Normalt/Onormalt?

Jag blir uppriktigt sagt ledsen när jag läser om detta eviga problem med svartsjuka. Jag har varit på andra sidan dvs. i din pojkväns situation och jag kan säga dig att det du håller på med sätter djupa spår i honom, sådana som han kanske aldrig förlåter. Sådana spår som kanske kommer att finnas med resten av ert förhållande. Att inkräkta på sin partners integritet är bland det absolut värsta man kan göra. Han försöker förmodligen att rätta till sitt "beteende" hela tiden för att slippa dina påhopp. Men vad ska han ändra egentligen? Han måste ju kunna andas och leva. Jag låter kanske bitter men det är sanningen. Frågan som du måste ställa dig är om det helt enkelt inte är bättre för din egen skull att du bryter upp ur förhållandet. Du vill väl inte ha det så här heller? Att ständigt plågas av någon annans beteende och att känna en ständigt gnagande oro är knappast vad man kan kalla för livskvalitet.Erfarenheten säger tyvärr att det är grymt svårt att komma till rätta med svartsjuke-problem. Inte vet jag, din pojkvän kanske inte bryr sig. Det är ju inte han som skrivit och beklagat sig.Men att vara i den situationen som han befinnet sig upplevs mer eller mindre som terror. Han har förmodligen starka band till dig känslomässigt och det är förmodligen inte helt lätt att hantera situationen.Jag vill bara, och önskar att du kunde förstå vad du gör med ert förhållande. Det här är ditt problem och det är upp till dig att förändra situationen. Förstår om du tycker att jag är hård men det du håller på med är förödande för er relation!

Tant Pernilla!

Jag trivs också förträffligt med min "tantroll" . Fyllde 38 nu i november.
Kanske vi skulle starta en tanttråd???

Spättan: Ja, det tycker jag låter som en bra idé!

Synd att vi inte fått höra hur det har gått för milimanie...

milimanie:

Sök upp en kurator att tala med! Det låter som att du behöver det.

Kära milimanie, du måste släppa det här och sluta leta efter fel! När jag var 17 år så gick jag ut med en 27 årig kille i mer än 2 år! Och jag kan garantera att han inte var "gubb-sjuk" på något sätt! Det var ett helt sunt förhållande, och jag var banne mig inte "lätt att forma"! Jag tror nog att jag bossa runt honom lite väl ibland. Vi bodde ihop också i mer än ett år innan det tog slut, och då lämnade jag honom. Nu är jag tillsammans med en man som är 33 (jag är 24 i December) och vi har varit ett par i 4 år (började gå ut runt min tjugonde födelsedag!) Jag tänker inte ens på åldersskillnaden!

Jag tror att detta har helt med dig o göra och inget med honom! Håller med Anemona och Toulose - om du inte kan bryta denna onda cirkel själv så måste du nog söka hjälp (och BRA hjälp denna gången....)

hej igen!

förlåt att jag inte har skrivit och svarat på era inlägg, vi har bytt dator här hemma och har varit "datorlösa" i en vecka så jag har inte haft möjlighet.

tack alla ni snälla som skrivit inlägg till mig, de har verkligen gett mig flera tankeställare. jag har även pratat med två kompisar om detta för att få lite perspektiv, fortfarande har ja inte lyckats släppa det helt och det sticker fortfarande till i mig när jag tänker på det. det är dock inte lika akut längre och jag har fått lite distans.

Toulose- jag uppskattade VERKLIGEN ditt raka svar. jag har haft det med mig i tankarna en hel del.

Hallonsylt-när du skrev att min pojkvän inte kan vara "mannen utan förflutet" insåg jag, iaf för ett kort ögonblick..., det absurda i situationen. jag lever inte i nuet, utan i min pojkväns förflutna som jag knappt känner till. han visar mig otroligt mycket uppskattning varenda dag, ser på mig med kärlek, pussar och kramar mig massor och bryr sig om mig. men jag ser inte det, jag avfärdar det och tänker att det inte kan vara hans äkta känslor p.g.a på vad han gjort i det förflutna innan vi ens träffats. tack för dina inlägg. du har rätt i att jag kan älta detta i det oändliga-det är nämligen en av mina talanger...

