Vet inte om det var riktat till mig eller ts...(?)
Men jag svarar i alla fall.
Jag är rädd för döden för att den tar människor man älskar ifrån en...Är inte så rädd för att själv dö (även om jag såklart är det också), nej det värsta är att skiljas från dem man älskar...och man vet inte med 100 % om det är för alltid....Man vill ju gärna tro att vi lever vidare på ngt sätt efter döden och jag hoppas det så innerligt av hela mitt hjärta.
Vilken hemsk situation du beskriver....att din mamma fick ligga på köksgolvet i flera timmar...och att läkaren bara ville hem...fy...vad fruktansvärt.. Var det en hjärtinfarkt eller? Hur var din mamma annars, i vilken kondition menar jag? Mådde hon bra?
lillaj skrev 2008-07-18 07:17:05 följande:
Jag vet inte vart i från jag får min styrka men antagligen från mamma, vissa kanske anser det vara en naiv verklighetssyn men jag hoppas och tror att mamma alltid finns med mig och det ger mig styrka. Att jag dessutom har min son, min blivande och min pappa ger mig vilja att gå vidare och sen alla våra fina vänner som stöttar och lyssnar! Mina halvsystrar är som sagt tidigare inget vidare stöd, de har inte ens komit och hälsat på sen vår mamma gick bort. Jag har i princip ordnat begravningen på egen hand tillsammans med pappa.. Självklart gråter jag mycket också och försöker att inte undvika tänka på och bearbeta det som hände kvällen då hon dog. Jag vill verkligen inte skrämmas eller beskriva något som kan vara känsligt för dig men vi är med hela min familj väldigt besviken på sjukvården. Bara för att man råkar dö en lördag så ska man behöva uppleva stressade läkare som bara vill åka hem och som inte har någon som helst känsla för människor som precis förlorat en familjemedlem och invänta jourhavande begravningsentreprenör i många timmar medan min mamma låg på köksgolvet - det var riktigt hemskt och inte särksilt värdigt för mamma heller. Så, den upplevelsen är något jag måste arbeta med. Då, kom verkligen döden och det var en läskigt bisarr upplevelse, vi satt i rummet intill med tända ljus och bara pratade, satt tysta emellanåt och bara undrade vad som precis hänt, är det sant, vaknar jag ur mardrömmen om jag nyoer mig i armen? Just då tror jag att jag försökte intala mig att det egentligen är det rätta sättet att dö på, i sitt hem, med sin familj och görandes det man tycker om för hon packade precis ner det bröd hon bakat på eftermiddagen! Det är ju långt i från alla som dör på det sättet men det är något som jag försöker se som en fördel även om hon så klart skulle ha varit med rent fysiskt på vårt bröllop. Din mamma är ju flera år yngre så för dig är det än mer orättvist när till och med jag tyckte att min mamma gick bort alldeles för tidigt,Hur ser du på döden? För mig är det allra värsta med döden att den tar dem man älskar i från en, lämnar kvar tomhet och ensamhet och tystnad. Det är ju något läskigt i allmänhet för man vet ju så lite om den..
