Han vill inte ha barn!

Fast om han inte visste från början om han ville ha barn, så kan väl inte det här ändå komma som en stor chock?
För även fast man såklart kan ändra sig med tiden på alla möjliga punkter, så ska man ju inte förvänta sig att man kan förändra en annan människa. Det är ju ett beslut man tar själv, och inget som man kan tvingas till.
Frågan för dig är ju om du är beredd att lämna honom pga det här, även om det är din livs stora kärlek, eller om du kan leva med att det förmodligen inte blir några barn?
Oavsett hur ni gör så kan det ju vara bra att prata med någon utomstånde, tex familjerådgivning, så kanske ni kan få en större förståelse för varandra och mötas någonstans.

Har den biologiska klockan börjat ticka?

Om den har det så behöver du tänka och prata ordentligt med någon som är dig nära.
Om inte så skulle jag avvakta. Du älskar ju honom!

Finns aldrig rätt svar när det gäller det här...

Jag förstår dig verkligen. Jag skulle ha otroligt svårt att acceptera ett liv utan barn. Eller rättare sagt, jag skulle inte göra det. För mig är barn meningen med livet. Men det är klart att det är ett enormt svårt beslut, och det är svårt att sätta sig in i situationen själv... Men det är självklart något man verkligen måste tänka igenom, men bara så du vet så förstår jag dig fullt ut om du väljer att skilja dig.

Stort lycka till med allt och ta hand om dig!

Jag förstår att du överväger att lämna honom.
Om din vilja till barn är starkare än din kärlek till honom så är det ganska självklart och jag tycker inte alls att det är konstigt att du känner så. Frågan är bara om han skulle ändra inställning om han visste att det låg till på det viset?

Även om det inte kommer som en fullständig chock så är det ändå helt förståeligt att hans ovilja till att skaffa barn får dig att tvivla på att han är den rätte för dig om du nu faktiskt känner en stark längtan efter barn. Jag tror att det mest respektfulla både mot honom och dig är att ni går skilda vägar om ni inte kan enas på ett bra sätt i den här frågan.

Jag har själv brutit med en kille av den anledningen (fast det var tvärtom: Han ville ha barn och jag ville inte) så jag vet att det är en stor och svår fråga.

Hoppas att ni kommer fram till en bra lösning ändå!
Kraftkramar

Som många andra har sagt förut så är det en väldigt svår situation där det kan vara i princip omöjligt att mötas på halva vägen, för man kan ju inte skaffa ett halvt barn. Tyvärr så måste någon av er ge vika för den andres vilja om ni väljer att fortsätta leva ihop. Jag har suttit lite i samma situation själv, då jag vill ha fler barn men min man vägrar, eller rättare sagt går med på det om jag tar 100% ansvar själv, och det är inte rätt mot det barnet vilket hittills har fått mig att avstå, vi har ju redan två barn så längtan är inte så akut.
Jag skulle också vilja råda er att ta hjälp av en samtalsterapeut, då det är viktigt att ni båda får komma till tals och kanske ha en "medlare" som kan styra diskussionen ifall det spårar ur, vilket det lätt gör i ett så här känsloladdat ämne.
Jag hoppas verkligen att allt löser sig till det bättre för dig!

Personligen skulle jag uppskatta den ärlighet han visar... även om han sa "kanske" tidigare så är ett nej nu mycket bättre!!! än ett ja som han egentligen inte menar o/el säger för din skull.

Det sista jag skulle göra var att försöka övertala/övertyga för att ändra på det faktum att han inte vill/önskar få barn.

Det värsta senariot i min värld är barn som kommer till denna värld utan att vara önskade och välkomna av båda föräldrarna. JAg är helt övertygad om att De vet, känner alltså, om de inte är önskade.

Att vara ensamstående mamma.... jag säger bara Nej!!

Vad du ska göra? Jaa du....
Bestäm dig för vad som är viktigast för dig... och om du väljer bort barn så ställ dig frågan:
"Hur kommer jag känna inför detta faktum när det är för sent att ändra mig???"

Kommer Du fortfarande att känna kärlek till din man då eller finns det risk för att du kommer att "känna dig lurad/bli bitter" över att du inte fick/valde att försöka bli mamma??? När det är för sent så är det för sent...

