Måste och måste, jag och min sambo planerar bröllopet tillsammans och har olika åsikter om hur vi vill ha vår gemensamma dag. Precis som att vi kompromissar och diskuterar i vardagen kommer vi göra det på vår bröllopsdag. Jag var vegetarian när vi blev tillsammans, min sambo kunde inte leva utan kött - nu kompromissar vi och äter det vi mår bra av. 

Det känns som att man har en bild av hur bröllopet ska vara också. Baserat på film, andras bröllop och utifrån tradition. Många utomstående har åsikter, och det är svårt att alltid, alltid förklara hur man tänker och varför man valt det man gjort. Så ibland funderar jag på att bara ge upp och gifta mig i kyrkan. Min familj är troende och sambons familj är traditionsbundna. Båda sidor kommer ha åsikter om vårt val att gifta oss borgerligt, oavsett hur vi vänder och vrider på det. 

Frågan är inte varför det är så många på BT som blir överkörda, utan snarare varför alla andra tror sig ha rätt att säga och göra vad de vill - oavsett om det handlar om förlovning, bröllop eller något annat. 

Ingen kommer "förstöra" vår dag, utan den blir som den blir. Man kan inte planera för varje detalj, och vissa saker kan vi inte styra över. Vi har familjemedlemmar som inte längre finns ibland oss, och det är nog inget som kan hända som blir värre än det. Om det så åskar och haglar så vi knappt hör vad vi säger, så gör det inget. I slutet av dagen kommer han vara min man och jag hans fru. Resten struntar jag i. 

Om det är något jag lärt mig så är det att oavsett hur man gör så kommer folk ta illa upp. För när det gäller bröllop och arv så är det mer regel än undantag att det sätter spår i relationer framöver. Då kommer sidor av människor fram som inte finns/syns annars. 

Vissa människor (jag har ett antal i min närhet) skiter fullständigt i vad andra säger. De gör vad som passar dem eller ser till att alla vet om att det inte är okej om det inte görs på deras sätt. Då spelar det ingen roll om det handlar om någons livsval eller om det är ett bröllop. Ska man bara kapa dem från gästlistan då? I sådana fall försvinner ungefär halva min familj, och kanske en tredjedel av sambons. Och om de inte bjuds på bröllopet så kommer vi få höra det i resten av våra liv. 

Min kusin gifte sig för några år sedan med bara de allra, allra närmaste (syskon, föräldrar, far- och morföräldrar) eftersom hon var höggravid. Det var många som blev besvikna över att de inte fick komma, och även om de inte säger det direkt till kusinen så säger de att de är besvikna fortfarande, och det är två år sedan nu. 

Folk är som de är, och jag vet att jag kommer få gliringar oavsett hur jag gör. Vi vill också ha ett litet bröllop med bara de närmaste. Men var går gränsen? Hur gör man med fastrar, mostrar och farbröder? Och allas respektive? Det är en djungel, och jag förstår verkligen alla som åker utomlands och gifter sig. Min mamma skulle mörda mig om jag gjorde det, men ibland känns det värt det.

Ja, eller hur! 

Det blir ju inte mindre osämja för att jag säger "Nä, men ska ni bete er så får ni stanna hemma". Relationen med gästen kommer vara kantstött ändå, även om de dyker upp på bröllopet utan att följa dresscode och med en +1 man inte räknat med. 

För mig är det gliringarna och alla "VA?! Varför gör ni så?" och alla som tror att de vet bättre, oavsett om de själva är gifta eller inte, som är jobbigast. Jag vill inte ha åsikter eller påhopp från mina nära och kära, utan om jag vill ha hjälp att välja klänning så ber jag om det. Alla utgår från sig själv, så om jag skulle fråga tjugo av våra tilltänkta gäster om hur vi ska göra kommer alla svara det som är mest fördelaktigt för dem. 

Jag kommer bara bjuda en av mina kusiner på vigseln, även om jag står nära alla mina kusiner. Men hon som får inbjudan är även en av mina allra bästa vänner, och jag skulle aldrig kunna göra det utan henne. Det kanske övriga kusiner blir lite upprörda på, men samtidigt vet de vilken relation vi har. 

