råd i krissituation

det lät inte som ett skämt om jag får blanda mig i vad RyskaLenasDarling skrev.

Att be en bön till Gud fungerar om du tror på Gud och Jesus. (Det e vad jag e förvissad om.)

Att Gud inte griper in och stoppar all svält, sjukdomar och krig det märks ju i hur världen ser ut idag. Jag har inge bra svar till varför men uppenbarligen så är det inte meningen att vi ska bo i ett paradis.

Men det här var ett rejält sidospår. Jag ville bara försvara RyskaLenasDarling, jag tror inte han skämtade! :)

Nej, man 35, ateist, det var inget skämt.

Tack Maria Magdalena. Kram.

Ateistman, ville bara säga att orsaken till att barn svälter ihjäl är att den jord som Gud gav oss förvaltas av oss på ett vidrigt sätt. Den klarar av att föda ALLA, men det finns många som inte delar med sig. Skulle vi alla verkligen arbeta för att också se till så att de svältande får det bättre, skulle vi snart inmte ha några svältande.

Så skyll inte på Gud. Han gav OSS ansvaret och förvaltarskapet över jorden.

Gud tror på dig. Mer: Han älskar dig och vill inget hellre än att du ska få leva ett välsignat liv på alla fronter. Men oftast är det vi själva som är problemet (gör problemen). Dvs det är inte Gud som inte vill hjälpa oss, det är vi som av olika orsaker blivit oförmögna att TA EMOT Hans hjälp.

Vill bara hålla med Galenpanna, att resa bort är ingenn lösning på ett problem som upstått i vardagen. Satsa på en resa när/om ni hittat tillbaka till varandra. En nära vän till mig åkte på en långresa med sin sambo när det krisade för dom och det blev en riktig helvetesresa.
Hoppas det ordnar upp sig för er på bästa sätt.
Ps Kan ge ett litet boktips till alla som känner igen sig lite eller mycket. Kajsa Ingemarssons Inte lättare än så, tar upp ett likartat problem. Ds

Man 35 - jag tycker du tagit ett bra beslut om att du ska fokusera mer på dej själv. Inte bara för att du inte ska glömma bort dej själv när ni nu genomgår en jobbig period, utan även för att det förhoppningsvis får din fru att se att du inte är den (i hennes ögon) förutsägbara, trygga, säkra person som hon trodde att hon kände.

Med det menar jag inte att du ska börja med någon konstig hobby för att visa dej 'dödsföraktande och manlig' och försöka leva upp till en massa fördomar om vad manligt är, utan snarare vad Maria Magdalena föreslog, ändra på något i din stil/utseende eller testa något som du alltid har velat göra men inte vågat/haft tid/råd med förut. Gå bara inte till överdrift så att din fru tror att du försöker bevisa något för henne och riskerar att driva henne ännu längre bort.
Svår balansakt det där........

I vilket fall som helst, lycka till med allt!

Säger bara såhär: Hon tar dig för givet, hon vet hur mkt du älskar henne o KAN göra för henne, hon vet liksom att hon kan göra som hon vill men "du finns alltid där no matter what" kan tänka mig att hon tänker så...om hon vill förstöra allt det ni byggt upp för en fling så är hon definitivt inte värd dig. Du kämpar way to much för henne, hon borde liksom kämpa för dig? eller åtminstone ert långa förhållande? Ju mer du gör för henne, desto mer kommer hon dra sig bakåt, just pga att hon tar dig för givet. Hon lär nog se vad hon går miste om. Den man hon flörtar med nu lär nog inte hålla, hon känner så för stunden, men vad händer sen? när dem två inte umgås me varann längre, ska hon då få komma tillbaka till dig? d verkar som att hon VET att du förlåter henne oavsett och det faktumet utnyttjar hon till max.

