• Äldre 28 feb 02:44
    42817 visningar
    50 svar
    Inlägg från Emem Visa alla inlägg
    50
    42817

    Jag vet att han har varit otrogen...

    Jag bara VET det! Min magkänsla har gått på högvarv till och från under en lång tid. Jag och min sambo har varit tillsammans i 7 år. Förlovade och har en dotter på 2 år. För cirka ett år sedan fick min sambo hem ett brev som vände upp och ned på min värld. Det var ett handskrivet kuvert så jag tänkte att det kanske var något från någon vi kände. När jag öppnar det så står det att någon har angett min sambo som sexpartner och att han måste komma in och testa sig för klamydia. Jag ringer min sambo, rosenrasande såklart, och frågar vad fasen som händer. Han blånekar det och blir själv upprörd. Han säger upprepande gånger att han svär att han inte har varit med någon annan. Han säger att han ska ta med mig till vårdcentralen och så ska vi fråga hur han kan ha fått hemma detta brev. Att det måste varit något missförstånd. Trots det far han dit själv. Sa han. Och han hade skällt ut dom och dom hade bett så mycket om ursäkt och sagt att det kanske blivit något fel. Dagen efter skickar jag ett sms till honom och frågar om dom ringt honom med svar än. Då ringer han upp mig och säger att dom precis ringde och bekräftade att det var ett missförstånd och att det skulle till någon annan med samma namn... Jag vill ju såklart tro på honom då han verkligen svor på hedersord att han ingenting har gjort. Några dagar efter får han hem ett nytt brev där det står att han inte har varit och testas sig än. Jag frågar honom och han säger att det säkert var för att dom inte registrerat hans provsvar då det var till fel person. Trots att tiden går så kan jag inte släppa detta. Saken är den att det har dykt upp andra saker som fått mig att reagera. Några år före detta så kommer min sambo hem från en fest och däckar. Jag får konstig magkänsla och måste bara snoka i hans mobil. Och där ser jag ett sms skickat till någon tjej som vars namn jag inte känner igen. Det står inget märkvärdigt i smset, bara typ "vad gör du?", men eftersom vi bara har gemensamma vänner så undrar jag såklart vem detta är. Han blir förbannad när han märker att jag snokat och sedan påstår han att det var en polare som hade sparat hennes nr i hans mobil och skickat smset. Denna polare har flickvän och därför ville han inte spara det i sin egen. Jag blir förstås misstänksam och frågar varför han skulle göra så och varför han då inte skrivit vem smset var ifrån. Jag skickar ett sms till numret och frågar vem hon är och varför hon har kontakt med min sambo. Får inget svar, såklart. Liknande sak händer några år senare, efter klamydiabrevet. Min sambo var inloggad på Twitter på min mobil och när han är ute och festar så ploppar det plötsligt upp ett meddelande där en tjej skriver "Det hade jag gärna gjort, men jag kan inte!". Jag skriver direkt till henne och frågar vad i helvete han har skrivit. Hon skriver bara en massa frågetecken och smilisar till svar... Ringer min fulla sambo och frågar om detta. Först låtsas han som att han inte vet vad jag pratar om. Sen säger han att det var en av hans polare som skulle jävlas och skrev till henne och bad henne komma dit till festen. Han skriver till henne i meddelandet att "Det var inte jag, det var min kompis som skrev till dig tidigare". Jag ber honom säga till denna kille att bekräfta det till mig men då har han tydligen farit därifrån redan. Då säger jag att han ska smsa honom och skicka en print screen på smset så jag ser att han har skrivit och bett honom kontakta mig. Det gör han. Sen när han kommer hem, askanon, så grabbar jag hans mobil och ser att han sparat sitt eget nummer i polarens namn. Så han har alltså smsat till sig själv som "bevis". Allt detta blånekar han fortfarande till. Blir förbannad varje gång jag drar upp det. Jag har bett honom att ordna fram något bevis så att jag kan släppa det men han vägrar... Han hade lätt kunnat be sin polare bekräfta till mig att det var han som skrev smset. Men han gör tydligen hellre slut med mig. Vi har börjat i familjeterapi och terapeuten sa att mina känslor var väldigt befogade och försökte förklara för honom hur detta påverkar tilliten om man inte får ett avslut på sådan händelser. Men han tog inte åt sig så värst... Ikväll försökte jag prata om det. Lugnt och sansat. Sa att jag tycker att han antingen ska erkänna eller bekräfta att det han säger är sant. Anledningen till att jag inte kan lita på hans ord beror på att han ljugit om rätt mycket för mig genom åren. Då säger han att vi ska lösa det genom att göra slut. Han packar sina grejer och drar. Svarar inte på mina sms eller när jag ringer. Har ingen aning om var han är. Tycker han hade kunnat tala om det åtminstone så man slipper känna sig orolig och sömnlös... Jag kan bara inte släppa denna magkänsla! Och speciellt då han reagerar så defensivt och blir så arg när jag försöker prata om det. Han får inte sig själv att se oskyldig ut direkt. Hans krav verkar vara att jag ska gå runt och bära på detta utan att han ska behöva ta något som helst ansvar för sina handlingar. Han mår bra så länge jag håller käften i princip. Det finns andra saker som fått mig att fundera över om han är otrogen/flirtig med andra som jag inte orkar dra upp här. Han låter som en stor skithög nu men han har såklart väldigt goda sidor och därför har jag hållit ihop med honom så länge. Har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar honom. Vi har väldigt roligt ihop men dessa känslor förstör ju allt. Vi är en bra familj i övrigt och har mycket lika åsikter om det mesta. Bråkar aldrig om småsaker egentligen. Men just detta... Vad fan ska jag göra när han vägrar ta tag i detta problem överhuvudtaget? :(

