erfaranheter/åsikter av yngre män...

Barba blå:
Jag vet exakt hur du känner dig!
Jag hängde upp mig mkt på det där med åldern i början. Hans kmpisar är tillsammans med "jämnåriga" dvs 20-22-åringar (själv närmar man ju sig 30...snart..). Och jag har celluiter och det har inte tjejer i hans ålder osv osv.... Jag kan säga hur många exempel som helst hahaha... Men man "vänjer sig" eller man glömmer liksom bort det efter ett tag. Handlar ju om att man blir mer och mer trygg i förhållandet. Och efter patrik sagt typ 100 gånger att ålderna inte spelar någon roll så tror jag på honom nu . Skämt å sido, jag är sååå lycklig nu och jag tänker (nästan) aldrig på åldern!
Men vissa i omgivningen kan säga något om åldern... (Utan att de tänker på det eller menar något illa... Men man hajar ju till och kan bli lite nedstämd faktiskt..).
Men precis, ingen säger något när tjejen är yngre....

/Hanna

barbablå - fem år är väl egentligen inte någon större åldersskillnad. Det tycker jag är en helt normal skillnad. Och att vid 25 börja fundera på vad han kommer att tycka när du är gammal det är väl ändå ganska långsökt. Det hinner hända SÅ mycket tills dess. Är ni fortfarande tillsammans när ni blir gamla så lär nog inte rynkorna göra någon skillnad alls.

Fem år är ju ingenting i åldersskillnad. Tror väl knappast att det syns väl på er att du är fem år äldre. Och hur lätt är det att avgöra om någon är tex 47 eller 52? Vill han inte ha dej rynkig, ja då är han inget att ha och kommer att bli ihop med någon som inte är född ännu när du blivit rynkig Ta och läs lite om tex Kerstin Dellert så blir du uppmuntrad

He, he ;) Nej, jag skojar. Bara tre eller fyrar år yngre. Det känner väl alla. ("Alla" alltså).

cricri:

Va??

Nej, jag menar att jag har enbart tyckt om yngre män (2 eller 3 två år yngre, de flesta). När jag inte gjorde det, tykcte jag då om de som var lika gammal som jag. Detta var på gymnasiet, sedan började med de yngre och det har inte slutat. Har aldrig tyckt om äldre killar. Så om någon frågar vilken "erfarenhet" man har, känns det lite skojigt..."Det här" är ju hela min erfarenhet, det finns ju ingenting annat, liksom. Och sen frågan får en att känna som det vore "ovanligt" eller "inte att rekommendera" på nått sätt, vilket får mig att skratta.;)

Jag har nog faktiskt också alltid gillat yngre...

/Hanna

Mina föräldrar var 17 och 19 år när de träffades var tillsammans i 9 år och gifte sig sedan..nu har det gått 26 år efter bröllopet och de är fortfarande lyckligt gifta :)

Här är en till! Jag är 27 och min pojkvän (snart sambo!) är 21, alltså 6 år yngre. I början tyckte jag det kändes jättefånigt, tog inte vårt dejtande på allvar faktiskt. När jag berättade för mamma så skrattade hon bara och tyckte att han var bara barnet...

Iaf så ändrades allt det snabbt när vi lärde känna varandra. Mamma och pappa är överförtjusta och ingen tänker på åldern längre. Vi hade en diskussion häromdagen om hur vuxna vi känner oss och vad som gör att vi känner si eller så. Han känner sig vuxen och redo för det mesta medan jag gör det inte.
Det säger det mesta om just oss...

Har också tänkt på det där när det börjar synas att jag är bra mycket äldre... För det är klart att det syns för det är ju bara fakta att jag ÄR äldre. Och jag grämer mig över de första rynkorna, dvs de som kommer snart!

Det här med att leka av sig...

Jag träffade min första killer när vi båda var 15. Vi gifte oss efter 11 år och var bara gift i ett år.

Vi hade det jättebra tillsammans men jag hade tankar som gnagde i skallen. Var väldigt nyfiken på vad som fanns där ute...
Jag gjorde aldrig något åt dom utan var stark och föll inte för frestelser.
Min man var verkligen en underbar människa och jag (+min vänner) trodde inte att jag kunde hitta någon bättre.

Det som jag hade "problem" med var att jag inte tände på honom, men som sagt, vi hade varit tillsammans i många år. Samtidigt så kände jag att jag är bara 23 och jag vill inte känna mig som en 60-åring kvinna som varit gift i 15-20 år. Jag bet ihop och tänkte att det fixar sig. Lusten kommer tillbaka.