Man35:Jag läste ditt brev,och som de flesta andra vekar ha varit här så känner jag igen situationen allt för väl.
Det råd du fått av K.c bland annat tycker jag stämmer bra.Det funkade på mig.Du låter ungefär som den man jag har...som har det mesta man kan begära.En stund i våra liv så hamnade vårat förhållande på ett sidospår,och jag kan väl påpeka att det var jag och inte han som inte tyckte det var så roligt längre.
Vi flyttade isär under en period.Under den tiden insåg jag vad jag hade och hur mycket jag värdesätte honom.Han fick också tid att tänka vad han ville ha i sitt liv(Jag kunde ha förlorat honom där).Det gjorde oss stor nytta.Vi har varit tillsammans i över tolv år nu(om man inte räknar det lilla breaket)

Kom dock ihåg...du kan inte bara leva för att tillfredställa henne.Om du tycker situationen är ohållbar för dig.Gör något åt den.För din skull.Om det är meningen att det ska vara ni två,så kommer det bli så.

Jag och min sambo är sååå kära nu,och ska gifta oss i september-05.Alla "sagor" slutar inte likadant,men jag hoppas att även din gör det

Kram//M

Läget just nu är ... avvaktande.

På senaste mötet med familjerådgivaren så var det väldigt mycket tystnad från bådas sida och jag såg på min frus kroppsspråk att hon kändes sig väldigt illa till mods och det kom en hel del tårar i hennes ögon.

Familjerådgivaren frågade mig vad det är som gör att jag trots allt hoppas, att det måste finnas något
som gör att jag tror/hoppas att det ska kunna lösa sig i slutändan.

Där och då svarade jag att jag måste hoppas, då jag inte vill ge upp och jag tycker vi har så mycket bra som är värt att kämpa för, även om det kostar på en hel del för mig känslomässigt att hålla dörren till mitt hjärta öppen, utan att ha en aning om var min frus känslor ska landa.

Jag sade även att jag helst såg att vi försökte finna en lösning där hon kan sova någon annanstans än hemma, så att båda hon och jag kan få lite distans till varandra och slippa de ganska obekväma situationerna när vi båda är hemma och barnen sover. Förmodligen går det att fixa genom hennes jobb där de har en del personalbostäder som hon kan låna. Vi har dock ännu inte sagt något till barnen, och de är vana vid att mamma är borta på nätterna då min fru jobbar natt, så det märker inte nödvändigtvis någon skillnad. Vi grälar ju inte och det har fungerat bra att dela måltider och städning och de andra vardagssysslorna. Vi har även varit borta hos kompisar på middag samt haft middagsgäster hemma hos oss, och det har fungerat bra. Det blir mest lite lustigt om samtalen glider in på parförhållanden och sådant, då sitter jag och tänker ?om ni bara visste...?. Många i vår omgivning ser nog oss som det ?perfekta? paret, vilket ju är lite ironiskt i sammanhanget.

Hittills har vi gått på familjerådgivningen 1 gång i veckan, nu ska vi göra ett 2-veckors upphåll innan nästa möte där.

Efter sista samtalet så kändes det faktiskt ganska bra för min del, tyvärr på bekostnad av att mina känslor för min fru börjar svalna. Inte så att de inte finns där och skulle kunna väckas till liv, men jag har väl någonstans slutat hoppas.

Jag har inte satt någon deadline för hur länge jag ska orka leva på det här sättet, utan det måste jag känna efter med min inre barometer, men som det känns nu så befinner jag mig ganska nära det tillstånd min fru befinner sig i, dvs jag skulle kunna leva såhär ett bra tag, utan någon direkt fysisk kontakt med min fru, vi fortsätter och hantera hemmet och barnen som förut, men skillnaden att vi inte delar säng och fysisk eller psykisk intimitet.

Samtidigt så inser jag ju att det inte är hållbart i längden, och den fråga jag vrider och vänder på just nu är om jag ska dra konsekvensen av mina känslor för henne och avsaknaden av visade känslor från hennes sida och ansöka om äktenskapskillnad. Då vi har barn så måste vi ändå vänta minst 6 månader (och max 12 månader) innan vi ska meddela om vi verkligen vill lösa upp äktenskapet, och den här situationen måste lösas inom 12 månader, den saken är klar.

