Vill känna mig speciell

Åhh, jag tror att det är MÅNGA som känner igen sig!! Det värsta man kan göra är att ta varandra för givet. Till viss mån kan man ju göra det men det får inte gå så långt så man inte uppskattar varandra.

Jag har märkt att män behöver (kanske inte generellt, men i många fall..) få konkreta exempel och se saker svart på vitt. Han kanske verkligen behöver känna på hur det är att vara utan ömma ord, komplemanger och gåvor för ett tag. Jag är säker på att det är något som han trivs med och antagligen har vant sig vid. Låt honom se konsekvenserna av hans handlande så kanske han inser hur mycket han saknar det är känner antagligen att han vill unna dig att få känna dig SPECIELL!!

Lycka till tjejen!

Och du... du är i n t e ensam!

Tyvärr är det nog så att många män verkar tycka att de har "gjort" sin del av de här sakerna efter ett tag. Något råd kan jag inte ge dig. Alla män verkar inte förstå hur viktigt sådana här småsaker är för många kvinnor. Min M2B är en sån och jag har försökt förklara för honom att det skulle ta bort den känslan av att bli tagen för given, som jag kan känna ibland. Men det hjälper inte. Suck! min före detta var också sådan, men varje gång jag köpte en blomma så brukade jag tacka honom för den. Han fattade ingenting han heller!!!

Om jag ändå ska komma med något råd så är det väl att du ska fortsätta ge honom saker, säga fina saker till honom osv. MEN inte förvänta dig att du ska få något tillbaka bara för att du har sagt "Jag älskar dig" sju gånger eller köpt hans favoritchoklad två gånger. Det fungerar inte så, men du slipper åtminstone bli besviken.

Tror tyvärr att man får välja om man vill/orkar ha det så eller inte...svårt att ändra på en annan människa. Men jag tycker att det borde vara så naturligt när man verkligen älskar någon, även för karlar. Men jag vet av egen erfarenhet att så inte är fallet och det är ledsamt. Jag är också en sån känslomänniska och först tänkte jag att det kanske inte gör nåt om man inte får tillbaka det man ger, men till slut tycker i alla fall jag att man blir mer o mer tom inuti på nåt sätt när man bara ger o ger och inget får tillbaka...Det är hemskt svårt o veta vad man ska göra, ingen ska ju behöva krypa o kräla för att få uppmärksamhet.

Min man kan också vara lite glömsk ibland. Ofta är det jag som säger det och han kontrar med samma sak om mig. Det blir ju så tråkigt i längden. Jag påminner honom ibland och då blir det kanske någon liten överraskning, men det är ju inte så spontant. Å andra sidan glömmer jag också ibland, så jag är inte så perfekt själv.

Vi säger inte jag älskar dig så ofta, någon gång i veckan kanske, ibland oftare, ibland mer sällan. Ofta är det jag som tar initiativen. När jag tröttnar på att det bara är jag som säger det brukar jag låta bli, visst kan jag få vänta några veckor, men så kommer han väl på att han saknar det och då är det han som tar initiativet. Så mitt förslag är att vänta ut honom, även om du får vänta i flera veckor, det är det värt.

ja, jag känner igen mig. Det känns som män bara inte "fattar grejen" och visserligen är det sant att man kan inte heller ändra en människa. jag är också en känslomänniska och gillar att få höra "VACKRA " ord. Men som ett exempel, är när vi ligger i sängen, kan jag säga jag älskar dig och han säger: jag älskar dig också...och då känns det som jag tar initiativet. Men en grej jag har märkt är att jag ofta gillar att prata och berätta med ord hur bra han är, hur jag älskar honom osv. medan han pratar mindre men han håller på som vi är nyförälskade...ni vet tar på en - vill alltid krama en och pussa en och håller på så där. Så jag antar att människor är olika på att uttrycka sina känslor...titta efter vad han gör som man kanske inte tänker på direkt-men det är han sätt och visa uppmärksamhet.

Vi pratade om det igen igår och nu har jag äntligen fått fram varför han kan skriva saker i brev men inte SÄGA det till mig. Och jag måste säga att det var en ganska löjlig ursäkt. Jo, han menar att det är "mesigt" och inte "manligt" att säga sånna saker!! ;)

Har era killar varit sådana från början? För har dom varit så sedan början får man acceptera det helt enkelt.
Men om dom var uppmärksamma från början och sedan slutat kan jag förstå att det känns tråkigt.
Är inte dessa saker naturligt för dessa personer kan man inte förvänta att dom ändrar sig. Trist men sant.
Been there done that....

Herregud, det kunde varit jag som skrivit det första meddelandet! Och alla de andra också förresten. Gaaah! Varför är killar så hopplösa?? Andersson, precis så var det för mig under hela mitt förra förhållande som varade i 11 (!) år... Fattar inte hur jag stod ut. Och jag fattar inte hur ni andra står ut heller.

