Ja känner igen mig i de... vi tjafsade åxå förut om allt... å då menar ja verkligen allt... men sen va de liksom bara nog... ingen av oss orkade ens engagera oss i å tjafsa. Så nu om vi börjar munhuggas så går de inte mer än en minut så skrattar vi bara åt de istället. Orkar liksom inte bråka, finns ingen mening me de. Visst bråkar vi åxå som alla andra gör, men inte om struntsaker... å DE KÄNNS SÅÅÅ SKÖNT!
Vi "pratade" åxå FÖR mycke förut... den ena va förbannad å kaste skit på den andra som då va tvungen å kasta de dubbla me skit tillbaka å så höll de på. De gick liksom bara ut på att den som sårar den andra mest vinner. Men vi gör inte så längre. Känner nån av oss att diskussionen eller va de är börjar hetta till (om helt onödiga saker) så avbryter vi istället eftersom de ändå inte va nåt viktigt å diskutera. Finns ingen mening me å tjafsa liksom...
Försök att inte visa att du irriterar dig på honom... försök å tänka positiva tankar om honom när du blir irriterad på han. Ja blev åxå mycke irriterad på min man förut men blir ja de nu så slår ja bort den tanken å tänker istället att "fan vilken bra karl ja har, kunde inte fått nån bättre". Brukar tänka på va bra ja har de. Ja har en man som älskar mig, som e snäll me mig å barnet, som e mig trogen å som gör allt för mig å pojken. Försök att tänka så istället så känns allt mycke bättre. Att tänka negativt får en bara att tänka ännu mer negativt.
Blev lite flummig den här texten... prata me din man, tänk efter å kämpa på!