Som jag känner det just nu så tror jag inte det är mer än 5% chans att vi fortsätter tillsammans, och det beror mest på att jag tvivlar på att hon ska kunna finna fram till en känsla som med största sannolikhet aldrig funnits där.

Vi pratade igår och har nu kommit fram till att vi ska skiljas. Inte för att mina känslor för henne har försvunnit, men för att jag inte längre har något hopp om att hon ska kunna uppbåda rätt känslor för mig. I det läget känns det bättre att välja att att gå skilda vägar med bibehållen god relation oss emellan, hellre än att gå och må dåligt en längre period och längta/hoppas efter något som nog aldrig kommer bli.

Vi gör det hela i samförstånd och som vänner, inte minst för barnens skull. På något plan skulle det vara enklare om jag kunde tycka illa om henne, men det kan jag inte, även om jag tycker väldigt illa om vissa saker hon har gjort.

Nu måste vi ta tag i allt det administrativa och praktiska med att ansöka om äktenskapsskillnad, hur vi ska lösa bostadsfrågan, hur vi ska dela upp pengar och ägodelar och framförallt hur vi ska berättade det för barnen, och hur vi ska lösa det med växelvist boende. Vår plan just nu är att jag köper ut henne från huset och hon köper ett mindre hus i samma område som vi bor i, vi vill helst att ungarna ska promenadavstånd mellan våra hus.

Hej Man 35!
Jag har läst alla inlägg samt din tråd ett par gånger och måste säga att ja, du uttrycker dig otroligt väl i skrift (säkert i handling också) och analyserar situationen mästerligt. Jag väljer också att ta RyskalenasDarlings kommentar om Guds hjälp som ett skämt eftersom det inte praktiskt tillför något, om man inte kan ge ett konkret och på vardagslivet applicerabart råd utan måste hänvisa till vår himmelske fader så kan man väl avstå?! Det är inte alla som är troende och det är oförskämt att utgå från det. Nu till din situation Man 35: Är du inte ledsen? Är du inte arg som F** över attt ert gemensamma liv går om intet? Jag läser utförliga inlägg men ser ingen passion eller djupare känsla i det du skriver, det är lite...kyligt tycker jag allt du skriver. Det verkar inte beröra dig särskilt starkt att ni separerar, egentligen utan du är mest lättad. Ändå skriver du att du ansträngt dig med rosor, frukostar, bubbelbad och en massa saker för att din fru ska känna sig åtrådd. Men om du bara visar i handling via dessa saker men saknar känslan som ska följa med? Då är det ju inte så konstigt att din fru saknar åtrån och passionen om du inte faktiskt visar dessa känslor. Ungefär som att du kan säga dig själv att du gjort ditt bästa för henne och hon borde var nöjd med det, men det egentligen kanske är så att hon tolkat dig precis rätt, du handlar men känner inte och allt du gör från djupet av dig själv. Har du funderat på hur genuin du är? För den människa du visar i din tråd och dina inlägg är en verbal, analytisk och intelligent person som tittar på sitt eget liv ovanifrån men inte vill vara direkt i det och känna allt, uppleva allt som händer. Du framstår som distanserad och kylig, smått klinisk i din framtoning, en duktig och pliktuppfylld människa som inriktar sig på vad man bör göra och hur, men som tappat spontanitet, förmåga till ilska och impulsivitet på vägen. Detta innebär att ert förlorade äktenskap handlar om dig och vad du burit med dig in i förhållandet, samt även din fru. Är du kylig? Klinisk? Pliktuppfylld och effektiv? Det kanske din fru inte vill ha utan en man som blir förtvivlad över hennes avståndstagande och visar detta, blir förbannad, arg, ledsen och slåss med näbbar och klor för henne. Om min sambo reagerade och handlade som du gör skulle jag ta det som att han inte ville ha mig och aldrig velat det på riktigt. Hur kan man som du skriver anstränga sig till max ena stunden och in nästa vara lättad över och se fram emot en separation? //G

Hej Genus,

"Jag har läst alla inlägg samt din tråd ett par gånger och måste säga att ja, du uttrycker dig otroligt väl i skrift (säkert i handling också och analyserar situationen mästerligt."