Jag köpte alltid en massa små presenter och försökte små-"hinta" att jag också skulle känna mig uppskattad om jag fick det, men han fattade ALDRIG det. (Jag menar såklart inte att jag är helt materialistisk och bara vill HA en massa grejer - det är ju inte det det handlar om, utan själva gesten.) Då började jag hinta lite tydligare, och sedan ännu tydligare, till slut sa jag det rakt ut, och till slut hade vi till och med nästan gräl om varför jag aldrig fick små presenter utan bara han. (När det gäller att säga komplimanger och "jag älskar dig" och liknande var det alltid också jag som sa det först och han bara svarade på det.) Men trots allt detta fick jag aldrig någonting.

Idag är det slut mellan oss. ;) (Det berodde inte bara på det, men ändå...)

Nu har jag en ny pojkvän som är helt underbar och som säger fina saker hela tiden - han kan ibland titta på mig helt tårögt och bara säga "Jag har haft sådan tur som har hittat dig!" och liknande - och jag får till och med små omtänksamma spontana presenter då och då. Jag blir kanske inte översköljd av dem men det är BETYDLIGT bättre än innan. Men vi har bara varit tillsammans i åtta månader så det kan ju hända att han blir lika hopplös senare... ;) Men jag har visat den här tråden för honom så nu vet han vad han ska passa sig för. :)

Frågan kvarstår dock - varför är män så hopplösa på detta? Som någon skrev så kanske de vill visa sin kärlek på något annat, mer fysiskt sätt, men handlar inte kärlek också om att man ger sin partner det han/hon vill ha, snarare än det man själv vill ge? Hmm.

Tack, Andersson, för att du tog upp detta problem.

Jag kan bara skatta mig lycklig! När jag läser det här.

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 5 år. Han säger varje dag till mig att han älskar mig, hur fin jag är. han tackar för maten som alltid är god.Han säger godnatt varje kväll, och att jag är det bästa som finns för han.
säger till mig att vad snällt att du tvättar åt mig gummman osv osv. Jag har det så bra! Han är mitt livs kärlek. Jag har aldrig varit så kär! Efter 5 år känns det som 2 mån. Lika förälskad och sex är det bästa som finns med han. nu vet jag vad det innebär när man har träffat sin själsfrände. dom finns....

Och jag måste lägga till, att han hjälper till hemma! Grejar å donar..

Hej hej...

Kan säga att detta problem har jag åxå, även fast jag är kille! :(

Jag tror att vi har olika behov av denna typ av bekräftelse.

Så här känner och gör jag:

Jag säger att jag saknar henne när vi inte träffats på nån dag... inte så konstigt då man ju gör de.

Jag ger henne spontana komplimanger

Jag ger henne spontanmassage

Lägger fram förslag på saker som vi kan göra tillsammans

Tar alltid initiativ till hångel

Tar alltid initiativ till sex

Köper blommor o praliner nån gång då å då. :)

.. osv

Kan sägas att jag är med o städar, tvättar o lagar mat varje vecka även fast hon nu gör det lite mer än mig. detta beror på att jag pendlar o kommer hem sent.

jaja.. blir lite skraj att det alltid ska vara så här. Jag vill ju känna och höra att jag är något viktigt i hennes liv.

Ni tjejer måste ju veta hur jag ska göra?

Gilla läget? Har sagt att jag saknar detta men ja kan ju inte tvinga henne o säga o göra saker hon inte spontant känner

Jag tror att det bara handlar om hur man är som person. Och som någon sagt, så kan man inte ändra någon annnan än sig själv.

Jag och min sambo tillhör båda den sorten som gärna talar om för varandra betydelsen av den andre. Vi trivs så.
Om man inte klarar av att vara utan det, så är nog den enda vägen att ge sig av och finna någon annan, är jag rädd.

Men man kan väl tycka att det ligger hos båda att erotik, romantik o passion fungerar?

Det är ju ge o ta som gäller för att det ska funka? Min ide på hur jag ska lösa detta är att inte tjata utan o fortsätta ge komplimanger o så.

Jag kanske inte borde bita ihop o bara köra på som vanligt?

Jag var på en föreläsning en gång, där föreläsaren berättade om hur han kramade på sin fru tex. när hon stod och diskade,
hur han tog i sin fru för att hon skulle känna sig älskad. Nu verkade hon inte uppskatta det och till slut tog han upp det med sin fru. Han berättade att han kände sig älskad när hon tog i honom, och när hon ville ha sex med honom. Han frågade då henne när hon kände sig mest älskad?
Så var det inte för henne sa hon då, hon kände sig mest älskad när han verkligen lyssnade på henne.

Jag tycker detta är tänkvärt. Oftast ger vi det som vi själva tycker är ett bevis på kärlek- och det är inte nödvändigtvis samma behov vi har.

Jag tycker att föreläsaren hade en poäng i att prata med sin partner om
-när känner du dig mest älskad?
-Jag känner mig mest älskad när...

Kanske får man inte de svar man trodde, och det ger ju också lite tips till sig själv om hur man kan visa uppskattning på bästa sätt.