Skönt att höra att du tagit tjuren vid hornen och ställt in bröllopet. Vad som händer sen kommer att visa sig.

Jag måste bara få kommentera att så många verkar anse att det är en oförlåtlig dödssynd och definitiv dödsstöt mot ett förhållande att bli förälskad i någon annan. Newsflash: it happens. Ibland betyder det att man bör lämna den relation man har, ibland inte.

I en lång relation kommer den första förälskelsen att hinna svalna flera gånger om. Och jag tror inte det finns en enda Den Rätte, utan massor av mer eller mindre attraktiva människor därute i världen. I ett läge där förälskelsen har falnat, livet kanske är lite vardagstrist, och det kanske rentav finns saker i ens relation som man inte är helt nöjd med, så kommer man att vara mer mottaglig för andra personers charm. En flyktig attraktion är väl relativt lätt att ignorera och låta fladdra förbi utan att gripa efter den, en rejäl förälskelse svårare men inte omöjlig.

En annan aspekt är att obsessande över en annan person i vissa fall kan funka som ett undvikande, att man slipper fundera på andra jobbiga saker (kanske i den relation man har) genom att hela tiden hålla tankarna upptagna med något annat.

För mig innebär inte äktenskapet att jag lovar att aldrig bli attraherad av eller förälskad i någon annan, utan att alltid sätta mitt äktenskap först. Får jag känslor för någon annan blir min första fråga om det är något fel i min relation jag borde ha tagit tag i. Känslorna blir en signal att vända mig MOT mitt äktenskap, inte bort från det. Kanske är mitt förhållande de facto något som inte är bra för mig (längre), och då bör jag antingen försöka jobba för att det ska bli bra, eller avsluta det på ett snyggt sätt helt oberoende av andra personer. Eller så är förhållandet något som faktiskt är bra och viktigt i mitt liv, och då får jag vackert avstå från den där andre som verkar så spännande. "Forsaking all others" har en mening för mig. Det innebär att jag vet att det finns andra spännande människor och potentiella relationer därute, som jag uttryckligen väljer att avstå från när jag gifter mig, för att istället satsa på att utveckla och fördjupa en enda unik relation.

Vad som är rätt för just TS kan ingen annan svara på, men ni kan inte påstå att det alltid är en KATASTROF att få känslor för någon annan under ett långt förhållande.

Nej absolut inte. Jag skiljer mycket skarpt på känslor och handlingar. Man kan inte alltid styra över sina känslor, men man KAN tamejtusan styra över sitt beteende.  (Och i det ingår att inte försätta sig i situationer där man lättare tappar kontrollen, t.ex. dricka alkohol i sällskap med den man är attraherad av.)

Om min man blev förälskad i någon annan skulle jag förvänta mig att han skulle:
1) Undvika den personen, hålla ett strikt neutralt förhållningssätt utan några som helst övertoner om de måste ha kontakt med varandra, så länge som han har en relation med mig. Förälskelser tenderar att gå över av sig själva så småningom om man inte föder och underhåller dem.
2) Reda ut med sig själv huruvida han fortfarande anser vårt äktenskap vara värt att satsa på eller inte. Känner han att det är kört förväntar jag mig att han meddelar det innan han gör någonting annat. Om inte förväntar jag mig att han tar sig en rejäl funderare på varför det här händer just nu och vidtar åtgärder.
3) Om han behöver ventilera med någon annan, att han uppsöker ett proffs, en anonym telefonlinje, en präst eller whatever, inte gemensamma vänner.
4) Om hans känslor är så starka och svårhanterliga att det påverkar vårt liv tillsammans behöver han prata med mig om det. Om inte föredrar jag att han reder ut det för sig själv. OBS att han inte då heller ska visa något för den det gäller, prata med alla utom mig etc, utan att han faktiskt väljer att hantera det helt inom sig.

Allra helst vill jag förstås att han också har tänkt igenom i förväg (typ inför att vi gifte oss) hur han ser på kommande frestelser och hur han ska hantera dem när det händer.