liiiiiiiite svartsjuk (men inte kontrollerande, inte possessiv) vill jag nog att han är. För då vet jag att han inte tar mig för given och att han anstränger sig för att "behålla mitt intresse". Och vice versa. Hänger ni med på tänket?

Som svar på TS fråga så skulle inte min sambo jubla om han visste att jag gick på krogen utan honom och dansade med olika män där. Han skulle acceptera det, han skulle lita på mig och han skulle inte förbjuda det. Sen är det ju skillnad på att gå ut och dansa med tjej/killkompisarna och gå ut och dansa med motsatta könet för flirtens skull. Jag dansar helt enkelt inte på det flirtiga sättet när jag är med tjejkompisarna (eller om det finns killar med i sällskapet) och min sambo är hemma som jag gjorde när jag var singel och var ute för att flirta! 

Jag säger som flera andra här, tycker det skulle vara obehagligt med en partner som inte skulle "tillåta" en att  ha manliga vänner. kontrollerande, svartsjukt, underligt.. Sen dansa, beror på vad man menar. En del går ju ut och buggar och så. Skulle inte dansa tryckare med andra män precis, haha. Men det är så jag känner.

Jag håller med america!

min fästman hade enorma problem i början av vårt förhållande. kan förklaras av hans enormt låga självförtroende och att jag var den första som någonsin älskat honom (förutom hans föräldrar såklart) och jag tror han hade svårt att tro att jag skulle kunna stanna med "en sån som han". men det gick över efter bara några månader. nu är det aldrig han verkar svartsjuk. han tycker snarare det är roligt att jag far ut, även om han inte vet om det är med killkompisar eller tjejkompisar. som på Dansgalan som brukar vara här årligen, jag säger att jag åker dit för att dansa typ bugg eller styrdans med karlar (dck oftast typ 50-60åringar som jag känner och många av dem är gifta :P) och han liksom "ok" ha så kul". :) 

liiiiiite svartsjuka kan vara gulligt ibland kan jag tycka.. en gång var jag sotis på en tjejkompis min karl hade en kort period innan hon flyttade neråt. detta för att jag mest var rädd, dom hade så mycket mer gemensamt med varandra - japan, japanskan, manga etc.. så jag var lite orolig faktiskt. men hon hade ju kille själv så det lugnade mig något. och min karl tyckte det nästan var gulligt att jag var sotis, för att jag ALDRIG annars är det.  

För mig är det oväsentligt om det handlar om manliga eller kvinnliga vänner. En av mina allra bästa vänner är min fd och eftersom vi har barn tillsammans pratar vi väldigt ofta med varandra, umgås en hel del och har överlag en sund relation som är väldigt, väldigt bra för vårt barn.

Hade min sambo haft negativa synpunkter på den relationen hade vi inte varit sambos öht.