Well, jag har ju trots allt en examen i psykologi, så det vore väl själva fan om jag inte kunde analysera situationen ordentligt

Du har rätt i att jag är mycket analytisk och klinisk i det jag skriver, jag är dock även väldigt mycket känslomänniska, men det är inte den sidan jag har visat i mina texter på BT, och det beror helt enkelt på att rationaliteten är ett sätt för mig att hantera en väldigt jobbig situation. Det är skönt att låta den hårda klumpen i magen släppa för en stund och få ta ett steg tillbaka och titta på situationen ovanifrån, och skriva av mig lite med distans till det hela.

När jag loggar av datorn så lever jag dock mitt i det hela med såväl känsla och förnuft.

"-Är du inte ledsen? Är du inte arg som F** över attt ert gemensamma liv går om intet?"

Jag är väldigt, väldigt ledsen och även arg, dock inte så arg som många verkar förvänta sig att jag ska vara. Jag har fått den reaktionen även från andra, inte bara här på BT, att jag verkar så rationell och analytisk inför hela den uppkomna situationen, och det är onekligen så att jag till min läggning är mycket analytisk och rationell, jag är dock ingen känsloavtrubbad robot.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vara förlåtande och förstående. Jag tycker ju på något plan även synd om min fru, som levt med denna brist på åtrå i så många år, där hon hoppats att den ska komma och med ångest över att inte kunna möta mig i min åtrå till henne. Jag har ganska stor empatisk förmåga, men jag har även en ganska stor självkontroll... När jag ställs inför en svår situation så ligger det inte för mig att idka självömkan några längre stunder. Inte så att jag inte ibland tycker synd om mig själv, men jag har någon slags autopilot som går på och säger ?deal with it, nu är det som det är och du kan välja att knäckas av det hela eller resa dig och gå vidare?.

Att vårt gemensamma liv går om intet känns för mig fortfarande lätt surrealistiskt, och min behärskning kan väl till viss del förklaras av att jag på något plan inte riktigt landat i vad som faktiskt har hänt och håller på och hända.

"-Om min sambo reagerade och handlade som du gör skulle jag ta det som att han inte ville ha mig och -aldrig velat det på riktigt. "

Det är för mig skillnad på att var lättad för stunden, och att vara verkligt tillfreds med situationen. Jag är fullkomligt övertygad om att det kommer komma både en och flera känslomässiga dalar för min del vad det lider, men det som varit jobbigt för mig den senaste månaden har varit att pendla mellan hopp och förtvivlan. Samtidigt så har det de senaste veckorna landat en insikt hos mig. Det är för mig skillnad på kunskap och insikt, och jag har gått från att veta att min fru inte känner åtrå till mig till att verkligen förstå att hon inte gör det. När den insikten väl kom, så kändes det befriande i den meningen att jag insåg att loppet är kört. Att osäkerhet kan vara värre än ett bistert faktum är dock inget unikt för mig, jag skulle nog säga att det är ett väldigt vanligt fenomen.

Det jag inte bjudit på i mina texter här är alla mina tårar, den klump i magen av längtan efter närhet till min fru jag känt, det engagemang och den kärlek jag givet och visat henne under åren, eller för den delen all den ilska jag känner över det hon gjort mot mig och i förlängningen mot våra barn genom att splittra familjen.

Men tro mig, jag har visat henne både förr och nu känslor som varit befriade från sans och förnuft och istället fyllda med passion och åtrå. Jag har skrivit många och långa kärleksbrev till henne, gjort saker för henne utan rim och reson, bara för att visa henne hur mycket jag älskar henne.

