Det här är jättesvårt, och jag tror du kommer bli besviken om du väntar dig att någon ska säga åt dig hur du ska göra. Eftersom det är ditt liv och din framtid det handlar om så är det bara du som kan avgöra hur det ska bli. 

I alla förhållanden måste båda parter lägga manken till för att det ska fungera i längden. Jag och min sambo har varit tillsammans i fem år nästa månad, och det har gått både upp och ner under den tiden. Vi har inga barn tillsammans, men annat i vardagen som tar tid och distraherar oss från att lägga tid på varandra. 

När vi hamnat i situationer då allt känns beige och vardagstråkigt har vi fått bestämma oss för om vi vill satsa eller gå åt olika håll, likadant när vi varit fruktansvärt osams och det inte gått att lösa genom att prata ut. Vår lösning har varit att sätta tid åt sidan som bara ska vara för oss, då vi gör något roligt tillsammans och får tid att umgås som när vi var nykära. Drömscenariot är en gång i veckan (helst två om jag får välja!), men det blir oftast mer sällan än så. Huvudsaken är att vi båda prioriterar att göra saker tillsammans. Bara att känna att jag är viktig för honom, att han väljer att gå och fika med mig, hyra film eller spela spel istället för att umgås med sina kompisar vareviga kväll varje vecka - det gör stor skillnad för oss. 

Det finns ju en anledning till varför du blev kär i dina barns pappa, till varför du valde att skaffa barn med honom. Se om ni kan få tid på tu man hand och kanske hitta gnistan igen, sedan bestämmer du dig för hur du ska göra. Men det är som sagt helt och hållet upp till dig. 

Det är JÄTTEvanligt att det blir så som du beskriver (även om "Den rätte" får det att låta som att det kan vara rosenskimrande jämt ), att man ger upp lite av sig själv utan att tänka på det, och helt plötsligt vet man inte vem man är längre. Man ger och ger av sig själv, offrar sig lite här och lite där, och vips är det utom kontroll. Det funkar inte om man inte fortsätter att offra sig, även om man inte vill det längre. 

Precis som Kalaspinglan skriver tror jag det är en bra idé att prata med din sambo om det här. Jag var nere länge över att min sambo spelade så mycket dator (men så går det när man blir kär i en semiprofessionell gamer...) och att han inte la någon tid på mig eller oss. Det var i perioder dygnet runt, åtminstone kändes det så. Jag blev tvungen att lära mig prata, att ha en röst, så jag gick hos en kurator i två år. (Det berodde på andra saker också, men en del handlade om att hitta mig själv och att våga stå på mig.) Sedan dess har inte bara jag blivit bättre på att prata om hur jag mår och vad jag känner, utan min sambo har blivit bättre på det också. Nu kan jag säga att han spelat för mycket under en period, han förstår att det inte är gnäll utan att jag känner mig åsidosatt - och så går vi ut och äter middag, ser på bio och bara umgås. Sedan är allt bra i några veckor  

Jag pratade med några tjejkompisar för ett tag sedan, och de berättade om hur de gjorde när de var osams med sin partner eller ledsna över något. Att säga "nej, det är inget" och sedan räkna med att killen ser det ändå och kommer och ger en kram är skrämmande vanligt. Hur ska någon kunna veta vad som är fel om man inte säger det? Så jag säger till min sambo vad som är galet, eller att jag inte vet vad som är fel utan bara har en motig dag. Då vet han det och kan tänka på hur han beter sig. Kanske laga middag och tända ett ljus så att jag glömmer det tråkiga.

Förändring är väldigt sällan, eller aldrig, något som bara inträffar. Det är något man måste initiera. Att sätta sig ner och stirra på varandra och bara prata känslor är det ingen som orkar, men att successivt skapa en miljö som gör att båda vågar prata om hur man känner tar tid. Vi kan sitta och prata om jobbiga saker, men det känns inte som att vi attackerar varandra eller kritiserar, vi ger bara varandra en möjlighet att se situationen ur den andras ögon. 

Jag vet inte om jag är lycklig 90 % av tiden med min sambo. Främst av allt så tror jag inte på att mäta förhållanden med siffror och statistik. Det enda jag är helt säker på är att det fortfarande finns tillfällen, inte allt för sällan, då jag är rosenskimrande kär i honom, och så finns det andra tillfällen då jag funderar på att låsa sovrumsdörren när jag går och lägger mig så han får sova på soffan (det viktiga där är att INTE göra det, utan att släppa det och gå vidare). Man får fråga sig om förhållandet är något man vill satsa på, och om det inte är det, finns det något som kan göra så att man vill satsa på det. Mår du bra i förhållandet? Skulle allt kännas bättre om han la mer tid på dig och era barn? 

Nu blev det här en roman, men jag hoppas att mina exempel ger något. Jag har befunnit mig i samma situation, och knepet är att inte ge med sig. Det är absolut inte dig det är fel på. Kom bara ihåg att din sambo kanske inte vet hur hans beteende får dig att känna. Om du påpekar att han tillbringar väldigt lite tid med familjen kanske han får en aha-upplevelse och räknar ihop hur många timmar som går åt till jobb och sport, och hur lite som går åt till familjen. Men räkna inte åt honom för att använda det som ett utpressningsargument. Det är som sagt han själv som ska vilja det (vilket han förmodligen gör, om han tänker på alternativet).