Min systers man (mycket långt!)

Aaaaaarrrrrrrggggghhhhh! Hade skrivit ett nästan lika långt inlägg till, skulle kopiera det eftersom jag visste att jag hunnit bli utloggad. Men kom jag ihåg att kopiera? Nej. Jag orkar inte skriva allt igen, kommer inte ihåg ordagrant heller, men jag ska väl ta det som hänt senaste tiden i alla fall (för hänt saker har det gjort).

Svarar på ett inlägg först:

Kommentera gärna, om jag var rädd för kommentarer hade jag skrivit dagbok i stället. Jag vet att en del tycker jag har betett mig fruktansvärt illa, det tycker jag själv.

Ja, vi är äldre nu. Skulle vilja säga "äldre och klokare" men det kunde man ju glömma...
Ja, jag tycker också det är så underbart att vi blivit systrar och vänner igen. Därför känns det extra jobbigt att de saker som har hänt har hänt.... Ursäkta att jag är kryptisk, men det kommer förklaring strax.

Fortsättning på startinlägget då.

Vi kom då till Sydney där Craig mötte upp. Det första jag lade märke till var hur lång han var! Siri sade att han är 2,05! Det är lite lustigt, jag, mina bröder och mina föräldrar är alla ganska långa (mamma är den kortaste av de jag räknat upp och hon är 1,77) men Siri är en liiiten plutt. Hon är knappt 1,60. Det har förstås att göra med att hon föddes så pass mycket för tidigt. Craig gav henne en jättekram och lyfte henne och snurrade henne flera varv, sedan satte han ner henne och kramade om mig (jag slapp dock karusellturen). Sedan packade vi in oss i Craigs Volvo (han hade haft den innan han träffade Siri, så det var ingen "flirt" till henne) och så bar bar det av mot hans lägenhet. Det var fantastiskt att se det spektakulära Operahuset torna upp sig vid hamninloppet vid Sydney Harborur, man har ju sett det på film och bild, nu fick jag se det "live"! Vi for förbi Bondi Beach, den har jag också sett på TV (Livräddarna på Bondi Beach) men det var förstås inte lika häftigt som Operahuset. En strand är en strand liksom...

Jag frågade om de bodde nära BB och fick bara ett hemlighetsfullt leende till svar. Det visade sig att de bor ett stenkast från stranden. Vi langade bara in väskorna i lägenheten, tog fram bikinia/baddräkter och så gick vi ner till stranden. Med tanke på att det då var slutet av december var det inte så tokigt!

Vi var inte på BB så länge, Craig sade att jag måste ta det lugnt i den "australiska solen" i början. Jag antar att han vet vad han pratar om. Australien har tydligen ganska många fall av hudcancer, det kanske inte är så konstigt iofs med tanke på klimatet. Vi tog våra handdukar, Craig sträckte ut händerna: "C¨m on gals!" mot oss och under lite fniss tog jag och Siri varsin hand och så knallade vi till lägenheten.

De första veckorna bara rusade iväg. När jag for var jag inte säker på hur läne jag skulle stanna, far man ända till Australien vill man ju stanna så länge som möjligt. Jag sade ca två månader till min chef, han var hygglig och ordnade så att jag inte blev av med några sparade semesterdagar. Jag har ju ställt upp så jäkla mycket på hans företag; jobbat över, jobbat extra o s v att han tyckte jag förtjänade en liten bonus, som han sade. Någon gång ska det väl löna sig att vara arbetsnarkoman och ha sjukt hög arbetsmoral...

Hur som. Efter en tid tyckte jag att det blev en spänning i luften i lägenheten. Mycket subtil, knappt påtaglig, men den fanns där. Jag förstod inte riktigt vad den berodde på, tänkte först att Craig och Siri tröttnat på mig och funderade på att ta in på hotell men de försäkrade att det inte var något sådant. En morgon gick jag ner i köket, gick in där, sträckte handen mot kylskåpsdörren - och såg Craig stå vid spisen iklädd endast pyjamasbyxor. Jag frös till, för hans överkropp var så läcker. Inte så mycket muskler att det såg överdrivet ut (har aldrig gillat muskelberg) inte en massa hår (gillar inte håriga bröst/ryggar) precis lagom solbränd - som en gåva från gudarna helt enkelt! Men jag påminde mig själv om att han inte var en gåva till mig, så jag "ruskade av mig" synen, tog min juice och gick snabbt uppför trappen till mitt rum igen.

Morgonen därpå gick jag ner tidigare, men nog 17 stod han där igen! Och den här gången började han prata med mig. Vad han sade? Ingen aning... Nej, skojar bara. Vi pratade om att göra en utflykt till Ayer's Rock så jag får se den innan jag åker hem, det skulle vara roligt. Vi diskuterade det ett tag, pratade om den där röda klippan, dingos som stjäl spädbarn o s v, men hela tiden såg Craig mig stint i ögonen, det var en intensiv bick med riktigt "sug" i. Jag blev förvirrad, inte flirtade han väl med mig? Jag kunde inte stå kvar, var inte så påpälsad själv. Hade bara en tunn, kort morgonrock, det kändes plötsligt alldeles för tunt. Jag drog den tätare om mig och skyndade upp till mitt rum. Satte mig på sängen och hyperventlierade, kände att jag fick svimningskänslor. Ner med huvudet mellan benen tills det gick över.

