tankar om bedragning

Det jobbigaste är att jag egentligen vill gifta mig, jag har ju fram till igår vart inställd på det. Men jag kan ju inte lova honom att jag tänker stanna föralltid när jag inte ens kan lita på honom. Vad han gjort är en sorts missbruk, inget olagligt. Och ja han kan säkert klara sig ur det men jag har ändock inget förtroende för honom längre :(

Saken är den att jag ställt ultimatum, det var ett krav för att vi skulle bli tillsammans och jag hjälpte honom ur det. På vägen började han prata om barn men jag ville se att han klarade av det och sa ett år måste han vart fri för att vi ska tala i familjebanor. Så kom smällen dagen då första dottern var beräknad hittade jag konkreta bevis. Höll på lämna där o då men han fick en ny chans. Sen gick det ett par månader så fick jag samma känsla igen, kom på honom, en ny chans fick han och ett par månader senare, på själva julafton så gjorde han öppet framför mig, men sa då att han fått sin sista chans. Det var 1,5 år sen och nu vet jag via vittne att han åtminstone hållit på i 8 månader :( förtjänar man en chans till när man inte tar tillvara på de man får?

Är det så stor skillnad beroende vad det är han gör?

Jag tycker att själva grejen är att han dels gör det när han vet hur det sårar mig, han gör det bakom min rygg och när jag konfronterar så har han en gång ljugit (då var jag ju inte säker, bara hade känslan) men nu försökte han komma undan. Jag känner ju när nåt är galet och han döljer nåt, har börjat kolla hans telefon alltså ta ut listor från Telia och kolla nummer, i mobilen han han ju ha raderat. Men inget där, men jag vill så gärna veta när och om han gör nåt och i mina ögon är själva grejen att gå bakom ryggen helt fel i ett förhållande. Blir mer o mer säker på att han fått sin sista chans redan-tills jag ser honom och inser att jag ju älskar honom och är kär, men är jag inte värd bättre? :/