Ibland känns allt så konstigt, sorgligt. Känner ni igen känslan då man inser att livet är kort?
När en ung bekant till en har dött, och man känner att döden är närmare än vad man tror.
Hur förklarar man att vissa dör så unga? varför blir det så? Jag är så nere och grubblar på livet. Flera som känner igen sig? åh Gud, det känns ibland jobbigt.
Jag känner mig igen i det ni beskriver! jag tog tsunamikatastrofen också hårt!:( och är orolig.
Ja, skönt och höra att man inte är ensam. Precis samma känsla har jag och det blir inte bättre av alla olyckor och elände man hör och ser på TV.
Dessa ångestankar kan vara jobbiga för mig periodvis, vissa månader lugnare, andra månader mår jag jätte dåligt!
DALLANDRA, det du sa om att när någon RESER bort och man blir orolig, JA SÅ ÄR DET MED MIG! får ofta oro på sommaren då många kära åker bort. Kanske var tanken inte lika stark förr, som det har blivit nu efter tsunamikatastrofen, ååååå jobbigt!
Man får försöka tänka på allt roligt man upplevt med sina nära och kära efter de gått bort.
Förlorade själv en kompis i en bilolycka för 5 år sedan i april. Det går fortfarande knappt en dag som jag inte har henne i tankarna någon gång. Från början blev jag ledsen så fort jag tänkte på henne, men nu blir jag inte det så ofta. Jag kan till och med bli riktigt glad när jag tänker på de roliga saker vi hittade på. Visst kan det fortfarande vara jättejobbigt, men samtidigt så vet jag nu att hon har det bra. Jag är inte direkt troende men jag tror att man kommer till ett bättre ställe när man dör.
Det jag upplever som jobbigast med hennes död är att hon aldrig han uppleva ett bra och fint förhållande med någon. Hon var under flera år tillsammans med en kille som upprepade ggr var otrogen, även när hon var hemma kunde han ta hem andra tjejjer.Hon däremot fick inte gå ut pga hans svartsjuka. Efter hennes död fick jag veta att han misshandlat henne även fysiskt. Trots detta gick hon alltid tillbaka till honom, trots att vi försökte och försökte tala med henne. Både vi kompisar och hennes familj.
Den dagen hon krockade med en långtradare kommer jag aldrig att glömma, jag hade haft en känsla av obehag hela dagen, det var tö, slaskigt, och snö yrde i blåsten och av och till hela dagen hördes sirener och jag förstog att det var många trafikolyckor och avåkningar. Hon hade fått sladd på väg från sitt ena heltidsarbete till sitt extrajobb, (hon jobbade dubbla jobb men det var hennes pojkvän som spenderade pengarna) och hade bråttom. Hon dog på en gång.
Nej, unga människr ska inte dö, egentligen. Men förhoppningsvis så har det någon mening, även om vi kanske inte alltid ser den. Och som sagt, jag tror att vi hamnar någonstans bra. Som jag ser det har jag en "ängelkompis" i himlen och vi kommer träffas när jag också blivit en ängel.
/Ingrid
Fino
Visst är det jobbigt att inte riktigt kunna glädjas åt att de ska ut och resa utan att det medför ångest och oro. Får sådana tankar nästan varje morgon när min sambo åker till jobbet...
Jag tror att min rädsla kommer ifrån att en kompis till mig förlorade sin mamma när vi var 20 år. Det fick mig att inse att mina föräldrar inte alltid kommer att finnas och det har gjort mig så oerhört rädd att mista mina nära och kära.
Denna ångest gör att jag ibland tyvärr har svårt att njuta av livet här och nu. Även om jag försöker slå bort tankarna när de kommer och tänka på allt kul som har hänt/ska hända.
