Hur känns det när man älskar någon?

TACK snälla Mrs och Miss för era svar. Så mycket som jag grubblat de senaste dagarna så blir jag nästan gråtfärdig bara av att få lite "luft" och hopp från era kloka tankar.

Jag har pratat med min pojkvän tusenmiljonerfemtiotvå gånger om alla grubbel och problem jag har från dag till dag och jag har t.o.m någongång sagt att jag är rädd att jag inte älskar honom. Han har för det mesta varit lugn och tålmodig och sagt att jag ska ta det lugnt, ge mig själv tid, gå till terapin, jobba med mig själv och se vad som händer. Men nu har han börjat tröttna på att lyssna på mig eftersom att jag alltid kommer dragandes med nya "världen-går-under-problem" Och han har alltid sagt att han tror att det eg. är helt andra saker som är mina problem, sånna saker som jag ska rota fram tillsammans med psykologen...

Men det är som att jag aldrig kan få ro. Jag håller ju innerst inne med om att jag väl helt enkelt får bestämma mig för en riktning om jag inte finner en given, men samtidigt har jag så mycket knäppa tankar och föreställningar som jag lever efter, som gör att hur jag än tänker och hur jag än väljer, så kommer det aldrig att gå bra. Och att det på nåt vis finns någon "högre makt" som ser till så att så fort jag andas ut och börjar tro på något, tänka positivt, hoppas etc. så kommer det inte bli som jag hoppas. (Paranoit, jag vet, men ändå...) Det är som att jag lever efter två övertygelser.

"När man minst anar det..." och

"Det blir aldrig som man tänkt sig(hoppas, vill, drömmer om...)"

Så då är det på nåt vis som att jag måste gå igenom och förutse att en massa hemska saker ska hända, eftersom att sålänge jag väntar mig hemskheterna kommer de inte att inträffa eftersom att "det blir aldrig som man tänkt sig..." Så jag har ifrågasatt varenda vrå av hans känslor till mina egna. Och tänkt mig in i alla tragedier som möjligt kan inträffa. Samtidigt som jag av samma övertygelse aldrig låter mig tänka att det ordnar sig, det blir bra, eftersom att "Det blir aldrig som man tänkt sig..." Och det börjar bli så jobbigt och deprimerande att leva med detta...

Jag har p.g.a alla mina krångligheter dragit mig undan mina vänner som jag tidigare ältat med länge, för att jag känt att även de börjat tröttna nu, på alla mina "Jamen, tänk OM..." Så på senare tid har jag inte haft någon att prata med som kan komma med lite friska infallsvinklar. Jag har liksom känt mig jobbig och knäpp och tråkig och i vägen inför dem och det har gjort livet ännu jobbigare och ensammare. Därför var det otroligt skönt att höra ifrån er! Att få höra att det finns andra som lyckats hitta fram till ett kärleksfullt förhållande och en tro på "den rätta" trots påfrestningar och tvivel i början.
Jag håller med om att mycket nog ligger i att jag tappat mycket av mitt "egna liv".

Tack för att ni tog er tid att svara, jag kände mer hopp än vad jag gjort på länge av att läsa era inlägg.

Petra!

Tack även för ditt svar. Jag hann inte se det innan jag svarade på de andra. Det finns en massa saker i livet som gör att jag älskar att leva. Men jag har på nåtvis inte "access" till dem när jag grubblar och mår som jag gör. Jag känner det liksom som att jag förnekar alla mina problem om jag inte ser till att lösa dem innan jag gör roliga saker. Ungefär som att jag skulle bli straffad eller nåt för att jag trivs lite med livet, innan jag liksom har tagit reda på om jag har "rätt" att göra det med "gott samvete".

När jag skriver om det här, svart på vitt inför främmande människor får jag lite distans till det och tänker "Nämen, det här låter ju verkligen urspårat...är det verkligen JAG som tänker så...?" Men det är liksom så inövat nu i så många år att det går av sig själv. Tankarna bara snurrar i huvudet av sig själva och blir till komplicerade samband som om jag inte löser dem eller tänker dem, blir till ångest och skuldkänslor.

Ändå...vore det nog klokt att försöka att inte tänka så mycket...att inte analysera allting...

Men det är så svårt att ge mig själv godkännande för att låta mig kalla mitt förhållande för "bra" , mina känslor för "kärlek" och min pojkvän för någon som är "rätt för mig" när man hör om alla som "visste från första stund! Alltid älskar, aldrig tvivlar, alltid tänder och aldrig märker andra."

