Är jag misstänksam eller är han otrogen?

Ja, jag har också övervägt om han har en depression. Många av symptomen stämmer. Troligen utlöst av stress relaterad till överarbetning, orimliga krav, brist på kontroll över sin situation och på toppen av det faktiskt rädslan att han håller på att förstöra sitt äktenskap utan att ha någon aning om hur han ska fixa det.

Problemet, återigen, är att han varken lyssnar eller talar. Jag har föreslagit att han kanske inte mår bra och att hans märkliga beteende kanske beror på att han jobbar typ 8-21, och dessutom de flesta helger, samt tar endast en veckas semester och det är för att jag kräver det. Annars hade han inte tagit någon alls. Och troligen jobbat ännu senare och sovit över på jobbet. Allt detta utan att få uppskattning för sitt engagemang. Men han förstår inte alls vad jag menar när jag nämner utmattningsdepression, stress eller överarbetning. Han tycker inte att man behöver vila från jobbet, det är bara lata människor som gnäller om att vilja vara lediga. Har man ett roligt jobb finns ingen anledning att inte jobba hela tiden.

Både jag, hans vänner och hans familj har reagerat  och försökt få honom att inse att han måste förändra sin jobbsituation. Hans lösning på det är att säga upp sig och åka till USA. På något konstigt sätt är hans sätt att bryta mönstret att helt bryta med sitt liv. Och jag kan förstå det, att det kan vara skönt att byta miljö helt och börja om på ny kula om man mår dåligt. Att det är enklare än att erkänna att man är deprimerad och söka hjälp för det.
Problemet är bara att jag tvivlar på om en sådan här flytt löser någonting. Hans tendens att överprestera, jobba jämt, aldrig ställa krav och inte ta hand om sig själv kommer inte försvinna för att han byter land. De problemen har djupare orsaker. Men han inser inte det utan vill bara köra på utan att blicka inåt. Uppväxt i machokultur kan jag nämna...

Har du pratat med honom igen och frågat vad som gått snett dem senaste 10 månaderna? Frågat vad som är fel? Du borde ta upp det igen innan han åker. Ni behöver prata ut och han kan inte bara "inte vilja prata om det". Det är orättvist mot dig och ert förhållande. Om han värderar dig borde han vilja sätta sig ner och prata om det.
Älskar man nån så är man öppen till att lösa problem, annars har man gett upp. Been there, done that med ett ex som aldrig brydde sig så mycket att han ville prata ut om våra problem.

Det är svårt att komma ur en depression på egen hand, alltså utan professionell hjälp och SSRI-medicin. Det måste ordineras av psykiatriker. (Om han nu lider av depression.)
Det kan vara så att han skäms för att han mår dåligt och att han är så apatisk/kraftlös. Det är inte precis "macho" (du nämnde att han var uppväxt i en machokultur). Går han med på att tala med en psykiatriker tror du?
Medicin är inte uteslutande "botmedlet" mot depression men det hjälper till att ta bort de blockeringar som blivit i hjärnan, vilka hindrar lyckoämnen att utsöndras. Medicin hjälper honom att komma upp till en nivå där han i så fall skulle vara mottaglig för terapi eller bara samtal med dig, t ex. Just nu verkar han inte vara mottaglig för att prata med dem han älskar. Nu vill jag lägga till att det är inte säkret att han lider av depression, det är upp till psykiatrikern att avgöra, men det kan vara värt ett besök..?

Fy lider med dig! Kan inte vara lätt att leva under de förhållanden du beskriver. Då spelar det ju ingen roll hur mycket du försöker prata om han inte kan eller vill prata. Du verkar dock ta det hela väldigt bra o sunt. Men man kan inte laga någon som är trasig om inte denna vill ha hjälp! Det beror på hur mycket du orkar med dels att leva som ni har gjort sista tiden dels ovissheten om framtiden. Det går inte att fly från sina problem de följer med. Jag hoppas att din man genom denna flytt kommer på vad han vill. Det blir jobbigt för dig att bara gå o vänta på att han ska bli 'frisk'. Det finns egentligen inga råd att ge om ni inte kan prata.... Kan du iaf prata o han lyssnar? Du får gå på magkänslan o känna vad som e rätt för Dig! Lycka till

Åh vad jag önskar dig att ni kunde få komma till någon för ett par proffessionella satal inann han åker! Det hörs ju lång väg att detta är en rejäl livskris för honom-och därmed skickar han ju in dig också i en, även om du är stabil.

Vilken tur att ni inte har barnstressen hängande över er, då är inte allt lika bråttom (som det faktiskt kan vara när den aspekten finns med)

Han är ju helt utan insikt och som det ser ut nu,lever du ju parallellt med honom utan att lyckas etablera kontakt och kommunikation hur du än försöker. Ni hade så väl behövt hjälp me ddet inann han far iväg. Det är klart det inte löser något, om hans knutar sitter inuti. Han verkar inte alls må bra och ett av alla symtom han visar, är ju just bristen på insikt om situationen.