For snart tva ar sedan dog an god van till mig och min blivande. Hans hjarta stannade bara...ingen har kunnat forklara varfor. Han var bara 30 ar gammal och planerade att gifta sig med min basta van(han dog dagen efter alla hjartans dag och skulle gifta sig i maj). Han hade precis tagit examen, han hade blivit kiropraktiker, hans stora drom. Han var vegan, bra byggd fysiskt, spelade basket varje dag. En dag sa kom han hem fran en basket match med sina kompisar, han satte sig pa soffan och sa gav hans fasto honom en shake, nar hon gick ut till koket sa kollapsade han pa soffan. Det fanns inget dom kunde gora, nar ambulasen kom sa var han borta. Hon kunde inte gora nagot annat an att se pa honom nar han "forsvann". Hon har beratta for mig i efterhand hur hjalplos hon kande sig att bara sitta och titta pa nar han dog. An idag har hon inte riktigt "hittat" tillbaka till den hon var innan detta. Hon har precis kunnat borjar pratat med en psykolog om allt.
Det anda jag har kunnat tanka ut i efterhand ar att jag inte ar den som bestammer mitt ode. Jag kan planera och tanka vad jag vill gora med mitt liv, men det ar ingen garanti till att det kommer att bli sa.
Jag har lart mig att det inte ar vart att ga och grubla over "Tank om..". Jag har istallet bestammt mig av att njuta av min tid...om jag lever till jag ar 80 och jag tanker tillbaka pa min tid har, sa vill jag inte kanna att jag har levt ett liv av oro.
Sjalvklart ar det hemskt med unga manniskor som dor, precis som att det ar hemskt nar nagon dor som ar 80. Men man maste njuta av den tiden man har blivit given.
Jag vill spendera resten av min tid med min "man" och det kommer jag gora, om den tiden ar 1 dag eller 100 ar kan inte vi ra for, men vi har bestammt oss for att njuta av varje dag till dess fullo.
Dallandra, precis så KÄNNER JAG! exakt så...
cmfs, kunde inte låta bli och bli ledsen över det jag läste. Men någonting som du sa grep tag i mig, du skrev "om jag lever till jag är 80 och jag tänker tillbaka på min tid här, så vill jag inte känna att jag har levt ett liv av oro".
Fyyy det vill jag inte!!!
Men jag måste medge att nu när jag tänker tillbaka till vissa tider runt förra året eller förr förra året, får jag den känslan att jag oroat mig så mycket. Gör nog det nu också. Hur stänger man av dessa orokänslor???? Nu när vi planerar bröllopet- ibland blir jag rädd att det inte ska bli av :(
Fino
Så känner jag med inför bröllopet. Jag vill inte ha denna rädslan! Jag får ångest för att jag inte kan njuta av livet för jag vet att livet är fantastiskt egentligen och något som man ska utnyttja till fullo och njuta av. Det blir en ond cirkel med all ångest....
Tror egentligen att jag skulle behöva gå och prata med en terapeut om detta... har prata lite med en terapeut och han sa att om man identiferar vad man är rädd för så brukar rädslorna minska men det har inte hjälpt mig så mycket...
Fino:
Det ar inte latt att slappa orokanslorna. Det "hor ju till vardagen", att oro sig menar jag. Jag gjorde det alltid forr sjalv, gick runt och tankte pa vad som kunde handa och vad jag skulle gora och kanna ifall det var fallet. Men saker ar det att jag mar mkt mkt battre nu ar vad jag gjorde for ett ar eller tva ar sedan nar jag gick och tankte pa "Tank om.." hela tiden.
Det har hant valdigt mkt i vara liv den senaste tiden och jag tror inte att jag hade kunnat klara av dem ifall jag fortfarande tankte sa mkt pa "Tank om.." eller ifall jag oroade mig lika mkt fortfarande.
Tyvarr finns det val inget magiskt satt att bli av med dom kanslorna. Jag ooch min blivande bara bestammde oss en dag att vi inte skulle oroa oss sa mkt langre (jag mer an han, han oroar inte sig for nagot anda), och vi holl oss till det. Nar jag kande att jag borjade oroa mig sa pratade han och jag om det och han forklarade for mig att det inte ar nagot jag kan gora at det, eller andra pa utfallet, och jag borjade smatt inse att jag inte kan kontrollera allt utan visa saker bara behover handa.
Fino
Först och främst, jag beklagar verkligen sorgen.
