Vilket namn?

Ja, det lär ju bli en del diskussiner kring detta innan vi lämnar in pappret kan man säga.
Jag vill verkligen inte, precis som han byta bort mitt namn och tycker att det är så dumt att det ska vara så bara för att det alltid har varit så...
Så jag vet faktiskt inte om det blir ett dubbelnamn eller att jag behåller mitt eget. Hans tar jag inte!
Sen hur det blir med våra barn i framtiden...
Klart att det blir krångligt för dem med dubbelnamn, men då förs ju bådas namn vidare...
Jobbigt!
För det känns lite onödigt av mig att ta ett dubbelnamn om barnen ändå bara ska ha hans.
Hmmmm... ska ta och fundera vidare och prata mer om detta med min m2b.
Tack för alla era tankar och förslag om detta jobbiga ämne.

Men grejen ar ju att det *inte* alltid har varit sa! Att tjejen tar mannens efternamn ar inte en tradition i Sverige, fram till atminstone slutet av 1800-talet beholl varje part sitt eget slaktnamn (ofta forknippat med garden eller byn man kom ifran eller helt enkelt 'Persdotter' om man var dotter till Per...).

Sa att skylla pa att det alltid har varit sa ar ett felaktigt argument - det ar en relativt nyinstiftat sed i Sverige.

Vilket krångel!
Jag frågade min pojkvän vad han tyckte om saken efter att jag hade läst den här tråden och för honom spelade det ingen roll. Han sa däremot att han inte tänker låta mig ta hans efternamn eftersom vi då kommer bli två som inte får något jobb (han har ett utländskt efternamn), men jag har bestämt mig att jag SKA ha hans efternamn. :)

Vi behöll våra respektive efternamn och jag, som bara hade ett förnamn, tog hans efternamn som mellannamn. Men jag har precis bytt (vi gjorde inte det i samband med vigseln) så jag har inte vant mig än.

Våra barn kommer att få hans efternamn, det var ingen big deal för mig - det var mest att jag inte kände mig som "jag" om jag skulle byta efternamn helt.

Och om barnen vill, så kan de ju byta till mitt i framtiden om de skulle tycka att det var "koolare"...

Här är en till som velar... Tack och lov har jag bara mina egna känslor att ta hänsyn till, eftersom min blivande inte bryr sig så värst mycket. Vi är båda inställda på att han behåller sitt eget efternamn och han lägger sig inte i vad jag heter. Som jag uppfattat det vill han dock att våra ev framtida barn har hans efternamn, antingen ensamt eller i komb med mitt på något sätt. Det är alltså helt upp till mig - vilket har nackdelen att jag måste veta vad jag tycker för jag kan inte gå på någon annans åsikt!
Jag funderar lite på att ta hans efternamn som mellannamn, men så slog mig en fråga: om jag gör så, och senare ångrar mig, kan jag då byta plats på namnen så att mitt nuvarande efternamn blir mitt mellannamn och hans efternamn, då mitt mellannamn, blir mitt efternamn? Vet att sånt här är rörigt, och man vill ju inte välja med inställningen att "man kan alltid ändra sedan om det inte känns bra" och så visar det sig att man inte kan det... Någon som kan svara? (Ledsen att jag lånar din tråd lite, Brud -05?)

Jag tror inte att man längre får ge barnen dubbelefternamn, jag är inte säker på vart jag läst det, men jag minns att jag läst något om det i allafall, de kan få ha två "efternamn" om det ena är ett mellannamn elelr någonting sånt där. Detta kan ju vara bra att kolla upp nu under efternamns diskussionerna

Vi har också problem med detta. Jag har lite svårt för min sambos efternamn, kan inte tänka mig att heta det. Jag frågade om han kan tänka sig att byta namn, då sa han att det känns så jobbigt. Jaha, sa jag, tror du inte att det är lika jobbigt för mig att byta? :) Det fick han ju erkänna det var.

Jag vill inte heller byta efternamn bara för att "det ska vara så". När man släktforskar och kommer ca. 100 år tillbaka ser man frun oftast har behållit sitt flicknamn.

Vet inte hur vi ska lösa detta, jag vill gärna byta efternamn men till ett namn som finns i släkte på mammas sida. Inte för att det är något jätteovanlig efternamn utan för att det är ett som jag verkligen gillar.

Jag är inne på att ta hans efternamn som mellannamn. Då jag har ett vanligt sson namn men känner att jag gärna vill ha det kvar (känns som om sson namnen håller på att dö ut). Min blivande har ett väldigt ovanligt (utländskt) efternamn och jag har ett ovanligt förnamn. Jag får idag stava mitt förnamn och vill inte behöva stava mitt efternamn oxå...men jag vill ändå få in hans namn...så jag ställer samma fråga som tessansessan, kan man i framtiden växla plats på mellannamnet och efternamnet om man skulle ändra sig??

Regeln i Sverige i alla fall är ju att man inte får skapa dubbelnamn hur som helst, utan att om du behåller ditt eget och tar hans också så får du ha det ena som mellannamn. Det har ju det praktiska plusset att du kan fortsätta använda bara ditt eget namn som efternamn och lägga till mellannamnet i sammanhang där du vill det. Så blir det inte alltid långt och bökigt, menar jag. :)

Har själv tänkt att kanske ta hans namn som mellannamn, men samma problem med namn uppstår igen när vi får barn i framtiden. Vems namn ska de ha? För de kan ju inte få ett dubbelnamn väl?

Vi har äntligen kommit fram till en lösning som känns mest rättvist eftersom vi båda vill ha ett namn som förknippar oss med våra släkter. Vilket inte varit möjligt tyvärr..
Lösning får bli sådan att vi helt enkelt tar oss ett nytt efternamn. Vi kommer att behålla våra efternamn vid vigseln och därefter ansökan om det nya efternamnet.

Nu gäller det bara att komma på ett bra nytt efternamn.. inte så lätt alltid..

Brud -05: Nej, det stämmer. Barnen får lov att ha det ena efternamnet. Men det kan ju bli en fråga när det väl är aktuellt, kanske? :)

Jaha, då har jag bestämt mig. Jag tar inte hans efternamn, utan det blir dubbelnamn för min del... kanske tar jag bort mitt senare, men inte nu i alla fall.
Men ska jag sätta hans som mellannamn eller som gemensamt?
Suck!

Vi tog båda hans namn, vi var överens om att vi ville ha samma namn. Mitt gamla namn var inte särskilt ovanligt men det var hans, så skulle vi båda ha samma namn var det egentligen bara ett alternativ som gällde, nämligen upp till mig att byta.

Det valet känns bra och jag som trodde identiteten skulle sitta i namnet har fått bevisat att så är det förstås inte.
Men jag måste erkänna att det nästan fem månader sen senare fortfarande händer att jag preseneterar mig och skriver under med gamla namnet... En viss inlärningstid är alltså att räkna med