Det är hon som inte visat mig motsvarande känslor, det är hon som inte skrivit kärleksbrev, etc, och jag finner det svårt att tycka att det bara är jag som som ska behöva dra mitt strå till stacken för att försöka bygga passion och åtrå, hon måste ju också bidraga, och det har hon gjort i försvinnande liten del jämfört med mina ansträngningar (och det är något som hon själv håller med om att så är fallet).

"-Det verkar inte beröra dig särskilt starkt att ni separerar, egentligen utan du är mest lättad. "

Tro mig, det berör mig djupt!! Den lättnad jag känner är enbart en funktion av att jag efter det fattade beslutet nu fått en ?to-do? lista med praktikaliteter kring skilsmässan att fokusera på, istället för sorgen och ilskan. (På motsvarande sätt har min fru den senaste månaden grävt ned sig i arbete och studier för att inte behöva sitta och grubbla på känslorna. Det är verkligen inte så att jag är den kalla och kontrollerade och hon den känslomässiga.)

-Har du funderat på hur genuin du är?

Absolut! Jag har vänt och vridit på den känslan väldig mycket, jag har ställt mig frågan både en och två gånger om det är så att jag är kär i henne eller om jag är kär i kärleken, och jag kan bara säga att jag verkligen älskar henne, det gör jag fortfarande, men jag ser ingen mening med att göra mig själv än mer illa genom att fokusera på det som inte kommer vara, dvs hon & jag som ett par.

Hej Man 35!
Wow...du är smart. Född i jungfruns tecken eller?:) Tack också för att du tar dig tid i all din sorg att besvara mitt inlägg som, även om det lät så, inte var menat att låta dömande eller grymt utan var en längre slags fråga utifrån intrycket jag fick av dig och situationen. Du verkar ju ha mycket (årets underdrift) bra pejl på dig själv, ditt sätt att tänka och ditt känsloliv samt framstår som en balanserad person med många tankar och känslor. Men, min erfarenhet är att i ett förhållande där det finns passion finns det så pass mycket känslosvall att man ibland råkar i luven på varandra och bråkar också. Och det har ju inte ni gjort? Eller som Kant sa:
"dynamik uppstår när olikheter möts", alltså när man inte är eniga och ger uttryck för detta i en konflikt. En konflikt som kan föda nya saker i relationen och ta den ett snäpp längre. Att bråka och vara arga på varandra är för mig att bry sig så pass mycket, att reagera så starkt på en annan människa att man upprörs och visar det. Motsatsen till kärlek är ju inte hat utan likgiltighet. Du skriver att ni aldrig bråkar. Har det då någonsin funnits passion i ert förhållande? Jag utgår från att du känner och har känt passion och åtrå för din fru, men om hon inte besvarar detta så blir det ju aldrig någon gnista, precis som du skriver ger inte dina ansträngningar resultat. Du har stor självkontroll och är inte självömkande, men om du inte tillåter dig att bli förbannad, är du då adekvat med tanke på vad ni faktiskt genomlider? Jag tycker inte att du ska vara rädd för att framstå som löjlig eller patetisk om du släpper efter, och förväxla inte självömkan med att uttrycka sorg och förtvivlan. Att intellektualisera är att vara rationell och neurotisk samt att inte klara att leva här och nu. Mänskligt men opraktiskt, och du verkar i övrigt vara superpraktisk. Varför måste du ha denna självkontroll? Den äger inget självändamål i alla fall. Det måste vara svårt att gå igenom detta samtidigt som din fru begraver sig i arbete, det kallas att stänga av och frysa ner känslorna va? Mycket rationellt och neutrotiskt, men kostsamt för känslolivet och självinsikten i det långa loppet. Hur ni än gör med äktenskapet och de djupfrysta och infekterade delarna av ert liv så önskar jag dig och de dina lycka till. //G