Det blir helt omöjligt för dig om du inte åtminstone ibland kan nå honom.
jag har själv haft en djup depression och det var ingen lek för vårt förhållande och jag högaktar din inställning att ibalnd är det nöd, och då får man vänta ut den. men om den andre inte känns vid saken? Jag visste hur jag mådde och fick hjälp. Ändå var det ett oerhört arbete att komma till ytan igen. Man måste fatta och ta ansvar själv för sin situation. Jag önskar det gicka tt vifta med trollspöt så din makes polletter bara rasslade ner. Du är värd ett helt annat avslut-om det är så det ska bli-än bara tystnad och flykt.

TS: Du anar inte vad jag förstår dig... Jag beundrar verkligen din insiktsfullhet.  Helt klart går han igenom en livskris. Och han drar med dig men släpper ändå inte in dig tillräckligt för att kunna hjälpa. Och han verkar inte själv inse det. Låt honom åka och se vad som händer. Antingen brakar han ihop totalt eller så kommer han på att det DÄR är livet han vill ha, eller så kommer han tillbaka till dig.
Något att tänka på: 
"If you love someone, set them free. If they come back they're yours; if they don't they never were"

Jag lyckades få honom till ETT samtal med en äktenskapsrådgivare för ungefär ett halvår sedan. Det gick han med på enbart för att jag helt enkelt bokade en tid och sa till honom att dyka upp. Då pratade han lite, lite, och det mesta jag fick reda på där var att han har dåligt samvete för att vi inte har det bra ihop och att han klandrar sig själv för det och det får honom att må ännu sämre. Han upplever dessutom press av att jag är missnöjd med relationen. Inte så konstigt. Mycket längre än så kom vi inte på ett samtal.
Efter den träffen har han undvikit ämnet terapi som pesten. Jag har försökt få honom att svara på om det kanske kunde vara aktuellt att ta ett samtal igen, men han byter ämne som om det var livsfarlig tabu att tala om det. Tror att han upplevde det som MYCKET obehagligt och gör i princip vad som helst för att slippa gå tillbaka.

Jag skulle så gärna vilja nå fram till honom och tala ut, men jag tror faktiskt inte att det är möjligt just nu. Jag har försökt så många gånger, men det blir ännu sämre när jag försöker prata med honom. Han känner sig anklagad, skälld på och värdelös. Han säger att jag förtjänar någon bättre och att han är en kass make. Då reagerar jag automatiskt med att övertyga honom om att han visst är underbar, när han är sig själv. Det känns som att jag kastar bensin på elden när jag tar upp ämnet. Jag tror att han är så nere, blockerad och förvirrad att han inte kan ta till sig mina ord. Det blir bara ännu en tyngd på hans axlar och han orkar inte ta itu med vad jag föreslår, än mindre ta tag i en förändring. Han måste nog, precis som Lundabrud skriver, komma upp till ytan så pass att han kan ta till sig information. Men utan insikt är det omöjligt för mig att få honom att träffa en psykolog/läkare.
Vi får hoppas att miljöombytet och lite injektion av glädje som det nya äventyret innebär medför att han får lite distans och kan "zooma ut" och se vad som pågått. Först då kanske han ser att han inte mår/mått bra och att något gått rejält snett mellan oss.

Tusentals tack för ert stöd, det betyder mer än ni tror!
Kram

Va du än gör... så klandra inte Dig själv! Du har kämpat och försökt... kom ihåg det ; ) Bra jobbat tjejen! Styrkekram!

Nu vill inte jag vara en gnällig bitterkärring här, men jag kan för mitt liv inte förstå varför så många kvinnor envisas med att stanna i förhållnaden där ni mår dåligt..?
Må vara så att det är en depression, du har gjort allt du kan och jag tycker du borde slätt det för längesedan... Jag vet att det är svårt, och det blir inte lättare ju längre man vart ihop. Efter femton år börjar man säkert definiera sig själv ihop med sin man.
Är det värt att förstöra två liv istället för ett?
 Han kommer inte ändra något innan han själv inser att det är han som måste ta tag i det, ingen kan ändra på nån annan eller någon annans tillstånd eller msissbruk eller vad det må vara utan att personen ifråga själv inte orkar med det mer.

Det FINNS FLER män där ute, kanske ditt livs nästa kärlek som väntar på dig..? Om du nu måste leva med någon vilket jag är säker på att ingen kvinna nödv'ndigtvis måste.

Jag tror att de flesta av oss har varit i ett dött förhållande på ett eller annat sätt, och det är såklart jobbigt att bryta upp även om man inte delat 15 år ihop.
Saken är den, att det enda man verkligen ångrar när man väl är ute på andra sidan det är att man inte bröt upp tidigare. Livet pågår varnedaste dag, varför genomlida det när man kan leva? 

Lycka till!