råd i krissituation : avslut

(Detta är ett "avslut" på min tidigare tråd "råd i krissituation", startad 2004-11-01. Av någon anledning är den stängd för ytterligare inlägg. Stängs trådar automatiskt efter ett tag?)
----------------------------------------

Då jag själv ofta undrar ?hur gick det sen?? när folk skriver här på BT om diverse relationsproblem, så tänkte jag försöka att själv ge liten avslutande lägesrapport.

Efter en del turer fram och tillbaka så är det nu definitivt slut sedan någon dryg månad.

Efter att vi hade sagt att vi skulle skilja oss, så kom hon efter några dagar och sade att hon för första gången kände sig fri, och att hon därmed kände sig öppen för att det skulle kunna bli vi två igen. Vi sade då att vi avvaktar och ser hur saker och tin utvecklas, dvs vi var inte ?ihop? igen, men vi gjorde inte heller något aktivt för att driva igenom skilsmässan, och vi fortsatte att bo ihop, dock utan att dela samma säng. Vi sade inte heller något till barnen eller till våra respektive familjer, då vi först ville se var det hela skulle landa.

Det var en väldigt jobbig tid för oss båda, där jag åter väntade på att se var hennes känslor skulle landa, och där hon försökte komma underfund med vad hon ville med livet och kärleken. Ett tag blev det sakta men ändå stadigt lite bättre hela tiden, med mer och mer beröring och förtroliga samtal, men efter någon dryg månad så kände jag att det inte var på väg åt rätt håll. Hon sade dock inget om detta, men jag kände på mig att hon kände likadant, och jag tog då tag i det och sade till henne att det helt enkelt inte fungerar, då jag inte såg några positiva signaler från hennes sida.

För mig egen del så slutade jag med att försöka hitta rationella förklaringar till henne beteende, och jag gick enbart på vad hon faktiskt gjorde. Jag insåg att hennes ord inte betydde något så länge de inte efterföljdes av handling, så jag valde att enbart titta på hur hon faktiskt agerade mot mig, och då såg jag att det inte skedde någon positiv utveckling vad det gällde beröring, förtroliga samtal etc, och jag drog då konsekvensen av detta. Det visade sig inte helt förvånande att hon kände likadant, men att hon inte vågat/orkat säga något, dels av rädsla för att såra mig, dels för att hon helt enkelt inte visst vad hon ville.

Det tog ett tag att landa i att det definitivt var slut, men i takt med att tiden går och att vi fortfarande är väldigt goda vänner, så känns det bättre och bättre. Det hade varit fel att fortsätta att leva utan åtrå, och nu kan vi skratta och skämta om det som hänt. Vägen dit var tuff, men under den mindre skärseld vi har genomlidit under resans gång har vi faktiskt kommit varandra närmare nu än när vi var ett par.

Vår omgivning blev minst sagt förvånad när vi berättade, men vi har fått mycket stöd och förståelse för vårt beslut. Våra föräldrar hoppas väl någonstans fortfarande att vi åter ska bli ett par, och vi låter dem ha det hoppet kvar. De har ju inte varit med på resan och känner inte till alla turerna, och vi avser inte att redogöra för allt som hänt vare sig för föräldrarna eller några andra (undantaget våra respektive bästa kompisar). Det har ju tagit oss ett bra tag att själv landa i det hela, och det får ta den tid det tar för våra föräldrar och andra i omgivningen att acceptera faktum.

De lärdomar jag själv tar med mig framöver är väl främst tre saker:

- Att titta mer på vad som faktiskt görs, än på vad som sägs. Ord som inte följs upp av handling är inte så mycket värda.

- Att lite mer på känslan i magen. Känns något fel så är nog något fel.

- Att inte sopa saker under mattan. Ta upp och agera ut problem direkt, istället för att kapsla inte dem och låta dem ligga och skava till stora varbölder.

Just nu känner jag mig faktiskt riktigt tillfreds med tillvaron och är mest nyfiken på vad livet kommer bjuda på i framtiden, och jag ser fram emot att åter blir förälskad och uppleva de känslorna på nytt