Om du är stensäker på er kärlek, den går lika starkt åt båda håll, och vet att det kommer att hålla resten av livet, hur länge väntar du på att HEN friar innan DU tar steget och friar själv?

Vi förlovade oss när vi hade varit tillsammans i fyra år ungefär. Och jag hade sagt till min sambo redan långt innan det att om han skulle överraska mig skulle jag förmodligen få panik och säga nej. Så ingen av oss friade. Vi provade ringar tillsammans, och hade dem liggande i en byrålåda hemma i några veckor innan datumet vi hade bestämt på förhand. När dagen kom satte vi ringarna på varandras finger och det var klart  

Det var superviktigt att vi fick göra det på vårt eget sätt, och min sambo hade förmodligen inte kunnat samla mod nog för att fria oavsett hur länge han fått vänta. Att vi var överens om att vi ville förlova oss var förmodligen allra viktigast, för tidigare var antingen jag eller sambon inte alls inställd på det. 

Jag tror inte på skrock, så för min egen del hade jag kunnat fria när som helst. 

När det kommer till alla traditioner kring bröllop blir jag lite irriterad på hur mycket man ska ta hänsyn till. Jag blir lite überfeministisk när det handlar om gamla eller inlånade traditioner som man inte riktigt kan rättfärdiga. Om bara mannen får fria så tar man ifrån kvinnan valet att göra det på sina villkor. Att pappan följer kvinnan till altaret handlar om en symbolisk överlämning av förmyndarskapet från pappan till mannen. Jag vill inte vara en passagerare i mitt liv medan min sambo bestämmer när vi ska gifta oss eller att min pappa ska godkänna min blivande man. 

Förmodligen har jag dragit det lite längre än vad som är nödvändigt egentligen, men jag blir som sagt lite irriterad på tankegången kring bröllop hos många. 

Jag vill dela mitt liv med min blivande man eftersom jag älskar honom, han gör mig till en bättre människa och ingen får mig att skratta och bubbla av lycka inombords som han gör. Vi är jämlikar i livet, då bör inte förlovning, bröllopsplanering eller giftermål ändra på den saken. 

Min sambo fick inte fria, och inte jag heller. Men det är ingen av oss som känner att vi förlorat något på det. Jag ska ju få gifta mig med honom, och det är det bästa jag kunnat få, och han känner samma sak för mig 

Det är ju det gemensamma beslutet om att dela livet som är det viktiga, inte frieriet Du beslutar dig för att du vill när du friar, och han när han säger ja. Fast egentligen vet man ju redan innan, det är bara en formalitet när man faktiskt säger det högt så den andra får höra.

När vi blev tillsammans visste jag att min sambo var den finaste människa jag mött och någon jag aldrig skulle släppa, så förlovningen förändrade inget. Förutom att vi fick varsin ring på fingret, då. Jag vill inte att bröllopet ska ändra något heller, vi är självklara delar i varandras familjer och liv. Och dessutom kallar de allra flesta mig för hans fru redan, så egentligen är bröllopet en ren formalitet

Nej, ingen friade Jag känner inte att jag förlorat något, utan min sambo har underbara kärleksförklaringar i vardagen. Han byter ut ord i sångtexter mot mitt namn och sjunger för mig jämt, trots att han har brutalt dålig sångröst. Det är kärlek för mig! 

Redan fem minuter efter vi bestämt att vi ville vara pojkvän och flickvän pratade vi om giftermål och barn, hur vi ville göra i livet. Vad vi hade för mål och allt sådant. Så vi visste var vi stod. Min sambo skulle dock ALDRIG fria om det hängde enbart på honom. Hans föräldrar har varit ett par i typ 26-27 år och är fortfarande sambos. Inte förlovade och inte gifta. Vi föreslog ett dubbelbröllop, men svärmor avböjde  

Vi förlovade oss på juldagen, och bortsett från min lillasyster är det den bästa julklappen jag fått