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-02-28 02:44
    Sorry för inlägg utan styckeindelning. Sitter på en ipad och det gick tydligen inte med den..

  • Svar på tråden Jag vet att han har varit otrogen...
  • Äldre 28 feb 03:42
    #2

    Tack för ditt svar.. Har ännu inte lyckats somna... Vill bara få ett slut på detta helvete... Varför bryr han sig inte om det faktum att jag går runt och mår dåligt över detta? Hur kan han vara så kall när han är sådan omtänksam person annars? Jag har börjat fundera om han varit med någon jag känner/vet vem det är och därför inte känner att han kan erkänna... För han vet att jag antagligen hade sett till att den personen fick veta att den lever... Mailade våran terapeut ikväll och berättade om vad som hänt.. Ville bara att hon skulle veta det till nästa gång... Om han nu inte lämnat mig på riktigt denna gång... Känner mig så orkeslös. Orkar inte ens gråta...

  • Äldre 28 feb 09:27
    #4

    Hej! Tack för ditt fina svar. Precis så känns det. Att han tar mig för givet och då tror att han kan komma och gå som han vill. Göra slut med mig var och varannan dag. Ibland känns det som att han vill plåga mig, vet inte varför. Som att alla hans misstag bara är mina "inbillningar". Jag är så trött på att bli manipulerad på detta sätt och förstår inte varför man inte vill lösa det. Om han nu är oskyldig, varför vill man inte bevisa det så man slipper alla jävla bråk? Och om han nu är skyldig till något, hur orkar man ljuga om det år efter år istället för att bara erkänna det? Jag säger som du, att jag hade gjort allt för att bevisa det för honom om det var tvärtom... Han var hemma när jag vaknade. Frågade var han varit och han hade sovit i bilen tydligen... Mycket moget... Han pratar inte med mig och lämnade flickan på dagis och ikväll ska han på hockey och fest... Känns ju verkligen roligt :( Ska jag erkänna en sak så var jag så arg inatt att jag skapade ett konto på en dejtingsajt. Jag vet inte varför... Jag kanske kände att jag ville hämnas för all skit han utsätter mig för. Eller för att jag själv ska se att det finns bättre killar... Jag vill bara ha respekt och bli behandlad med hänsyn. Ska det vara så jäkla mycket begärt?..