På bröllopsfesten kommer ALLA bli bjudna. Kusiner, vänner, familjemedlemmar, jobbarkompisar (de man umgås med) och alla andra som vi mår bra av att umgås med. Och jag tror/hoppas inte att det blir några sura miner eftersom alla inte får vara med på vigseln. 

Jag skulle hellre ta ett djupt andetag och skita i det. Spela roll om det inte blir exakt som jag hade föreställt mig. Det är en sak JAG stör mig på med BT, att allt ska vara picture perfect, att ingen får gå fel för då blir dagen FÖRSTÖRD! Bröllopet är en dag i resten av våra liv, men inte den viktigaste dagen vi någonsin kommer uppleva. 

Gnäller gästerna på maten eller tar med sig en dejt de träffat kvällen innan så kommer inte jag lägga tid och energi på att vara arg eller upprörd. Det är samma personer som skulle ha gjort det även om det varit en vanlig middag hemma hos oss. Jag gifter mig inte för att få ha ett bröllop, utan hade lika gärna kunna gå i jeans och säga "okej då" i stadshuset imorgon eftermiddag. Jag gifter mig för att få dela efternamn med min blivande man. Vakna varje morgon bredvid honom och höra honom kalla mig för "frugan" istället för "tjejen". Och det är viktigt för honom med balunset runtomkring. För hans skull kan jag ha vit klänning och fjärilar i magen inför människor som är viktiga för oss. 

Det skulle lika gärna kunna hagla smågrus den dagen, jag kommer inte märka det eller vad gästerna håller på med. 

Jag håller med Alyllyra (jag får alltid tillfällig dyslexi när jag ska skriva ditt namn...) om att det är en inbjudan och ett önskemål om att fira dagen. Min vision är att vi ska få dela vår kärlek med dem som står oss närmast. Att en del av dem är lite underliga och kommer att gnälla, vilja att vi skulle gjort på ett annat sätt och så vidare, det är sådant jag redan vet eftersom jag känt dem hela livet. Det där med tema och att allt ska vara en väloljad maskin tror jag inte på. Inget annat i livet är perfekt, då kan man inte förvänta sig att bröllopsdagen ska vara det heller. 

Att många får panikångest över bröllopet kan ha att göra med att man blåser upp det till något större än vad det är. Om förväntningen är att inget ska gå fel, alla ska göra som man tänkt och att det ska vara som ett bröllop i en romantisk komedi, då är det klart att man kommer bli besviken. Rosorna i buketten behöver inte ha exakt den puderrosa nyans man föreställt sig för att man ska bli gift i slutet. 

Och folk är folk. Det är inte en eventuell osäker brud som får ont i magen över att den blivande makens kusin tar med sig sin nya partner som är skurken. Borde det inte vara allmänt vett att inte förutsätta att världen kretsar kring en själv? Oavsett om man är gäst eller brudpar. Kusinen borde inte fråga om nya partnern får följa med, men att brudparet drar tillbaka inbjudan på grund av frågan är en liten gnutta överdrivet också. (Och med en liten gnutta menar jag väldigt mycket överdrivet.)

Jag kanske är helt annorlunda än alla andra här, men jag vill inte ha ett bröllop på mitt sätt. Jag vill att min familj och mina vänner ska trivas, och att det passar mig och min blivande man. Men jag kommer inte riva upp land och rike om det inte blir precis som jag tänkt mig. C'est la vie, och sen är det dags att gå vidare.

Om vi byter ut vegetarianer mot troende, och kött på festen mot borgerlig vigsel, så har vi ett troligt scenario för vårt bröllop. Jag kommer inte gifta mig i kyrkan för någon annans skull, för det är viktigt för mig att inte göra det. Och om de då vägrar komma så får de väl vägra om de vill. Mitt liv går inte under för det.

Vi har vissa punkter vi inte kommer kompromissa på, för mig är det den borgerliga vigseln och för min sambo att vi har stor fest med mat och alkohol. Om någon av våra gäster inte kan acceptera gud-bristen, alkoholen eller att vi serverar kött på festen så får de tacka nej till inbjudan, det kan jag inte påverka.