Spättan och Tant Pernilla-tack för ert stöd. ni hjälpte verkligen till att rädda min förmiddag. å jag hann i tid till jobbet :) som jag nog skrivit tidigare, tror jag säkert att jag kommer att kunna trivas med mig själv både till det inre och det yttre om jag vill och jag tror även att jag kommer att vara värd kärlek och kunna känna mig attraktiv och inte hotad av 17-åringar oavsett ålder och det känns skönt att höra att de flesta verkar bli tryggare med åren... problemet är bara att jag är rädd att allt detta inte ska gå att uppfylla vid sidan av min pojkvän. att visst, visst kommer det att finnas män som kan uppskatta mig precis som jag är i den ålder jag befinner mig, men kanske inte han? det är som om han blev utslagen från den chansen, som om det för mig blev en omöjlig ekvation i samma stund som jag fick veta att han chattat med "17-åringarna"... jag tänker: tänk om jag ödslar min tid och mitt hopp förgäves, med någon som bara kommer att attraheras mindre och mindre av mig ju äldre jag blir. och att jag ska stå där om ett par år och önska att jag tagit "varningstecknena iform av att han chattade med 17-åringar vid 26-årsålder" på allvar och stuckit i tid...

oj...nu är jag visst där och ältar igen...hoppsan, vad lätt det är... jag skulle ju bara tacka för era inlägg! och tack Spättan för att du erbjöd mig att maila till dig. Jag tar gärna din adress, men jag får se om jag skriver... jag har nämligen en tendens att känna mig ivägen och jobbig inför folk...det känns ibland jobbigt bara att skriva här på forumet. som att jag tar en massa tid från folk...fast jag vet att de inte måste läsa mina inlägg eller svara på dem!

jag vill även tacka Anemona, Maria Magdalena och Dippan! Hoppas jag inte har glömt någon...-Iaf, tack ALLA som svarat och gett sin syn på saken!!!

Kramar

milimanie: Stumpan! Du tar inte tid från oss och du är inte ivägen - för nån! Sluta nervärdera dig själv så!

Jag tycker att det är mycket roligare att hänga på bröllopstorget och ta del av livsöden än att jobba. (Min chef skulle säkert tycka att du - och andra - tar tid från mig. )

Kan du inte pröva något nytt - bara för en dag? Låtsas att du är världens mest eftertraktade människa, som alla vill lyssna till och alla vill vara i närheten av... Låtsas att du är superviktig (fast det är du ju också!) och att du aldrig nånsin behöver ifrågasätta varför människor finns runt omkring dig... Gör det i alla fall till ett tankeexperiment, för att se på saker och ting från den "andra sidan".

Människor som alltid är på det här sättet är förstås odrägliga, men för snälla, "mesiga" människor så kan det vara en bra grej att testa. Jag vet, för jag har själv varit en mespropp i min ungdom, ända till den dagen då jag sa till en av mina klasskompisar att jag hade dåligt självförtroende - och han började asgarva och sa att det trodde han nog inte på! Då började jag se mig själv med andra ögon, och se mig själv som lika viktig som alla andra, osv. Det är inte alltid det går, men det är inte så ofta som jag helt misslyckas med det!

När jag var 34 år så var det en kille som sa till mig att det förvisso skulle gå två 17-åringar på mig, men att han aldrig skulle vilja byta! (Och det var ändå inte honom jag gifte mig med sen... )

Upp med hakan och inse ditt eget, unika värde!

Lilla Du (milimanie)!

Säger som Tant Pernilla - DU ÄR INTE I VÄGEN OCH TAR ABSOLUT INGEN TID SOM VI INTE VILL GE - bort med såna tankar och in med de positiva och stärkande istället!
Jag tror fortfarande att vi i mångt och mycket är våra tankar, gör som Tant Pernilla skrev, d.v.s. TÄNK att du är en eftertraktad och väldigt viktig person, för det är precis vad du faktiskt är och försök att verkligen ta till dig de tankarna.