  • Äldre 28 feb 11:32
    #8

    #5: Jag vet. Kanske är det så att jag fortfarande är kär i den kille jag blev tillsammans med för 7 år sedan.. Han var döökär i mig och gjorde verkligen allt för mig. När jag var ledsen så kunde han hoppa på bussen och åka 1 mil för att se att jag var okej. Han kom in och höll om mig. Överraskade med rosor, gåvor. Överröste mig med kärlek. Och då var han 16 år och jag 19. Det är alltså en liten åldersskillnad mellan oss. Men med åren började han förändras. Inte bara mot mig utan som person. Han har sagt själv att han har bytt ut ledsen till arg. Vilket jag inte tycker låter speciellt sunt... Nu kan jag sitta och gråta i samma rum som han och han tittar inte ens åt mitt håll. Ändå sa han till terapeuten att han tycker om att vara med mig. Att jag är rolig och att vi är så lika varann i mycket. Och att han litar på mig till 120%. Men då har jag aldrig haft såna incidenter som honom. Han har aldrig behövt tvivla...

  • Äldre 28 feb 11:35
    #9

    #7: Ja, fört så var det för att se om något konto där kunde kopplas till honom men det går ju tydligen inte att hitta personer så. Men sen lade jag upp en bild och märkte hur många som skrev till mig. Många trevliga killar. Helt normala människor. Har inte suttit och flörtat, bara pratat allmänt. Kändes skönt på något sätt för jag kan inte minnas senast som min sambo skrattade åt mina skämt eller ville diskutera intressanta saker med mig... Är lite orolig över att hans vänner ska hitta mig där och säga det till honom... Då jag inte är där för att "ragga". Bara för att få prata...

  • Äldre 28 feb 19:32
    #13

    #11: ja, jag har faktiskt sagt att jag har ett konto där nu och skojar väl som mest bort det. Jag hoppas det känns lite för honom iallafall.. Trots att han inte är den svartsjuka typen. #12: Ja, jag har bara suttit på den idag. Kändes som upplyftande när så många blev intresserade av en (även om dom nu säkerligen är desperata många av dom) för då får jag som bekräftat att jag KAN få annat. Ska ta bort den ikväll redan. Jag vet inte hur vi ska lösa detta. Skrev ett sms till honom under dagen att vi inte behöver ta upp det på hemmaplan (eftersom det tydligen inte fungerar) och kan vänta med den diskussionen till nästa terapisamtal. Då blev han som vanligt mot mig igen.. Kan stämma att han tappat bort lite sig själv då vi varit med varann sen han var så pass ung. Det tror jag absolut. Men det måste ju finnas andra sätt än att vara bitter, arg och eventuellt otrogen (för det vet jag ju inte säkert än egentligen).. Försöker att inte tänka på det så mycket just nu. Jag har bara ingen ork.

  • Äldre 4 mar 21:14
    #20

    Tack för era svar... Ja, jag vet fortfarande inte om han varit otrogen. Han säger gång på gång att anledningen till att han blir upprörd när jag tar upp det är för att han känner sig så påhoppad när han inte gjort något. Han säger att han ALDRIG skulle göra så mot mig för han är inte sådan som person. Själv är han inte alls svartsjuk. Han säger det inte högt men jag tror att han nästan tycker att det är bra att jag får lite bekräftelse från annat håll genom sidan. Han säger att han tyvärr inte kan stoppa mig om jag väljer att träffa någon annan men att han hoppas att jag väljer att stanna med honom. Förstår inte hur han kan vara så storsint när det kommer till sådant där... Han är en underbar pappa. Han älskar sitt barn över allt på denna jord och det märks. Och ja, det är förjävligt när våra problem går ut över vårat barn. Det är därför vi söker hjälp nu. Problemet är att jag tror att jag fastnade i "dejtingträsket". Jag vill inte träffa någon, tror jag, men det är svårt att låta bli att logga in där när man får så mycket bekräftelse som jag känner att jag inte fått på länge. Började prata med en kille där som bor i närheten tillochmed men jag måste sluta prata med honom nu. Han har börjat tycka om mig på annat plan så att säga och jag gillar väl det faktum att han är så annorlunda mot mig jämfört med min sambo. Men han är nog inte medveten om att jag är upptagen och hoppas på att få träffa mig och jag kan inte göra det. Jag får dåligt samvete av att bara skriva med han och ändå kan jag inte lägga ner det... Jag måste sluta nu!! Det är ju som en drog... Om han skriver mer så tänker jag inte svara. Hur frestande det än är... Jag måste lösa mitt nuvarande förhållande innan jag fastnar för någon annan.

