Allrakäraste: Det är ens eget fel om man låter flirtaren hållas i minst ett år. Säger man till, vilket de flesta gör om de är i ett förhållande, så brukar flirtaren inte vara så road längre.

Klart du är svartsjuk! Konstigt vore väl annars. Det är helt normalt att störa sig på någon som flirtar trots att hon vet att han är upptagen.
Lika normalt att störa sig på att han tycker att det är ok, eller till och med flirtar tillbaka. (Hade han inte tyckt det hade han sett till att det slutat - för länge sedan! Tillbakaflirtande gränsar till otrohet.)
Det är ganska normalt, om än förkastligt, att se det som en egoboost - på bekostnad av sin partner.
Det enda helt onormala här är att han på ett fult sätt försöker föra över skulden på dig - han har betett sig illa men ändå är det du som är överkänslig.

Varför blir du inte medbjuden längre?  Du känner ju uppenbarligen de andra redan. Det låter verkligen inte som en "killkväll" där man ska få diskutera lumpen och tjejer fritt - så varför tänkte han ens tanken på att sjasa iväg dig? Vill han få vara ifred med sitt flirtande?

Om han inte ser det problematiska i allt ovanstående så kanske ni ska gå till någon terapeut. Ibland kan det hjälpa att gå till någon utomstående.

Du litar på honom. Fint, men gör det automatiskt honom till pålitlig? Jag hade en sambo en gång som fick mig att känna mig trygg - och en dag sade han upp våra äktenskapsplaner och kastade ut mig ur sin tjänstebostad. Vid våra vidare förehavanden fick jag kämpa mot mot den falska trygghetskänsla han gav mig.

Han "väljer dig". Gör han? Jag tycker det låter som om han både vill ha fru och en flirt vid sidan av. Bekväm och mysig och kärleksfull vardag och sedan lite pirr i kontakten med kollegan.
Dessutom utnyttjar han din osäkerhet till att få ha sitt småprassel ifred. Man kan ju knappast anklaga honom för att sätta dig i främsta rummet direkt.

Det är mycket möjligt att du inte alls "blåser upp saker oproportionerligt" utan att när du är ensam så kan du fundera igenom saker och känna efter vad som är ok. När han är hemma försvinner perspektivet för att ni har så trevligt tillsammans - och det vill du inte förstöra genom att vara besvärlig. Brukar du blåsa upp saker annars?

Försök att förstå att du inte är "galet svartsjuk" - du är befogat svartsjuk och har alltså all rätt att ställa krav. För egen del hade jag nog dragit upp allt till ytan och sagt: Med tanke på hur ni har betett er tillsammans och ert eviga SMS:ande så vill jag se din telefon - NU. Ingen tid att radera något. Där lär det stå, svart på vitt. Och skulle det sedan verka helt oskyldigt i telefonen har du ändå inget att skämmas för - han har gett dig full anledning att titta.

Jag hoppas för din skull att han verkligen byter beteende - och behåller det. Om alternativet är att tro på honom när han säger att han "inte märker det" (svårt att tro) så innebär det samtidigt att han bryter all kontakt med kollegan eftersom han inte klarar av att hålla en normal distans till henne.

Det där med distans är fina grejer, för övrigt. Med mycket distans så inser jag att min exfästman egentligen gjorde mig en tjänst på den värsta dagen i mitt liv. Ett par år senare hittade jag en själsfrände som verkligen vet hur man ställer sig på sin frus sida.

... klarar av att se till att hon håller en normal distans till honom, menar jag.

Åh, så hans telefon fick något "fel" och "råkade" radera hans SMS? Så... lämpligt. Det låter som om han redan gjort något dumt, och sedan mörkade kvickt som sjutton när du tog upp problemet med kollegan igen. Oavsett om du brukar uppförstora grejer eller inte så verkar du haft rätt i det här fallet.

Är du riktigt full i fan så återskapar du SMS:en. textrar.com/

"Krånglar" mobilen regelbundet utifall att? Eller så kan det ju vara tekniken förstås.

En del verkar tro att antingen så litar man på sin partner eller så litar man inte. Jag skulle se det som normala omständigheter kräver normal tillit, vilket de flesta har till sin partner. När alla omständigheter talar mot partnern så vill man ändå ha en bra förklaring innan man släpper det. Om partnern inte kan ge någon rimlig förklaring så börjar det göra ont i magen... Då är det bäst att få upp allt till ytan och avgöra var sanningen ligger. Att göra slut för att ens partner betett sig tillräckligt misstänkt för att det ska krävas en bra förklaring är inte nödvändigt. Om du får vettiga svar/bevis/nytt beteende så behöver ni inte alls gå skilda vägen.

Jag föreslår att du förbereder någon lämplig syssla (även en onödig syssla går bra) som du kan hålla på med tills ni har pratat igenom det här ända till slutet.

"Litar du inte på mig?" är ju annars en klassiker bland lögnare. För att problemet ska vara tilltron och inte de uppmärksammade konstigheterna.

Det låter som en väg framåt. Jag hoppas att ni nu båda kan hålla vad ni lovat - för båda era välmåendens skull. Lycka till!