Göra slut på förlovning och allt...hjälp!!!

Och som tillägg:
Han ljög för att han påstår att han var rädd för att se min reaktion. För att han tycker jag kan vara temperamentsfull. Men han säger att han vet att det inte är en ursäkt för det han gjorde.

jag skrev "Han bröt den överenskommelsen och dolde det för mig."
och jag tillägger: att jag vid flera tillfällen frågot honom om det. MEN HAN HAR DÅ LJUGIT!
och när han bekände var det inte hela sanningen, hela sanningen kom fram dagen efter!

Han säger att han ljög på grund av du är temperamentsfull. Jag måste säga att jag förstår din pojkvän. Själv är jag väldigt temperamentsfull, inte konflikträdd och reagerar väldigt starkt på saker. Nu försöker jag kontrollera mitt temperament lite mer än vad jag gjorde innan. Främsta anledningen är att jag vet att min pojkvän skräms av det. Nu vet han också att det är bara sådan jag är och blir inte lika berörd men jag också har insett att jag behöver ej få uttlopp för mina känslor på ett sätt jag gjorde innan.
Som en temperamentfull person är du säker medveten om att man ofta brukar överreagera. Är inte det så i det här fallet? Nu kan jag inte svara på det. Det är du ska göra själv.
Min personlig övertygelse är att ingen person är helig och ingen person beter sig fint och moraliskt i alla livssituationer. Fundera på om det verkligen är en stor "synd" han gjorde. Jag skulle inte ta några hastiga beslut just nu.

Temperamentsfull Secret

Nu vet jag inte vad lögnen handlade om, men alla ljuger väl, eller undanhåller sanningen (som det verkar vara i det här fallet) på något sätt. Jag kanske missuppfattar det hela, men du blir arg för att han inte talat om sanningen för dig... men har han verkligen ljugit? Att undanhålla sanningen är just det, att inte berätta sanningen. Ljuga är när man hittar på något annat.

? Tog du ut soporna?
? Ja.
? Varför står de då kvar här?
? En granne kom och lämnade tillbaka soppåsen och sa att det var fullt i soptunnan.
? Men soptunnan tömdes ju i gårkväll.
? Okej, jag glömde ta med mig soppåsen då.

Okej, detta var att förenkla det hela. Men den vita lögnen hade varit att svara "ja" och sen tokrusa ner och slänga soppåsen, innan den upptäcks. :D

Jag vet att min make tänjer på sanningen ibland. Då menar jag mest vita lögner, som när hans mamma frågar hur många öl han drack på faderns födelsedagsfest och han svarar två, när det egentligen var sju. Nu är han inte någon stordrickare och dricker verkligen inte ofta, men han kan bara inte säga hela sanningen till sin mor, för att hon skulle få fnatt och börja skälla på honom. Så han erkänner att han druckit, fast bara lite.

Men som sagt, när man inte vet vad lögnen i detta fall gäller, så är det svårt att avgöra om du överreagerar eller om du reagerar helt normalt. Det bästa råd jag kan ge är i alla fall att i lugn och ro prata om vikten av ärlighet och var du drar gränserna. Det kanske ni redan har gjort, men frågan är då om du hellre vill vara olyckligt vetande om något han gjort, eller om du vill ha den hemska och råa sanningen och blir arg. Fast då blir du ju arg också om du avslöjar den vita lögnen, så hur det än går så blir du arg.

Svårt det där. Jag vet inte hur jag skulle reagera i alla fall om det var något allvarligt som hänt och maken skulle ljuga om det. Men jag tror inte han vågar ljuga, för jag är bättre på att ta dåliga nyheter än att bli lurad.

Petra

Ja det ar inte latt. Jag vet sjalv med mig att jag ogillar nar min man ljuger, aven om det ar vita logner eller 'bara' undanhaller en del av sanningen. Samtidigt vet jag att han inte alltid orkar med att vara uppriktig om det ar nat han vet att jag kommer att bli upprord over.

Tex, for att ta Petras exempel ovan, skulle han dricka 7 ol och saga till mig att han druckit 2, da ar det ju en logn. Men skulle han saga direkt att han druckit 7, da skulle jag ju bli upprord over det ocksa (och troligen borja predika over hur farligt det ar att dricka for mycket, dyrt osv...). Det staller ju honom i en no-win situation - och sana ganger vet jag att han forskonar sanningen lite. Blir han upptackt ar det ju jobbigt, men ibland chansar han pa att inte bli upptackt.