  • Äldre 5 mar 16:45
    #24

    Jag svarar till alla i samma då det är så osmidigt med surfplatta. Vi har aldrig pratat om gränsen till otrohet, nej. Men han vet om att jag är svartsjuk och aldrig hade accepterat att han hade smsat/chattat och flörtat med någon annan tjej. Även kramar (om det inte är någon jag känner) och pussar hade stört mig. Medan han har kunnat kasta mig i någon annan killes famn och sagt att "hon är din för kvällen!". På skoj såklart men det visar bara hur väldigt lite svartsjuk han är. Sån har han alltid varit. Nu för tiden så händer det inte att jag kramas med mina killkompisar direkt men när vi var yngre (ner mot 20 år) så höll vi väl på mycket så men vi har nästan bara gemensamma vänner. Jag tyckte att han tände till lite igår uti chattsidan däremot. Han frågade bara varför jag var med där och lät lite irriterad men sen var det inget mer med det. Men jag tycker också att något gott har vuxit ur detta då han var ovanligt fjäskig och kramig av sig mot mig. Nu har jag dock avinstallerat appen för chattsidan. Var in tidigare idag och såg att killen där hade önskat mig en god natt och att "vi hörs". Konstigt nog känner jag mig taskig mot han som inte kommer svara mer. Jag är för snäll för mitt eget bästa alltså... Och ja, om min sambo inte har gjort något så kan jag förstå att han blir arg och frustrerad när jag tjatar om sådant. Det hade nog vem som helst blivit... Jag önskar bara att vi kunde hitta tillbaka till varann. Jag älskar ju honom så fruktansvärt mycket... Och jag hoppas av hela mitt hjärta att han varit mig trogen. Men tiden lär väl utvisa hur det står till.. Tack för erat stöd, det betyder mycket.

  • Äldre 5 mar 21:25
    #26

    #25: Nej, absolut inget orespektfullt menat. Utan det är bara hans "billiga" humor. Han brukar ofta säga att hans kompisar tycker att jag ser bra ut och så för att få mig att må bättre över mig själv. Han säger det såklart själv också men när det varit så mycket tjafs senaste tiden så har det såklart minskat... Och ja, som jag nämnt tidigare så tar han mig för given, absolut. Det är nog därför han blev lite "fjäskig" nu när han fick veta att jag var medlem på den där sidan då han kanske började oroa sig för att jag börjat tänka i andra banor nu. Om du förstår vad jag menar. Jag har märkt under denna kväll också att han skojar om chattsidan, säger skämtsamt typ "Jaha, vars ska du på fest då? Med någon från sidan där?". Det är hans sätt att visa sig lite svartsjuk. Ja, jag bryr mig alltid om folk, även om dom jag inte ens känner... Jag vet att jag absolut inte har några skyldigheter gentemot denna kille och jag vet att han lär komma över det snabbt men jag avskyr verkligen att "lura" folk och vara falsk. Så jag får väl som dåligt samvete pga det. Och jag vet faktiskt inte om jag skulle förlåta honom. Antagligen inte. Kanske om han hade gjort något och berättat det direkt men inte om han har ljugit om det under en lång tid. Det är ju nästan värre än själva handlingen. Jag är trött på att känna mig misstänksam och orolig. Och vill verkligen veta hur det ligger till. Annars kommer nog denna känsla äta upp mig inifrån. Jag kommer inte orka... Jag har till och med funderat på att ta bort mig själv några gånger... Jag har andra problem också som inte har med min sambo att göra. Sämst självförtroende, depressioner, panikångest... Det enda som har hindrat mig vissa gånger är mitt barn. Jag går i terapi på egen hand också.

