Tvivlar på vad jag vill

Jag har varit tillsammans med min pojvkän i snart 3 år. Alla 3 år har varit långdistansförhållande då vi träffades i Sverige medans han var på utbyte några veckor. Den längsta tid vi spenderat ihop är ca 3 månader då han brukar spendera somrarna här. Annars ses vi vid jul och några veckor på våren och hösten.

För ett år sedan stod vi i valet och kvalet att bestämma oss för en framtid ihop eller inte. Han hade kommit in på en utbildning i USA och kommer vara fast där i 5 år. Jag jobbar och har precis påbörjat en karriär som är utvecklande för mig. Den enda lösningen var att jag skulle flytta till honom i USA ca 1,5 år efter vi gift oss. Det skulle ge mig tid att jobba lite längre och tid för att papper att processa. Vi var båda väldigt osäkra men jag bestämde mig för att satsa fullt ut och ville gifta mig och flytta när tiden kom. Det kändes överskådligt just då.

Innan jul skiftade jag jobb till mitt drömjobb och jag trivs superbra. När han kom i julas var han väldigt ?nere?. Han sov för mycket och kom aldrig ur jetlaggen. Han var ledsen över att min flytt skjuts fram två år pga mitt nya jobb och han kände sig utanför i min familj som har svårt med engelska. Det var ingen bra stämningen under hela julen och jag förstod mig inte riktigt på vad som var fel just då. Det har jag fattat nu i efterhand.

Kort efter jag började mitt nya jobb insåg jag hur jobbigt det kommer bli att bryta upp och lämna mitt liv här för ett liv i USA några år. Jag vill helst stanna här med mina kompisar och jobb och att han kommer hit. Men det är en omöjlighet för honom just nu. Jag har försökt övertyga mig själv om att USA blir ett äventyr men lika snabbt ändrar jag mig och får panik över det. Planen är att efter han blivit färdig om 4 år så ska vi flytta tillbaka till Sverige och bygga våra liv här.

Jag har senaste tiden tvivlat otroligt mycket. Jag känner att de gånger vi pratar varje dag så är det mest om meningslösa saker. Vi har försökt arbeta på att göra det mer meningsfullt och göra saker som att se på film och äta ihop medan vi har skype på.

Jag har kommit till punkten när jag tvivlar på om jag känner samma passion för honom som jag gjort tidigare. Jag älskar honom som person och kan inte tänka mig en bättre match till mig själv. Men jag saknar honom inte lika mycket längre som jag gjorde tidigare. Jag har pratat med honom om detta och han blir såklart förtvivlad när jag sa att jag inte känner passionen mellan oss längre och att den är svår att bygga upp igen när vi ses så sällan.

Jag är livrädd för att ändra mig om vi gör slut då jag aldrig träffat någon som honom och för att jag älskar honom. Men jag är rädd för att gifta mig i juni och sedan att dessa känslorna av tvivel kommer tillbaka.