Står och vinglar på gränsen =((!

Kattiz: tråkigt att du känner som du känner. Har inga direkta råd mer än att du absolut inte ska stanna för barnens skull, jag har själv skilda föräldrar och jag tycker att det är 10000000000 gånger bättre att mamma varit lycklig utan pappa än om hon hade varit olycklig med honom. Barn märker mer än man tror. En kompis tuill mig hade föräldrar sp var ihop för barnens skull och även om föräldrarna aldrig sa det rakt ut så visste barnen om det och hade fruktansvärt dåligt samvete för det. det är ju inte heller snällt mot dig själv eller din man att fortsätta att vara tillsammns med honom om du inte vill det. kanske ska du gå och prata med någon om det här, kanske ska ni tillsammans gå på samtal med en terapeut? hur det än är, om det "bara" är en övergående kris eller om det är allvarligt, så är det bättre att ni får hjälp med det än att du stänger allt inom dig själv och mår dåligt.

Sök någon att tala med! Om din man vet hur du känner och vill jobba på ert förhållande så kan ni söka er till familjerådgivningen, dit kan du även gå själv.
Du skriver att du är olycklig, om du tror att det är något som ligger hos dig så kan det hjälpa att få prata med någon om allt, inte bara förhållandet, och då kan en kurator eller liknande vara till hjälp.
Förstår att det kan vara motigt men jag tror att det kan vara en bra ände att börja i, vart det leder kan nog ingen säga i nuläget.
Lycka till!

vet inget om hur ni har det men om det känns som att ni står på samma ställe o stampar o du alltid får göra saker på egen hand o alltid samma saker år ut o år in??

Kanske är läge att börja med nya rutiner hemma då?

Omfördela jobbet mellan er hemma så ni får lite nya "fräscha" uppgifter.

Kanske du ska ta itu med en egen hobby för att komma hemifrån lite o se annat folk? Kanske börja träna eller gå en kurs??

Kanske börja umgås med lite nya vänner, du vet typ bekanta i periferin som du länge tänkt bjuda hem.. gör det!!

Och kasta om alla måsten, är det du som kör alla dagismöten, låt mannen sköta det!

Skaffa er EGEN tid att vara vuxna på.

GLöm inte bort att uppvakta varandra, tänk efter på vad du föll för honom.. återupplev första dejten!

Åk bort tillsammans eller var för sig..

Längta efter varandra...

Bara ett tips på vägen....

Jag tycker absolut att du ska prata med din man. Berätta om dina känslor. Ni kanske kan komma fram till en gemensam lösning. Jag har tidigre haft liknande känslor (okänslor) för min bilvande, det tog ett tag men det gick över. Vi tjafsade en del och jag väntade på att det skulle dyka upp en anledning att göra slut. Men en dag vaknade jag och längtade efter honom otroligt mycket. Nu känner jag mig bara mer och mer kär!

PRATA MED HONOM!

Jag har ju skrivit en del min de problem i min och min frus relation som nu då lett till vi ska skilja oss (Tråden "Råd i krissituation"), och det jag nu kan tycka är så otroligt dumt från hennes sida var att hon gick och bra på sina känslort utan att berätta om det för mig.

Om du inte pratar med honom så är nog risken väldigt, väldigt stor att du driver dig själv till en position där förhållande inte går att rädda. Ni kan inte mer än försöka, men om du inte pratar med honom så försöker du inte ens.

den där skulle inte vara där... det skulle vara en vanlig ")"

men vad i h-vete.... jag trodde jag hade koll på det här med smileys, men det verkar som allt med parenteser tolkas som smileys...

Man 35: ibland så är det som om allting här tolkas som smileys, så man går aldrig säker

Hej !

Jag kan rekommendera dig att läsa Evig Kärlek på 60 minuter av Rob Parson. Eller Kärlekens 5 språk, minns inte författaren till den senaste.
Kanonböcker som handlar om relationer.
Själv har jag läst i dem och tycker att jag fått massa saker med mig i bagaget!

Är idag mkt lyckligt gift...
Vi har varit tillsammans i 16 år.

Lite ur bokens innehåll...

♥ Ofta är det dendär känslan av isolering, den mask vi så länge burit och sagt: "Tack, bara fint", som med tiden dödar kärleken.
♥ Orsaken till att äktenskapet är dött är ofta dold - de har helt enkelt slutat prata med varandra.
♥ Hur kommer det sig att du kan sitta och prata med någon från jobbet i en timme men har så svårt för att prata med mig i fem minuter?
♥ Vi kan lära oss att känna igen mönstren, minnena som smärtar, fördomarna - sådant som vi bär med oss som kan beröva oss kärleken idag.
♥ Segern är vanligen inte alls så betydelsefull som den verkar vara
♥ Man inser inte vilket bra minne man har förrän man gör sitt bästa att glömma något
♥ Förlåtelsen känner smärta men håller inte kvar den.

LYCKA TILL !!!

Oj, det skulle vara hjärtan där det är massa tecken... Sorry....