Jag är förlovad för andra gången nu, och den första så fick jag fråga om jag ville gifta mig med honom, men det var mer en flytande fråga än att vi satte oss och bestämde datum. Och det var nog lika bra, så här i efterhand. 

Min sambo var alldeles för nervös för att fråga när vi förlovade oss i december 2012, och jag också. Vi hade pratat om bröllop långt innan det, och vi började planera bröllop ganska snart efter vi hade förlovat oss, tog paus och började om ett år senare. Nu hoppas jag att det är på riktigt  

Eftersom jag är uppvuxen i frikyrkliga kretsar betyder förlovning att man har tänkt gifta sig, och det brukar i vanliga fall inte dröja mer än kanske ett halvår mellan förlovning och bröllop. Jag har dock inte hakat på den trenden, utan har bott ihop med min sambo i fem år vid det här laget (och varit förlovad i snart två år). 

Det har faktiskt hänt att jag fått kritik för att vi tar så långt tid på oss, och att jag kommer bli "en sån där som bara är förlovad och aldrig gifter mig". Vilket för mig är helt bisarrt. Jag skulle aldrig kritisera någon annan för det, eller försöka pressa ett par att gifta sig. Den situationen har jag själv befunnit mig i, vilket (i kombination med att mitt ex var en skitstövel) orsakade att vi bröt förlovningen.

Jag lämnade de frikyrkliga kretsarna innan jag hade fyllt 20, så för mig har inte förlovning och giftermål något med det att göra. Min sambo är definitivt inte kyrklig, för honom innebär förlovning bara att han är ringmärkt. Det handlade lite om att bara visa att vi hörde ihop, att vi vill vara med varandra. Giftermålet kan jag inte riktigt rättfärdiga på samma sätt, där handlar det helt och hållet om att jag vill bli hans fru och få dela namn med honom (Mina föräldrar gifte sig tre månader efter de förlovade sig och har varit gifta i 27 år nu, jag är född inom ett år efter att de gifte sig. Min sambos föräldrar har varit sambos lika länge, men har aldrig förlovat eller gift sig.) 

Anledningen till varför jag gjorde slut var att hans föräldrar och deras vänner började påpeka oftare och oftare att det var dags för oss att gifta oss. Och nyfyllda 20 år var jag inte överförtjust vid tanken. Sedan tog det några månader och en toppenkille (min nu blivande man) för att inse hur fruktansvärt illa behandlad jag hade blivit i mitt förra förhållande. Men det är en annan historia

För mig betyder förlovning "jag tycker om dig och kan tänka mig att gifta mig med dig nån dag", men jag vill att det ska vara ett gemensamt beslut. Hade min sambo friat helt ur det blå utan att jag fick veta det hade jag nog faktiskt sagt nej. (Vilket jag också gjorde några gånger innan vi förlovade oss.)

Nu har jag drömt om ett liv med min sambo sedan dag ett, men bröllop är något man bestämmer gemensamt. Fast det kanske beror mer på att jag har kontrollbehov och får panik av överraskningar, oavsett storlek

Jag blir lite fundersam, vad är egentligen det "korrekta" sättet att förlova sig på? Oavsett hur många gånger man friar till samma person, eller om man redan bytt ringar, eller om man bestämmer sig för att inte ha ringar alls, så betyder förlovning olika saker för alla.

Ringen på mitt finger idag betyder att jag är hans och han är min, nästa ring betyder att det blir juridiskt bindande.