Jag började gå upp i vikt och beundrarna tynade ut. Det i sin tur ledde till att jag inte hamnade i situationer där jag kände åtrå för någon annan. -Det låter korkat det här jag vet men så var det.
Allt lugnade ner sig men lusten var dock inte tillbaka... Allt det andra var ju bra. Jag hade en god vän och en trygghet. Bättre än så kan det väl inte vara? Eller?!

Vi gifte oss och ett halvår senare var vi på bröllopsresa. När vi kom hem och vi framkallade bilderna fick jag en chock! Viktväktarn nästa!!!

Det blev en nytändning för mig. Eftersom jag alltid tränat mycke, både kondition och styrka, så gick jag ner mina 17kg i rasande fart. Allt efter som vågen visade mindre och mindre växte min självsäkerhet och tro det eller ej men beundrana kom tillbaka;)

Eftersom jag aldrig levde ut min ungdom så blev det så nu. Visst jag var en gift kvinna men jag kunde inte hjälpa det. Det kändes som om jag försummat så mycke roligt i mitt liv så allt steg mig upp i huvudet. Det hela slutade med att jag var otrogen upprepade gånger och jag upptäckte att gräset var faktiskt grönare. Det finns ingen ursäkt för hur jag betedde mig men jag visste att det här var början till något nytt och ingen/inget kunde stoppa mig. Jag lämnade min man innan sommaren var slut.

Detta var dock ett väldigt ytligt, otryggt och rastlöst liv så den sommaren som jag fick räckt gott och väl men det är en sommar som, trot´ eller ej, jag aldrig kommer att ångra. Jag har aldrig haft så kul och jag lärde så mycke om mig själv.

Jag har nu träffat en ny man som är the sunshine in my lift. Har aldrig mått så bra. Både relationsmässigt och sexuellt.

Han är två år yngre än mig...
Vi gifte oss 14 aug i år...
Den här gången kommer det att hålla livet ut. Det är jag 200% säker på.

Min sambo ar 27 och jag 21. Vi tanker aldrig pa aldern, han ar 'ung' av sig och jag ar ganska mogen, sa det jamnar ut sig.

Det enda som varit lite svart for oss (eller MIG rattare sagt) ar att han har ju mer livserfarenhet med tanke pa jobb osv och han redan avslutat universitetet och ar mitt uppe i karriaren, jag har bara pluggat (nu pratar jag om jobb = karriar, inte deltidsjobb) och pluggar aven nu. Jag ar valdigt splittrad, vet inte alls vad jag vill bli i framtiden, medan han redan har sin karriar utstakad pa nagot satt.

Men i slutandan sa spelar inget nagot roll sa lange man alskar varandra, man far helt enkelt forsoka forsta varann trots alla olikheter och olika erfarenheter.

Min sambo hade aldrig haft ett seriost forhallande innan mig, medan jag hade haft 2 langa och seriosa (bada pa mer an 2 ar var). Sa aldern sager egentligen inte sa mycket, i vart forhallande ar det *JAG* som ar radd for att han inte 'provat' tillrackligt manga tjejer... :) Eller kanske kommer pa att han inte pallar med ett forhallande och allt vad det innebar eftersom han alltid varit van vid att vara sjalv, medan jag ar van vid forhallanden, att man maste kompromissa osv...

När du är 55 och han 50 är det inte en människa som kommer att rynka på näsan eller ha nån uppfattning. För då kommer ni att betraktas som jämngamla.

Vi är ett par som är bägge två 21år "gamla". Vi blev ihop när vi var 17 och har sedan dess haft bara varandra. Vi gifte oss i helgen som gick. Visst har det ibland funnits en frustration från min sida, då jag aldrig riktigt fått leka av mig. Jag har haft en väldigt hårthållen uppfostran hemma vilket innebar att jag aldrig fick gå ut och festa eller vara med kompisar ute på helgerna. Så när jag sedan blev 18 och själv skulle få bestämma över detta, så hade jag ju redan en sambo - ingen läge att gå ut och flirta eller leka med andra alltså.

Min man däremot har haft en väldigt fri uppfostran och sprang ute på helgerna sedan han var 12 år gammal. Han är trött på utelivet och vill verkligen inte gå ut idag - inte ens om jag ber honom att gå ut med mig. Men det är fritt fram för mig att gå ut med mina tjejkompisar om jag vill. Jag går givetvis då inte ut för att flirta med andra - det har jag vuxit ifrån och tycker nästan att det är lite töntigt idag.

Vi är ett ungt par som alltså inte tror på att det finns någon ålder då man ska leka av sig. Det är nog väldigt individuellt hur pass mogen man är och så. Och om ni två nu kommer bra överens, trots er åldersskildnad - då måste han vara rätt mogen. Lycka till!