  • Äldre 6 mar 02:06
    #29

    #27: Ja, såklart har jag funderat uti det där otroligt mycket och vänt in och ut på det i evigheter... Det som talar för hans version är att han berättade detta till sin arbetskollega som i sin tur berättade att han och hans sambo varit med om samma sak då hon fick hem ett felaktigt klamydiabrev som skulle till en annan med samma namn. Det har jag svårt att tro att han skulle berätta för honom om det inte var så. Men det är klart, det kan han ju ändå ha gjort... Sedan har jag läst om liknande fall med dessa klamydiabrev så helt omöjligt är det ju inte. Nej, han har inga fd flickvänner. Jag är dessutom hans första sexpartner. När det kommer till andra som kan vilja förstöra så var det en "kompis" till mig, som aldrig var riktigt snäll med mig, som ville se oss göra slut av någon anledning. Så jag tänkte såklart på om det kan ha varit hon, gör jag än idag, men det lär man ju aldrig få veta isåfall... Nej, jag testade mig inte eftersom jag inte fick hem någon kallelse. Så dum tror jag inte att han hade varit att han hade haft klamydia och ljugit om det för mig så att jag skulle gå med det själv utan att veta om det. Tror inte att han skulle göra så mot vårat barn heller för den delen.

  • Äldre 6 mar 02:28
    #30

    #28: Jag har träffat en läkare och fått KBT i remiss och man ska även göra prover snart och skriva ut mediciner då man tror att min panikångest kan ha fysiska orsaker. Jag och min sambo går ju redan i parterapi. Har nästa möte nästa vecka. Måste berätta om att jag tyckte mig se ett framsteg ikväll. Det var ett stort framsteg för mig då min sambo inte velat prata känslor tidigare. Jag kände mig nedstämd pga detta och det märkte han. Han frågade hur det var med mig och jag sa att jag var rädd för att förlora honom och våran familj. Han sa inget till en början utan kramade bara om mig. Jag sa att det känns som att jag är ensam om att vela lösa våra problem och få det att fungera eftersom han aldrig säger något. Han öppnar bara munnen om det när han känner sig arg och då säger han ju såklart bara dumma saker. Han sa förlåt och sa att det har känts väldigt jobbigt på senaste tiden. Jag sa "Säg det då! Hur ska jag veta vad du känner när du är tyst och bara låtsas som att allt är okej? Är det konstigt att jag drar egna slutsatser om dina känslor? Jag går ju runt och tänker att du inte vill vara med mig och bara är med mig för att jag tvingar dig till det eller något. Och sådant gör ju mig också misstänksam." Då verkade det verkligen som att han förstod. Vi pratade lite om det vi pratat om sist på terapin. Om att man måste prata om sina känslor utanför ilskan också. Så man inte bara ser och hör varandra när man är arga då man i regel bara säger fel och negativa saker. Han sa att han älskar mig. Att han vill verkligen att det ska fungera. Och så berättade han om då vi nyss blivit tillsammans. Och att jag då hade ofta hånat honom när han visade sig ledsen och hade sagt saker som att han bara söker medömkan när han gråter osv. Vilket jag inte mindes alls tidigare. Jag bad så mycket om ursäkt och förstod honom då på ett sätt. Klart att man inte vågar visa sina känslor om man blir hånad för det. Då har han liksom bytt ut ledsen till arg, som jag nämnde tidigare. En liten lättnad fick jag. Man måste väl veta mer om de problem vi haft för att förstå vilket framsteg det var för mig.. Jag hoppas verkligen att detta kan ha öppnat upp honom. Och till er som ifrågasätter och spekulerar i om han varit otrogen eller ej så vill jag säga att det är inte relevant här. Gör mig inte mer upprörd med era kommentarer om att ni är stensäker på att han varit otrogen mot mig för det gör bara ont i onödan. Kanske har han det, kanske inte. Men sanningen måste ju i slutändan komma från honom. Detta blir mitt sista inlägg här. God natt.