Här kommer en adress du kan skriva till och där får du en annan till mig. Vill inte lägga ut min vardagliga här.
Vill du skriva så blir jag jätteglad .
tyj6@hotmail.com

Sköt om dig och LE mot världen så ska du se att den ler tillbaka!

Många kramar från Spättan!

Tant Pernilla och Spättan.

Vilka bra förebilder ni är :)! Tusen tack för alla puschande ord!

Jag testade lite igår att tänka annorlunda, det var jättesvårt. Och så fort jag började snudda vid tankar om att jag e bra, kände jag mig kall och stroppig...! Det går nog inte på en dag att förändra sig... Jag ska försöka idag igen :)

Ha en bra dag!

Kramar

Hej igen Lilla Du!

Ge dig inte! Håll fast de glada och positiva tankarna och sträck på dig!!!!
Prova dig på ett leende och kanske ett skratt helt och hållet för din egen skull och känn att det sprider värme och glädje i kroppen!

Skiner inte solen på dig så får du stråla själv - du kan, jag lovar !!!

Ha en härlig dag - jag tänker på dig!

Kramar Spättan

Milimanie: Det här är kanske lite OT, men vill bara säga att det är väldigt skönt att få professionell hjälp om man har så låg självkänsla att man känner sig i vägen om man ber om hjälp, och knappt kan tänka att man själv är bra. Jag har själv precis börjat arbeta på min obefintliga självkänsla på detta sätt hos en psykoterapeut, och tycker att det har gjort väldigt mycket bara att få tala med någon som har betalt för att lyssna (hårt uttryckt) och därmed inte känna sig ivägen på samma sätt!

Du borde gå en "kurs" hos /för min sambo..han är expert på att inte nudda dåtiden vilket jag kan störa mig liite på ibland. Han menar och tror fullt & friskt på att då var då och nu är nu. Själv vill jag ändå veta lite om dåtiden men han svara bara på det han tycker är väsentligt och vet du vad, jag har upptäckt att jag tycker det är skönt! Jag behöve rinte grubbla för han ge rmig inga ord & meningar att grubbla över.
Jag lever här & nu och det är så skönt!

Lycka till

Mvh
G

Nä, på EN dag går det inte, det är så sant... Men en dag måste man börja vandringen annars kommer man inte iväg.

Jag tror, som Suusaan påpekar, att det kan vara jättebra att få hjälp av ett proffs som man betalar. Men kanske har man inte möjlighet till det. Det går säkert att nå målet på egen hand och med hjälp av nära vänner, men det tar kanske lite längre tid.

Fortsätt vandra på stigen, milimanie! Du är på god väg redan.

/"tanten"

Spättan: återigen...tack för alla stärkande värmande peppande ord!!!

Suusaan: jag har tyvärr inte lika bra erfarenhet av psykoterapi som du...gick hos en psykolog i ungefär ett halvår och visst gav det en del, men mest mer bekymmer och grubblerier. har dock tänkt att jag kanske ska försöka få tag i en ny med lite annorlunda inriktning. skönt att höra att det verkar hjälpa för någon annan och lycka till!!!

Galenpanna: din sambo låter sund...jag önskar att jag aldrig började gräva i min pojkväns förflutna, då hade jag aldrig hittat nåt för det mesta har jag funnit genom att snoka och fråga...usch... och för varje gång jag gjorde det tänkte jag "bara den här gången...sen ska jag ALDRIG mer snoka..." men för varje grej jag kollade upp och började rota i, blev det fler. Ett grubbel förgrenade sig och ledde till fler och nu sitter jag här med ett rotsystem av trassliga grubbleritrådar beträffande det förflutna som jag känner att jag måste reda ut innan jag kan börja leva i nuet... hm. du kan ju alltid fråga din sambo om han inte har lust att bli livscoach och sprida sin vishet vidare... ;)

Tant Pernilla: Japp, en dag måste man börja vandringen! och trots att det känns jobbigt känner jag även en viss förväntan nu. Hoppas du och din mage mår bra!