Tack för ditt svar. Det värmde. Och det ÄR en tröst att man blir klokare med tiden!

Kramar.

Min första halvt undermedvetna reaktion på att tänka positivt är rädsla. "Nej nej, positivt tänkande, det kan jag inte försöka mig på. Då kommer livet att jävlas med mig, om jag tillåter mig en sådan lyx..."

Jag har försökt mig på det litegrann ibland men alltid gett upp p.g.a rädslan att då kanske jag förnekar problem som då växer sig ännu större medan jag går omkring och "lurar" mig själv att må bra.

Men.

Kanske ska jag släppa alla mina argument alla mina "men..." och ge det ett nytt försök...

Ja... det ska jag nog.

Att "Vänta det värsta" är jag oerhört bra på, har många långa års utbildning i det ämnet...men "Att hoppas på det bästa"...var det längesen jag gjorde och minns knappt hur man gör.

Konstigt eg. att jag är så rädd för att må bra.

Jag ska försöka ge det en chans.

Leone: Jag har ju lite svårt att tillåta mig att försöka må bra och är lite rädd för utgången om jag gör det. Men jag börjar samtidigt att känna att ingenting snart, kan vara värre än att sitta som förlamad i detta tvivel. Det kan inte kännas värre, även om jag skulle bli tvungen att göra slut med min pojkvän och såra honom, eller själv bli lämnad. Jag ska försöka ta några baby-steps i att förvänta mig det bästa, idag. Är visserligen redan inställd på att fasa för de svackor jag antar att jag kommer att hamna i när jag väl börjat må bättre. Men jag antar att det är just det som är fel-att börja fokusera på dem...typiskt mig...!

Dea: Om det ligger något i det, är jag ett geni vid det här laget!

EmmaPemma: Tack för ditt långa svar! Det stämmer att det känns mycket bättre när jag dels får skriva av mig här och när jag sen dessutom får svar från flera kloka själar Jag har känt mig så ensam en tid, visst har mina vänner sagt att de också tvivlar ibland, men jag har märkt att de inte längre riktigt orkat förstå att jag komplicerar till mina tvivel och går några fler ronder "är det här rätt?" än vad de gör. De verkar kunna släppa det snabbare än jag, genom att tänka, äh! Klart jag vill vara kvar, det ordnar sig. Medan jag slår ner mig själv med skuldkänslor och ångest så fort jag råkat tänka att en kille ser bra ut. (Jag klandrar dem verkligen inte för att ha börjat tappa hoppet om mig, men det känns i a f väldigt skönt att få skriva av sig med några andra som ännu inte hunnit tröttna på mitt ältande... Den senaste tiden har jag dessutom lagt märket till en och samma kille, som jag ser nästan varje dag på mitt jobb (i ett stort köpcentrum.) och det har nästan börjat bli en hang-up i huvudet, som bara skapar ångest och stress. Jag plågar mig själv med tankar som: "Om jag hade varit singel hade jag nog spanat in honom". Och "Han är ju lite mer "min stil" hjälp! Tänk om det är HAN som är rätt för mig och inte min pojkvän (eftersom att han har den och min pojkvän inte har den klädstil jag någongång bestämt att "min typ av kille" ska ha...)sen får jag världens skuldkänslor för att jag tänkte så. Så nu blir jag rädd varje gång jag ser honom och mina tankar börjar snurra och jag blir ledsen och orolig och rädd, vilket är lite jobbigt eftersom att jag ser honom rätt så ofta, på bussen till och från jobbet tex. Vi har aldrig pratat, inte ens hälsat (vilket jag gör på andra som jag bara känner till och känner igen från jobbet.) för jag har inte vågat för då skulle jag känna mig jätteskyldig.

Att jag känner mig extra skyldig beror nog framförallt på att jag inte riktigt lever som jag lär när det gäller detta. Under min stora svartsjukeperiod med min pojkvän ställde jag upp olika "regler" som gällde-tex börjar man titta på andra, eller lägga märket till någon annan, är det ett stort varningstecken och man ska göra slut. Nu när det drabbar mig själv, känner jag "nämen, oj, ska jag alltså göra slut nu? För det här? Och så känner jag mig jätteledsen, för jag känner mig inte klar med min pojkvän ännu ju... Jag har heller inte sagt något om detta till min pojkvän, vilket plågar mig för jag känner ju ett krav på mig själv, från mig själv, på att vara ärlig. Samtidigt vill jag ju inte oroa min pojkvän, eller såra eller höra från honom "Det är lugnt, jag har också en "sån tjej" på mitt jobb...

