jag som redan är gift och är det för andra gången i mitt liv kan säga så här

Du har ingen som helst aning om hur du reagerar den dagen han friar till dig. 

Du kan planera, tidpunkter, platser, mat att äta, kläder, frisyr, vem du ska ringa osv osv i evighet

Men du har inte en susning om hur du reagerar förrän där och då. 

Du kanske är så fullt upptagen med att beundra din perfekta planering att du missar hela frieriet?
Du kanske inte alls blir sådär gråtmild och hysterisk som du tänkte dig, du kanske knappt reagerar? 
Du kanske inte alls känner dig fin i kläderna du planerat att ha på dig och under frieriet kanske du bara tänker på hur fet du känner dig i dom där jeansen? 
Du kanske bara känner tomhet när det väl händer för nu har du ju fått precis det du velat men du får en gnagande känsla av att det var DITT frieri snarare än HANS frieri........    ? 
Du kanske blir så hysterisk och till dig att du svarar nej ? 
Du kanske blir så glad att du gråter och skriker och tjuter och får ont i magen och måste bajsa bakom en sten akut? 
Han kanske blir så nervös att han fumlar, tappar ringen, gråter och snörvlar som ett barn och inte får ur sig dom orden han tänkte sig och kan bara sträcka fram ringen med ett hulkande... ? 
Han kanske fullständigt missar hela romantikgrejen och halar fram ringen vid ett helt annat tillfälle än ni tänkte er? 

Osv osv osv

Alltså finns det gott om chanser/risker till att du till syvende o sist inte kan få det exakt som du vill  eftersom din och hans egen reaktion är en av ingredienserna i planeringen. 

Slappna av  helt enkelt. 

Lita på att din kille gör frieriet till det bästa du nånsin har upplevt. 

Vad är viktigast egentligen -  att du får det som du vill?  Eller att han friar? 

En sak jag tycker du ska ta åt dig och tänka på - och nu är jag riktigt allvarlig.

Det du gör för din sambo är fantastiskt bra och roligt och jag tror säkert att han  uppskattar det och älskar dig för dina galna påfund.

MEN - ett stort MEN.   Allt du gör kan faktiskt göra att han känner oerhörd prestationsångest och därmed inte vet vad han ska göra för att ge dig något som motsvarar dina förväntningar. 

Om han inte är en sån person som tänker, planerar, fantsierar och överraskar som du så ÄR det så. Det kan du inte ändra på. 

Han kan faktiskt inte - för han är inte en sån person. 

Han kan göra det på SITT sätt och det måste kunna räcka för dig.  Han kan vända ut och in på sig själv och göra 100% ansträgning som HAN tänker sig.  Och det måste du kunna uppskatta. 

Du måste helt enkelt ge honom chansen och utrymmet att KUNNA prestera på eget initativ. 

Du kommer att kväva honom annars. 

Du måste våga se vad ditt sätt kan få för konsekvenser.  Snart kommer du annars kunna skriva bittra inlägg om att han inte uppvaktade dig på årsdagen, att du fick en bok när du fyllde år och att han är oengagerad vid övriga högtidsdagar.  Det är inte värt det.  Helt ärligt. Det är INTE värt det. 

Jag är snart 40 år och jag vet av egen erfarenhet.  Tro mig - det är inte värt det någonstans. 

såklart du ska fortsätta ge honom presenter och göra saker på ditt vis. Såklart!  Men det jag menar var att detta kan ge honom höga förväntingar på att själv presetera samma saker när han inte alls är sån. 

Han är inte en sån som uppmärksammar högtidsdagar - du kan aldrig göra så han gör samma som du - men ni kan tillsammans börja hjälpas åt för att få era högtidsdagar att bli något du kan godta och acceptera. 

Kom ihåg att det inte handlar om att få det som du vill ha det  -  han sätt att uppvakta måste kunna vara lika gott nog.  Huvudsaken är ju ATT han uppmärksammar era högtidsdagar och engagerar sig.  

Kanske är det just därför han inte lägger någon energi på dom högtidsdagar ni har och framtida förlovning. För han vet att han inte kan prestera det du vill ha av honom.  Han kanske faktiskt känner att det inte duger vad han gör för dig eftersom du förväntar dig en massa saker han faktiskt inte har nån lust att engagera sig ? 

Personliga saker kan vara så vansinnigt mycket. Att boka ett bord på en resturang ni ofta går på är en personlig sak. Att köpa den där frukostkorven du så gärna vill ha på morgonen är en personlig sak, att se till att medicinskåpet alltid innehåller alvedon för mensvärken är en personlig gest och sak, att köpa din favoritparfym är en personlig sak osv.   Det behöver alltså inte vara duttitutt och gulligull så fort det handlar om personliga presenter. 

Jag tror ni kanske behöver sätta er ner och prata med varandra. och då handlar det inte om vad du ska börja kräva - utan lyssna på varandra och förstå varandra. 

Min man är fullständigt oromantisk så allt med blommor, tända ljus och sånt det kan jag glömma direkt.  Däremot är han vansinnigt bra på att fånga upp vad jag skulle bli glad av.  En timmas avslappnande bad i vår jacuzzi, en ny hylla i garderoben, en god bit dyrare kött till grillmiddagen, åka iväg och storstäda min bil och tanka den, fixa middagen efter en slitig dag på jobbet, osv.  Saker jag verkligen uppskattar och blir genuint glad för. Saker jag verkligen vet att han lägger ner tanke och själ bakom.

Men att ge personliga genomtänkta gåvor handlar också om att känna varandra väldigt väl . Min man och jag har varit gifta i tio år och nu först anser vi båda två att vi verkligen förstår vad vi vill ha av varandra vid högtider. Nu kan vi köpa saker som relaterar till interna skämt vi har mellan oss och vi ändå tycker det är en bra present tex. 
Idag har det också blivit så att skulle min man komma hem med ett fint armband till mig och vackra rosor skulle jag börja undra en hel del för det är inte likt honom och jag skulle nog tycka det var en onödig present.  Jag köper mina egna smycken och kan tycka att en ny kaffemaskin vore roligare....