Vi har exakt samma historia, fast vi förlovade oss i december 2012 

Jag har också varit den som dragit i bröllopsplaneringen, och i februari 2013 bokade vi faktiskt en lokal och hade tänkt gifta oss nu i sommar. Det sket sig, skulle man kunna säga, och vi avbokade lokalen och jag deppade sönder ett tag. Han ville hinna vara förlovad ett tag innan vi började planera bröllop. 

Nu i våras bestämde vi oss för att ta tag i planeringen igen, och nu gör jag mitt allra bästa för att inte försvinna långt före honom utan se till att vi gör det tillsammans. Det ska inte bli mitt bröllop, utan vårt. Jag har i kortare perioder tjatat, åtminstone för att få ur honom vad han vill. Om jag drömmer om bröllop och han är nöjd med att vara förlovad så vore det orättvist att inte båda vet om det. 

Eftersom ni har pratat om bröllop tidigare och han sagt att ni skulle ta det senare så tycker jag det är grönt ljus för att fråga igen. Kan ni sätta er ner när båda är lediga och prata om det? Bläddra i bröllopstidningar eller söka på nätet vad som finns att välja mellan? Ni behöver inte bestämma hela bröllopet på en kväll, men att prata och fundera lite tillsammans så ni båda vet vad ni tänker er är en bra början  

För mig har det tagit en hel vecka att få min sambo att sitta ner i samma rum som mig och prata bröllop, och snart har vi kanske ett datum. (Han har dock föreslagit sin födelsedag, flera gånger men senast igår, och jag råkade hota med att ställa in förlovningen om han inte tog det på allvar och kom med ett riktigt förslag. Inte det mest genomtänkta jag gjort, men vi är fortfarande tillsammans idag!) 

Angående att vilja ha den äldre generationen med på bröllopet: jag har alltid stått min mormor väldigt nära, och i våras blev hon sjuk i cancer och allt gick väldigt fort. Från hon blev lite krasslig till att hon gick bort tog det två månader. Och vi kunde inte göra något för att hon skulle vara med på bröllopet. Den sista månaden var hon till stor del sängliggande, så vi hade fått gifta oss bredvid hennes sjuksäng i såna fall  

Jag sa till min sambo att mitt enda krav var att gifta mig medan min mormor fortfarande var i livet, men till slut fick jag inse att jag inte kunde kontrollera vissa saker. Det gör fortfarande ont att inte kunna ringa och berätta för mormor att jag har köpt klänningen. Min farfar är 89 och glömmer bort att jag har förlovat mig varje gång jag kommer hem (han tar tag i min hand och stirrar på ringen varenda gång, fast han är hur pigg och klar som helst i övrigt). Morfar har svår diabetes och kan stryka med vilken dag som helst om han har otur. Farmor har fått en stroke och är inte samma person som innan, men på ett bra sätt, faktiskt. (Hon är mjukare och snällare än innan.)

Det går inte styra över sådant som händer, och förr eller senare kommer de försvinna ändå. När jag insåg det försvann rosenskimret kring bröllopet lite. 

Förlåt för ett smått cyniskt inlägg, men min mormor gick bort för två månader sedan och jag försöker fortfarande acceptera det.

Ja, absolut. Om det är viktigt för dig ska du självklart säga det till honom. 

När jag sa det till min sambo förstod han, sedan gick allt superfort och vi kom båda två fram till att det var bättre att vänta och gifta oss för vår skull än för att mormor skulle få vara med. Han har torka tårar i sommar, kan jag meddela  Men om man ska klara hela livet tillsammans så får inte bröllopet och löftena där börja gälla bara då. I nöd och lust gäller från det att man väljer att leva med varandra. För oss har det varit så från dag ett. Han torkar mina tårar, jag torkar hans, och däremellan så skrattar vi så vi får ont i magen. 

Att vi inte var överens om bröllop när vi hade förlovat oss är en sådan svacka som man får härda ut. Har din sambo sagt att han vill gifta sig och ha barn så finns tanken hos honom i alla fall. Och det går fråga försiktigt, inte ställa krav och tvinga honom till saker bara för att du vill prata om bröllop. (Ultimatum är bäst att undvika, men fjärde gången min sambo föreslog sin födelsedag så slog det slint. Han skrattade till och undrade om han möjligtvis hade föreslagit det förut när jag hade exploderat färdigt.)

Man får hålla vi mot världen-tal, det är viktigt för sig själv att lyfta fram att man faktiskt klarat allt som livet slängt mot en och kommit ut på andra sidan tillsammans. Vi har också varit tillsammans i fem år, och det känns som att det är bättre än någonsin nu. Tryggt, men samtidigt känner vi varandra tillräckligt bra för att kunna vara fria också. Egna intressen, egna vänner, och den osäkerhet som fanns i början är borta eftersom han känner mig utantill och ändå älskar mig så han blir knäsvag   Att reda ut begreppen var kanske inte poängen med tråden? Förlovning betyder olika för olika människor, och vi kan omöjligt veta vad TS och hennes fästman tror. De kan omöjligt veta vad den andra tror, så bäst är väl att de pratar med varandra om det?