/Adoptera kan man göra även om man inte själv kan få barn och troligen också något senare i livet än när man själv kan föda.

Men men... övertala inte, vad du än gör... det är mitt råd!

Har inte orkat lasa traden sa kanske upprepar mig.

Om ni nu t.o.m ar gifta (som man i Sverige inte tar for givet att alla sammanboende par ar...) sa maste han ju betyda valdigt mycket for dig.

Men du funderar alltsa allvarligt pa att lamna honom och skaffa en... avelstjur..?

Ja sorry, men...

jag levde på samma sätt som du för 5 år sen. den man jag va med, och som jag varit ihop med i nio år, hade alltid varit tveksam till barn o undvek alltid ämnet när jag tog upp det. han sa hela tiden "om ett år, eller två" men det var alltid bara tomma ord. jag älskade honom o ville inte lämna honom men jag blev till slut olycklig o stressad o mådde allmänt piss av vår situation. det blev till slut ohållbart o han avslutade relationen på ett väldigt tråkigt sätt. o livet kändes till en början minst sagt färjäkligt!

men när han väl försvann ur mitt liv, försvann även migränen o stressen. så att veta att jag var nära 30-strecket, utan man o inga barn i sikte kändes i slutändan lättare i sinnet än att leva med mannen som vägrade mig det som jag verkligen behövde.

jag slutade tänka på barn o började leva för mig själv istället. så jag lärde känna nya människor o gjorde många långresor o började helt enkelt förstå vem jag var utan mitt ex. jag började älska mig själv o jag förstod oxså att jag var värd nån annan; nån som hade samma värderingar som jag, nån som ville få ut det jag ville av livet.

efter att ha varit singel i två år, träffade jag en dag en kille som jag kom att älska väldigt snart. vi pratade redan efter två veckor om barn o 1,5 månad efter att vi först träffats var jag gravid. o för två månader sen gifte vi oss! jag är tacksam varje dag att min förra relation, som faktiskt blev destruktiv eftersom vi inte ville samma sak, avslutades så att jag kunde få bli så här lycklig!

lycka till med allt Sam8!

Det sa hon ju inte, hon bara försöker sätta sina behov i främre raden också, jag förstår henne. Det kan bli katastrof om hon skulle gå vidare fast hon egentligen vill ha barn för då kan anklagelserna bli mot honom senare o hårda för den delen, vilket kan sluta i skilsmässa.

Och visst, han sa nej från början så det är kanske ingen "chock" men å andra sidan, han ser på att skaffa barn som en stor börda o i vägen i livet, vilket jag inte har fått den uppfattning att det är. Jag är bara 24år o min sambo är 30år, han vill ha barn redan nästa år vilket jag inte vill, vill ha bröllopet överstökat först o sen skulle jag vilja resa runt med min man också o sen vill jag ha barn så absolut att barn finns med i planerna, därför jag förstår dig också.

Jag håller med Imma, du ska nog se ni kan prata med någon utomstående, ett proffs liksom. Dem kan oftast hjälpa en o se det helt annorlunda än vad vi kan eller den respektive tex kan, dem kan ställa frågor mot en som man inte tänkte så mykcet på själv heller så försök.
Ta det lugnt med skilsmässa om du verkligen älskar honom, annars hade du väl inte gift dig med honom från början eller?

Lycka till!

Svårt, men som andra har sagt tidigare,skilj dig inte för snabbt och gå och prata med någon utomstående specialist.

Jag vet ett annat par som var i er sits, tillslut skaffade de en hund. Han var lite motsträvig till det med, men efter ett tag så ändrade han sig. Han insåg att det var kul med hund och började tänka om i barnfrågan. Nu har de hund och barn.

Olika par olika lösning. Jag hoppas ni hittar en lösning som passar er båda.

Jag ställde frågan rakt ut inom 3 månader. Jag tänkte inte slösa bort mitt liv med en man som inte vill ha barn.
Det finns inte bara en mr rätt, det finns många man passar ihop med.

Hade lämnat honom som en avlöning om han sagt nej till barn.
Barnen har man kvar, männen kommer och går.

Även om jag fortfarande är ihop med samma 10 år senare så vet man aldrig.
Men barnen är alltid kvar.