  • Äldre 12 apr 02:47
    #35

    Uppdatering:

    Vi gjorde slut. Jag orkade inte mer. Inte han heller. Men sedan har allt ändå blivit en enda stor gröt.. Jag har tagit dumma beslut. Jag är kär igen. I en ny kille som mest troligt inte bryr sig om mig ett dugg. Eller jag vet inte... Och nu vill mitt ex ha tillbaka mig när han fick reda på detta. 

    Jag vet inte vad jag ska göra... Fråga om ni vill veta mer.

  • Äldre 7 okt 12:05
    #41

    Nu är jag tillbaka här igen. Med betydligt positivare uppdatering :)

    Jag och mitt ex gjorde slut. Jag kände att det var rätt beslut. Han höll med. Till en början kom vi bra överens som kompisar. Jag började dock springa ute på krogen jag också. Vilket ledde till att jag träffade en kille som jag strulade med i 1-2 månader. Han var dock inte redo för ett nytt förhållande. Inte jag heller egentligen. Mitt ex blev svartsjuk. När han fick reda på det så for han utanför killens lägenhet (han visste vem han var) och hotade med att slå honom. Han grinade efter mig ett bra tag. Lovade och svor på att han aldrig skulle behandla mig så illa igen om jag bara tog tillbaka honom igen. Jag stod på mig och sa nej.

    Fick reda på ännu mer som mitt ex hade gjort under tiden vi var tillsammans. Att det fanns till och med en bild på honom när han är otrogen under min graviditet. Att han och en av mina vänner hade strulat på en toalett på en fest. Att han använt droger m.m. Efter allt detta gick jag totalt in in väggen. Låg i sängen och orkade inte äta, duscha, ta hand om mitt barn. Blev sjukskriven och fick utskrivet mediciner. Men jag blev sakta men säkert bättre och började känna mig levande igen. Umgicks mycket med mina vänner och började hitta tillbaka till mig själv som jag hade tappat bort under så många år.

    Jag var medlem på den där dejtingsajten jag skrev om tidigare. Skrev med en massa killar, flörtade, träffade några. "Lekte av mig" utan att bli sårad själv. Jag kände mig inte längre i behov av att ha någon annan.

    Tills det att jag började skriva med en kille som jag klickade med redan från start. Vi kom fram till att vi var så lika varandra att det var läskigt. Liknande förflutet, samma intressen, lika åsikter om i princip allt. Det kändes overkligt. Han var som en manlig version av mig själv. Jag kunde inte låta bli att dras till honom. Vi skrev med varandra dag och natt. Sedan började vi prata i telefon. Och en kväll kom han förbi. Och stannade i princip sen dess :)

    Nu har vi varit tillsammans i fyra månader, bor ihop och jag är så lyckligt kär! Han behandlar mig som sin prinsessa. Skämmer bort mig totalt. Han är världens bästa styvpappa och min dotter är överförtjust i honom. Han vill inget hellre än att spendera tid med oss varenda dag. Han är mogen (7 år äldre än mitt ex!), ärlig, öppen... Trots mitt förflutna som spökar till och från så känner jag verkligen att jag kan lita på honom. Det är klart att vi blir oense någon gång ibland men då löser vi det på ett vuxet och sansat sätt. Det blir aldrig något stort bråk.

    Det känns verkligen som att jag har träffat min själsfrände nu. Och att lämna mitt manipulativa och destruktiva ex är det bästa jag har gjort! Tack för att ni stöttade mig till det beslutet. Kram!

Svar på tråden Jag vet att han har varit otrogen...
Logga in
Bli medlem