Ar det daremot nat man kommit overens om i forvag, da ar det en annan sak. Men aterigen - ingen ar perfekt. Alla gor misstag. Och - faktiskt - nastan alla ljuger (kanske inte du Fino), i hopp om att komma undan nat man vet med sig att man gjort som var lite dumt (eller nat man inte gjort som man borde ha gjort).

Det later lite hart att bryta upp forhallandet over det. Men det maste du ju bestamma sjalv.

Förstår din sorg och ilska. Dels bryta ett löfte en överenskommelse med dig. Sen ljuga om det flera gånger OCH toppa hela historien med att säga att han var rädd för dig (för att du är temperamentsfull).

Har du frågat honom hur många fler gånger han kommer använda den bortförklaringen när han ljuger för dig? Grrrr....

Om folk ljuger om småsaker så har det oftast en anledning = den andre blir sur och tjatar/gnäller om det.

Då måste man nog tänka över sitt agerande själv vid sådana situationer och förstå att man själv har en del i det hela om det urartar till bråk varje gång man är ärlig.

Då blir det ju bättre att dra en vit lögn och det inte blir bråk än att säga sanningen och fajtas halva dan efter det...

Alla människor ljuger, så är det bara. Jag tycker det känns lite skumt att man alltid ska måsta vara ärlig om tex hur många öl man druckit, man är ju en vuxen människa som bestämmer sådant själv utan att någon ska bråka på en för det. Varför fråga om man inte vill veta svaret?

Jag tycker också att ärlighet är viktigt - ja, det allra viktigaste. Men jag brukar själv använda vita lögner eller avstå från att berätta allt i vissa situationer.

Precis som många andra redan har sagt, så "ljuger" de flesta människor - även sådana som anser sig vara ärliga och uppriktiga. Det skulle bli helt olidligt om alla alltid sa precis vad de tyckte och tänkte i alla situationer. En vit lögn är smörjolja i det sociala maskineriet.

Och precis som andra också har sagt är det svårt att avgöra huruvida hans lögn i det här fallet var befogad och om din reaktion var rättvis... Det kan bara du själv avgöra.

Men om det nu är så att du tycker så mycket om honom och allt annat är så bra, så kan jag tycka att det är lite oärligt av dig att gå omkring och "vara kall" för att få honom att känna sig som en skurk. Jag skulle tro att han redan känner sig som den största av skurkar i hela världen, och ditt beteende utstrålar ju inte heller storsinthet och förståelse direkt.

Är han inte en patologisk lögnare, utan mer som folk är mest, tycker jag att du ska förlåta honom. Kanske kan det också vara bra att fundera över om du själv verkligen aldrig använder vita lögner och alltid säger "som det är".

Jag har också gjort misstag som att till exempel såra honom med ord men jag har aldrig ljugit! Jag förstår att det är svårt att förstå det här.

Vita lögner...ja de går att diskutera men i det här fallet vet han och jag att han ljög, som Stjärna skrev...så känner jag mig grrrrrrrr. Som fallet med soporna som Cyberpet skrev, kan jag påstå att han snarare sa att en granne lämnade tillbaka soppåsen;)

Men jag vet att jag är temperamentsfull och måste jobba på det. Jag känner mig inte oärlig mot honom bara för att jag är kylig, för att jag vill att detta inte ska upprepas fler gånger och jag känner mig falsk om jag skulle kunna bara återgå till mitt vanliga beteende som
älskling,jag saknar dig ....åhhhhh
sånt kan jag inte säga än, men era svar har fått mig att tänka lite! Jag får ofta höra att jag är så hård av olika människor.
Hur ska jag bli mjukare?
Fast i vårt förhållande är jag den sentimentala, den romantiska och "mjuka"- om ni förstår vad jag menar?

Det är så svårt att ge specifika råd till en person som man inte känner. Hade du varit en av mina vänner så hade jag förhoppningsvis kunnat ge dig bättre råd som utgår från den du är som person och sannolikt hade jag ju också känt din sambo litegrann och kunnat se situationen utifrån det.

Nu känner jag ju inte dig, så det enda råd jag kan ge dig är att prata med din sambo och berätta hur du känner och lyssna på hur han känner. Och att inte ta några beslut i vredesmod, för sådana brukar man ångra i efterhand.

Lycka till!

Min m2b är likadan, han undanhåller saker för mig för att han inte vill oro o s v, och det är ju så han är, jag älskar honom och om det nu är en del av honom så får jag ju ta det som det är. Försök alldrig ändra på någon, för det kommer du aldrig att lyckas med.(ett gott råd jag fick av min mamma en gång)