Ojoj, nu blev det mycket svammel igen... Vad jag ville säga är att jag nog har kommit ganska långt med mig själv vad det gäller dels min obefogade svarsjuka, och sånt som att man visst kan se någon annan och tänka att "han såg bra ut" utan att det är något farligt. Men jag klarar inte riktigt av att hantera det faktum att jag "hakat upp mig" på en viss person. Samtidigt, kan jag ju tänka mig att detta är något som har växt till något stort för att jag låtit det bli det. Att jag har låtit det bli en ångestventil som får mer kraft för varje gång jag ser honom och känner mig skyldig. jag vet inte... Jag vill som sagt, fortfarande bara kunna ge mig själv ett tillstånd att känna att min pojkvän kan VISST vara rätt för mig TROTS att vi träffades "fel sätt och ställe" och TROTS att han inte har "min typ av klädstil/stil". Men det är svårt att bryta sådana bilder och fantasier som jag haft sen tonåren om hur det ska vara när jag träffar min "rätta" och hur han ska vara och se ut. jag är ju samtidigt rädd att jag ska göra slut med min pojkvän och sen upptäcka att "min typ av kille" som jag träffat på "enligt min fantasi, rätt sätt och ställe" bara visar sig vara-just en fantasi och inte alls så rätt och bra som jag tänkt mig. Så där står jag med min ångest och kämpar för att jag vill vara ärlig och uppriktig mot mig själv och min pojkvän, men känner inget annat än förvirring och kan inte till fullo låta mig själv slappna av och glädja mig åt det som jag faktiskt har med min pojkvän. Vilket ju ändå är en hel del bra och härliga saker.

Detta blev visst väldigt svamligt, jag är inte säker på att någon lyckats hänga med i min röriga hjärnas tankebana, enda hit. Så här snurrigt har jag det i a f oftast, dygnets alla vakna timmar... Och jag vill så gärna sätta stopp för det.

Med allas er hjälp, som svarat mig här, känns det i alla fall lite mer hoppfullt om att att jag någongång kommer att lyckas med det, om jag bara fortsätter kämpa.

TACK. Kramar från lilla mig...

TACK igen för ditt svar!

Jag känner mig så svamlig och småknäpp i mitt virrvarr av tankar så det känns jätteskönt att folk, du, orkar ta sig tid att svara...

Jag vet ju om det där, och håller ju med egentligen. Men det är som om det går in bättre och fastnar lättare i huvudet, när någon annan än jag själv, säger det till mig. Det är som att jag inte vågar tro på mig själv riktigt.

Dessutom känns sånna saker och samband för mig ibland som "För bra för att vara sanna". Att inte varje situation behöver leda till en katastrof liksom.

TACK igen för ditt svar!

Jag känner mig så svamlig och småknäpp i mitt virrvarr av tankar så det känns jätteskönt att folk, du, orkar ta sig tid att svara...

Jag vet ju om det där, och håller ju med egentligen. Men det är som om det går in bättre och fastnar lättare i huvudet, när någon annan än jag själv, säger det till mig. Det är som att jag inte vågar tro på mig själv riktigt.

Dessutom känns sånna saker och samband för mig ibland som "För bra för att vara sanna". Att inte varje situation behöver leda till en katastrof liksom.

MrsBasse, Miss Cee, CyberPet, EmmaPemma, Leone, Dea och Aco...

... ni ANAR INTE hur mycket ni har hjälpt mig underbara ni!!!

Igår kväll när jag skrev mitt första inlägg kände jag mig förtvivlad, uppgiven och otroligt misslyckad och skuldmedveten för att jag inte verkar kunna leva som jag lär. Ledsen, ensam och förvirrad.

Sedan när svaren från er började dyka upp
blev jag först bara så rörd av att någon som inte har en aning om vem jag är orkade ta sig tid att lyssna på mig utan att döma eller skriva att jag låter helt urspårad knäpp å barnslig (vilket man ju faktiskt skulle kunna tycka... ). Och sen, nu efter att ha läst alla era eftertänksamma upplyftande svar (om och om igen...) på alla mina stora och små funderingar från sådana fåniga och ytliga problem som att han har fel klädstil till mer allvarliga...känns det plötsligt hoppfullare lättare och härligare att leva i den här världen! Känner att jag har fått lite mer kraft att orka kämpa vidare, både för mig själv och i terapin. Som om era ord fyllde mig med bensin när jag fått bensinstopp för femte gången och kände mig total vilsen.

