• JustMe­AndMyL­ove
    Äldre 5 Dec 17:48
    8212 visningar
    6 svar
    6
    8212

    Kriser i ett förhållande

    De kommer ju alltid någon gång. Men den här krisen tog mig på sängen kan jag lova. Jag går runt och tycker allt är så bra och underbart när sambon plötsligt vill ha en pratstund. 


    I tidigare förhållanden har jag liksom känt en kris komma smygandes långt innan den verkligen blommar ut. Nu visar det sig att min sambo krisar själv och har gjort det ett tag.


    I några minuter igår trodde jag det var kört. Jag har blivit bränd förr och tänkte att jaha, here we go again. Men det är nog inte så pass illa. M verkar så himla säker på att det bara är just en fas, att hon kommer att bli trygg igen i oss. Jag själv som ofta nojjar över att bli lämnad har fullständig panik. Kärleken i mitt liv vacklar i sin tro på oss och på sina känslor till mig. Det gör så förbannat ont. Men jag är ändå glad att hon vågade ta upp det. Även om hon sårade mig, så hade det varit tusen gånger värre att veta att hon känt så länge utan att våga säga nått.


    Vi har snart varit ihop i 3 år, vart vänner i 4. "2 årskrisen" kom aldrig för oss så det kanske är den som har startat.


    Hur hanterar ni kriser? Vist ÄR det normalt? Är så förbannat nojjig just nu. Efter ett liv av att alltid bli lämnad, känna mig övergiven så blir såna här saker så extrema för mig. Och jag vill inte skjuta bort henne även om det är det jag spontant vill göra för att "hinna före". 


    Hellre lämna än bli lämnad. Så har jag alltid agerat förr. Vill inte göra det nu. Inte mot henne. 

  • Svar på tråden Kriser i ett förhållande
  • wiii
    Äldre 5 Dec 18:01
    #1

    Ja, kriser är normalt, hur bra skulle våra förhållanden vara om vi aldrig grubblade över dem? Om vi bara fortsatte som vi alltid gjort utan någon reflektion?


    Därmed inte sagt att det är roligt eller känns bra alls när man är mitt uppe i det, men man får försöka ha tilltro till att man/partnern åter igen kommer att välja att ja, jag vill!


    lycka till!


     

  • Vi2all­tid
    Äldre 5 Dec 18:03
    #2

    Självklart kommer det kriser! Den som tro något annat kommer bli besviken. Men de är ju förstås olika stora, kriserna.

    Jag har nog ganska tur nu för även om vi har våra kriser så är jag aldrig rädd att det ska gå så illa. Men i tidigare förhållanden var jag det. Och jag tror så här: JAG tänker alltid lägga ner tid och energi på att få förhållandet att funka. För om det inte funkar ändå, då har åtminstone JAG gjort allt jag kunnat! Om den andra personen inte har samma intresse att kämpa, då kan man inte göra något åt det. Men man kan alltid påverka hur man själv gör. Och om det visar sig att det skulle gå åt skogen då kan jag gå rakryggad ur relationen och med vetskapen om att det där var inte rätt. Jag försökte.

    Och om båda parter har den inställningen, då är riskerna väldigt små att det skulle gå åt skogen.

    Däremot förstår jag verkligen att du har blivit sårad av att hon vacklar... Jag anser att känslorna hela tiden förändras och att man aldrig kan känna samma sak år ut och år in. Men det behöver inte vara något fel i det. Det är bara normalt och visar att förhållandet utvecklas. Och om du kan finnas där för henne genom detta så kanske hon kan se att känslorna ni har för varandra är starka. Och att du inte ger upp i första taget. Och en dag kanske du har det jobbigt och behöver henne, och då är det hennes tur att vara stark. Så tro jag att man jobbar i ett förhållande. Man finns där för varandra, i nöd och lust.

  • JustMe­AndMyL­ove
    Äldre 5 Dec 18:09
    #3

    Det är förstås sant det ni skriver. Man borde kanske vara mer orolig om man aldrig hade kriser. Det är bara så svårt att inte låta ens försvarsmekanismer ta över helt och fly fältet. Nått jag har gjort ofta förr.


    Men det är klart att det här är annorlunda. Hon sa just det igår att även om hon just nu har tvetydiga känslor så betyder ju inte det att hon tänker agera på dem och sticka. Hon vill kämpa för oss. Och det vill ju jag också.


    Jag litar ju på henne. Hon är ärlig och öppen och jag vill vara där för henne. Så jävla sjukt bara att känslor kan göra så förbannat ont. Det var länge sen jag kände så här. Men jag antar att det, återigen, är ett bra tecken. Eftersom jag är helt utom mig av oro och ångest måste ju det betyda att det jag känner är jäkligt starkt?

  • Kattpo­et
    Äldre 5 Dec 18:42
    #4

    Man är inte alltid   förälskad i den man väljer som livspartner ibland är bara en djupare vänskap men är det rätt så kan man hitta tillbaka till värmare känslor igen.


    Dte gäller att vara öppen, våga och  hoppas på det bästa, att nojja sig gör det svårare att fokusera på att ge stöd och kärlek.


    Bara att börja om att dejta henne, snöppicknicks,  en bakad kaka, städa hemmet, priness dag eller frukost på sängen kan funka. Gör bara något som visar att du bryr dig.

  • JustMe­AndMyL­ove
    Äldre 5 Dec 21:10
    #5
    Kattpoet skrev 2010-12-05 18:42:05 följande:
    Man är inte alltid   förälskad i den man väljer som livspartner ibland är bara en djupare vänskap men är det rätt så kan man hitta tillbaka till värmare känslor igen. Dte gäller att vara öppen, våga och  hoppas på det bästa, att nojja sig gör det svårare att fokusera på att ge stöd och kärlek. Bara att börja om att dejta henne, snöppicknicks,  en bakad kaka, städa hemmet, priness dag eller frukost på sängen kan funka. Gör bara något som visar att du bryr dig.
    Tack för tipsen :)

    Hela nojj-grejen gör mig riktigt irriterad på mig själv. Jag vill vara lugn och lita på henne och tro på oss. Men det vill liksom ta över på nåt sätt. 
    Ska deffenetivt ta ditt råd och föreslå att vi "dejtar" igen. Just nu har jag fått hoppa in och jobba på ett ställe som egentligen är alldeles för tungt för mig. Har blivit mest hon som fått sköta allt här hemma medan jag går omkring och har ont i rygg och leder :/ 


    Men om jag får jobbet jag har sökt till som jag ska på intervju för i veckan blir det mycket lugnare. Då orkar jag mer förhoppningsvis.

  • Lev idag
    Äldre 6 Dec 19:53
    #6

    Jag förstår dej.
    Det är skitjobbigt de där.
    Men kanske att ni behöver tid för er.
    Alltså som kattpoet föreslog så att dejta, ta tid för varann och stäng ute allt annat, ta hand om varann. Jag tror på det.
    Och jag tror hon kommer till insikt att det va bara en övergångsgrej.
    För ibland kan man ju faktiskt lägga in dem tankarna i sitt huvud själv.
    I know, det har jag gjort. Alltså trott att på att känslorna för den personen inte va var dem tidigare va.
    Men jodå.. det va dem visst.
    Så jag tror det blir bra! :D

    men jag vet, det e skitjobbigt.. Och nojjigheten är svår att släppa..

Svar på tråden Kriser i ett förhållande