För livet eller tills du tröttnar?

Det är absolut för livet!

Jag har varit gift en gång tidigare och är därmed skild så det känns nästan falskt att säga att det är för livet den här gången.
Anledningen till att jag valde att avsluta mitt förra äktenskap var att jag blev utsatt för psykisk misshandel under flera år och som om att det inte var nog så upptäckte jag att mitt ex även haft diverse otrohetsaffärer i princip hela tiden vi varit gifta. Han hade även avslutat sin svensexa med att ta med sig en tjej upp på hotellrummet.

Den här gången ska jag gifta mig med en man som är kärleksfull, pålitlig och alldeles underbar på alla sätt.
Alla har vi våra brister men det gäller att gifta sig med en person vars brister man kan leva med och som kan leva med mina brister.

Allt jag vet är att kärleken som den ser ut när man gifter sig kommer utan tvekan att försvinna någon gång. Jag personligen tror att man gör sig själv en otjänst när man lämnar det familjeliv man har för att gå ut och leta efter samma kärlek på nytt igen. Jag kan säga det av familj och vänner runtomkring mig att döma, de som "tröttnat" gett sig ut igen för att jaga den där gamla känslan av att vara nykär med fjärilsmage har i 99% av fallen hamnat i samma situation igen efter ett par år. Och är i samma procentenhet av fallen olyckliga och ångrar att man "gett upp". Jag anser inte ens att det är riktig kärlek, de första åren, utan den riktiga kärleken är byggt på ett liv tillsammans och all världens erfarenheter, upp och nedgångar, barnafödslar, bröllop och begravningar resor och lägenhetsflytt och husköp och bilbyte och tårar och skratt och allt som hör till. Inte för att två människor som inte har barn ihop inte kan ha riktig kärlek sinsemellan, men själva principen. Att småbarnsföräldrar skiljer sig (eller separerar om de inte är gifta) t ex är ju väldigt typiskt för just Sverige. Helt plötsligt finns en till liten person med i bilden och tillvaron förändras, tydligen kan många par inte palla det trycket, något som jag för allt i världen inte kan förstå. Det är ju då man behöver varandra som mest, du är inte längre bara min karl utan även mitt barns pappa. Visst har var och en sin personliga andledning till att gå skilda vägar under en sådan tid och den ena verkar bättre än den andra. Det är enligt mig inte ens ett val att gå isär om det inte finns otrohet, våld eller liknande händelser inblandade. Jag kan inte föreställa mig hur ett liv skulle se ut utan honom. Blir jag lite "småkär" i en man på jobbet så berättar jag det för honom och vi löser det tillsammans, jag låter det bli ett problem för oss båda att lösa som för oss ännu mer samman, inte något som drar oss isär. Även om det betyder att jag för den perioden känner att "kärleken" för honom har vissnat något, för jag vet att den riktiga kärleken bara blir starkare ju mer framgångsrikt man lyckas ta sig ur den svackan.
Men det är ju min personliga åsikt.. :)