Aco, jag tror nog också att terapin hjälper, och jag är tacksam för att jag fått chansen att gå dit. Men ibland känns det som att min terapeut bara provocerar fram fler frågor i mitt huvud och aldrig ger mig någon positiv knuff eller något hopp(och det är väl hans metod och något att respektera) men igår kände jag att det inte fanns plats för fler trassliga frågor i mitt huvud och jag var alldeles matt av allt grubbel. Därför är jag så glad att det finns "hobbypsykologer" som ni som delar med er av era tankar och strör lite tröstekorn över tillvaron!

TACK IGEN (och igen och igen...) OCH KRAMAR TILL ER ALLA!!!

Milimanie-som nu tänkte gå ut i regnet och gå en promenad för att sedan komma hem, göra lite te och försöka slappna av, dissa tankarna för en stund...

EmmaPemma, vad bra att du också har kunnat få ut lite av den här grubbleritråden! Håller med om att jag har fått många tänkvärda och inspirerande svar som verkligen ramat in "vad livet handlar om, eller borde handla om" (även av dig EmmaPemma ,där får du tillbaka din flirtgubbe, så är vi kvitt ). Jag kommer att spara dem och det känns skönt att veta att jag kan gå tillbaka och läsa dem igen när det känns kämpigt.

CyberPet: Jag försöker verkligen bevara små nyckelmeningar härifrån i minnet så att jag har dem så fort jag behöver dem. Jag går omkring och försöker tänka att "det kommer att ordna sig, på ett eller annat sätt." Och när något inom mig börjar protestera försöker jag avbryta den tanken med "jag FÅR faktiskt tro att det kan blir bra." Ja, ni hobbyterapeuter här på BT är verkligen duktiga på er sak ! Jag märkte verkligen när jag fick svaren, hur viktigt det är att ha någon att bolla tankarna med, vilket jag saknat ganska länge iochmed att jag mer och mer isolerat mig från mina vänner (vi hörs och vi ses men väldigt sällan och då vill man ju inte börja älta det första man gör...) när jag mått dåligt. Och jag förstår nu hur mycket jag har saknat det. Jag har ju mest bara pratat om "det jobbiga" med min pojkvän (som snart inte orkar med mina problem längre) och min terapeut (som är duktig och utbildad och proffsig, men som faktiskt aldrig riktigt kommer att kunna veta hur det är att vara en tjej i min ålder med en analytikerkår och små detektiver i hjärnan som dygnet runt står i beredskap att söka upp och dissekera varje liten tanke som försöker smyga förbi.) och i det här fallet verkar det som att ni gav mig det jag behövde. Det här stället är suveränt, det är skönt att skriva av sig och det verkar som att det alltid är någon som är "hemma" här på BT. Och kanske kan jag agera lite terapeut för någon en annan gång! Kram

Milie: Tack för ditt inlägg, det gav mig visst mycket! Bara en sån sak som att ett förhållande inte bara grundar sig på känslor utan även på ett beslut, vet jag ju om men kan tydligen inte ta till mig när jag säger det själv, så det är skönt att höra det från någon annan-då blir orden plötsligt giltiga. Och att få höra att inte alla har haft en mjuk fluffig rosa start på sitt förhållande utan att för den skull nedvärdera det. Jag är själv inte troende men jag kan tänka mig att det kan vara ett extra stöd i tillvaron.

Jag har fått massor av engagerade kloka råd sedan jag skrev mitt inlägg i måndagskväll och jag är så himla tacksam för dem! Även om jag tror att ni förstår att de har hjälpt mig, för det är klart att det hjälper att få ventilera sina tankar, så tror jag inte att ni vet hur mycket - mycket.

EmmaPemma och Dea: Jag har nog oxå en bra syn... och nu när saker klarnat lite vet jag ju att jag även lagt märket till många andra på mitt jobb som jag ser på bussen varje dag och som jag funderat kring-både tanter, gamla gubbar, snygga killar och tjejer i min egen ålder. Människor. Det är väl bara det att det utlöses ett larm inom mig när jag ser vissa saker som kan vara farligt för mitt förhållande...kanske...