Min syster dog i en bilolycka för ett år sedan. Jag MÅSTE tro att det fanns en plan med det, för sannolikheten för att det skulle ha hänt av sig själv känns så liten. Hela familjen var i bilen, de kör på en raksträcka, mötande lastbil ska svänga vänster men stannar på sin sida vägen. Helt plötsligt har lastbilen svängt över vägen ändå, fast han fick möte med min systers bil. Min syster dog omedelbart, resten av familjen klarade sig utan allvarliga skador.
Jag orkar inte ens tänka tanken att det var meningslöst det som hände. Under året hade både min sambo och en av mina bästa vänner överlevt allvarliga bilolyckor, och min pappa hade ramlat ner från hustaket, så när det här hände... på nåt konstigt sätt kändes det nästan väntat.
Det enda som hjälper är att prata, prata, prata, så det är nog det enda råd jag kan ge dig i din situation.
Det känns konstigt att säga att jag mår lite "bättre" efter att ha läst era trådar. Jag mår bättre på så sätt att det är fler i min situation, man får en viss distans till sitt sörjande när man vet att man inte är ensam i hela världen om att må dåligt.
För några veckor sedan fick vi (jag o min m2b) veta att en nära släkting (9 år gammal) fått cancer. I vanliga fall är chansen att överleva den här sortens cancer hög (85%) men då han redan var drabbad av en muskelsjukdom som brutit ned hans kropp rejält finns det inget botmedel att ge honom. Läkarna har gett honom högst 1 månad kvar att leva... Det går inte at beskriva hur man känner sig.
Vi skulle ju redan förlora honom tidigare p.g.a muskelsjukdomen ( i 15-20 årsåldern) och att detta kommer och sabbar de få år vi hade kvar........
Jag måste tänka som så att anledningen till att han inte längre ska förgylla våra dagar är att han behövs någon annanstans. Jag vet att det kan låta "töntigt" i andras öron men det är det enda som håller familjen uppe just nu.
Ändå känns allt som skit. inget annat är längre viktigt. Allt annat sätts automatiskt på "hold". Ena dagen var mitt största problem vilken sorts rosor jag ska ha på mitt bröllop och andra dagen fylls livet av så stor sorg, ansvar, förtvivlan och vrede som jag inte trodde var möjligt!!!
Jag behövde bara skriva av mig...
Det är bra att få prata av sig här, tycker jag.
Sömntutan- jag beklagar verkligen och blev jätte ledsen*många kramar till dig från mig. Det är inte töntigt enligt mig, och jag håller nog med både Wih och Sömtutan
ATT DEN PERSONEN SOM LÄMNAR DENNA VÄRLD BEHÖVS NOG NÅGONANNANSTANS!
då jag tror på Gud, vill jag tro såhär.
Men känslor är så svåra att styra, Dallandra det är som vi är i samma sits...men jag får så dåligt samvete att jag oroar mig för "onödiga " saker och så hör man om människor som verkligen "har anledning"-om ni förstår vad jag menar!
Cmfs min fästman pratar också med mig och försöker lugna ner mig. Ibland funkar det för stunden. Jag har insett att liv och död har inte MÄNNISKOR kontroll över, det är också den svåra sanningen att inse att vi alla kommer lämna denna värld. Då måste det väl finnas en annan värld vi hamnar i!
Men återses vi igen???
eh,nu blev det för mycket med tankar...sorry
*kramar till alla oroliga och sörjande själar därute!
Fino
Jag förstår precis vad du menar! All denna oro får mig att känna mig som en svag människa, psykiskt.
Jag blir så ledsen för er skull när jag läser om era berättelser *kramar till er*
När min kompis mamma dog så ställde jag upp så mycket jag kunde, vi pratade i telefon i timtal och hon har sagt att det hjälpte henne mycket att jag fanns där och lyssnad. Så jag tror också att man verkligen behöver få prata och älta om och om igen när det händer något tråkigt.
Fino,
Det ar bra att du och din blivande kan prata om det, det ar valdigt viktigt for en att man har nagon i en sadan situation som man kan prata oppet med. Det ar bra att ni har varandra som kan vara dar och hjalp till och hjalpa och stotta varandra.