Så hörde jag upprörda röster från köket, Craig och Siri grälade! Men varför? Hade Siri sett/hört oss i köket strax innan? Såvitt jag mindes hade inget sagts eller gjorts som skulle kunna göra henne upprörd, men mitt minne kanske inte var helt pålitligt. Kanske bäst att kolla vad som pågick? Jag gick ner i köket, och hamnade mitt i Craig och Siris diskussion. Hade ju ingen aning om vad de diskuterade så passionerat, men Siri vände sig mot mig och berättade: En väninna till henne som bor ca 160 mil från Sydney har haft bröstcancer men hade blivit frisk. Nu hade hon fått "återfall", givetvis när hennes man är och jobbar i Kina och inte går att få tag i. Hon är ensam med fyra barn, ingen match i vanliga fall men det är jobbigt när hon ska på behandlingar o s v, hon blir ju jättetrött. Så hon behöver hjälp med att sköta barnen och hemmet. Men naturligtvis har hon svårt att få tag i hjälpen. Hon har två systrar i USA, men den ena har nyss fött barn och kan därför inte, den andra kan men inte just nu för hennes man jobbar på oljerigg och kommer inte hem än på ett tag. Hopplöst är b ara förnamnet. Nu ska Siri åka och hjälpa henne, och det var det hon och Craig "diskuterade". Craig tyckte det var jättefint av henne att vilja hjälpa sin vän. men borde hon inte vara hemma nu när hennes syster är på besök? Är det inte rätt dålig stil att sticka iväg och lämna mig ensam med Craig, jag känner ju inte honom?

Siri frågade om jag skulle ta väldigt illa upp om jag åker, jag kände att det här är ju ett så behjärtansvärt ändamål så ville hon åka och hjälpa sin vän ska hon absolut göra det. Jag klarar mig! Jag kunde följa med annars, om hon ville, hjälpa henne att hjälpa? Men det verkade Siri inte så sugen på. Hon sade att Linda, väninnan, är en väldigt stolt kvinna med  stark integritet. Hon skulle skämmas om en kvinna hon inte känner kommer och ser henne spy o s v. Dessutom känner Siri de här barnen väl, hon vet hur hon ska handskas med dem. "Åk du" sade jag. "Jag klarar mig fint här!" Jag kände Craigs blickar på mig bränna som eldar, och vågade inte lyfta min egen blick och möta hans.

Siri pep iväg för att packa, och jag och Craig stod kvar i köket. "Är du säker på det här?" frågade han med tyst röst. "Självklart!" sade jag käckt. "Klart Siri ska hjälpa sin väninna i nöd. Vi klarar oss själva, eller hur?" Craig svarade inte, han gav mig bara en blick som bara kan beskrivas som förtvivlad. Jag kunde inte tolka uttrycket i hans blick, var han så ledsen över att behöva avara ensam med mig? Jag blev faktiskt lite förnärmad!

Nå, Siri åkte och vi blev lämnade kvar. De första dagarna såg jag inte mycket av Craig. Jag ägnade dagarna åt lite sol och bad (försiktig sådan, under den australiska solen!) och shoppade lite. På kvällarna lagade jag så god mat jag kunde, vilket inte säger mycket. Jag är rätt dålig på att laga mat tyvärr. Men Craig syntes inte till, och till slut blev jag nästan lite sur. Han kunde ju komma till middag i alla fall, det är ju inte så roligt att äta ensam!

Men så, efter fem ensamma kvällar, dök han upp. Han såg lite generad ut tyckte jag. Jag hade föresatt mig att inte säga något, men kunde inte hålla mig: "Var har du hållit hus de senaste kvällarna då?" frågade jag, och lät exakt som en grinig hemmafru. "Jag har jobbat på en sak" svarade Craig, lite buttert tyckte jag. Jag ville inte fråga mer, jag var faktiskt inte hans fru och det angick mig inte vad han gjorde på kv'ällarna. Tyckte jag det blev trist att äta ensam kunde jag alltid bjuda in någon, jag hade börjat lära känna en del av Craig och Siris vänner. Dessutom hade jag träffat folk helt på egen hand när jag gått på bibliotek, muséer, konstgallerier och liknande. Helt solo var jag faktiskt inte. Jag gick och hämtade min telefonbok, här skulle bjudas in folk! Men innan jag hann börja ringa sade Craig: "Vill du se vad jag har gjort?" "Ja, hemskt gärna!" sade jag. Craig var en duktig fotograf och konstnär, men han brukade inte vilja att någon såg hans verk innan de stod/hängde på galleriet eller var de nu skulle vara.  Han gick mot en vägg där något hängde, övertäckt med en duk. "Kom och ställ dig här och blunda" sade han. Jag gjorde precis som han sade (har jag lärt mig något av tiden med min syster och hennes man är det att man måste vara konstnärer till lags ).

Jag var rätt spänd, vad hade han hittat på? Jag kände hur han stod bakom mig, så sacde han: "Titta nu på en oerhört vacker kvinna!" Jag tittade, och först förstod jag intel. Sedan trillade polletten ner. Han hade gjort en otroligt vacker ram och satt en stor spegel i den...Han fortsatte: "Du har lite dåligt självförtroende ibland, och du har lätt att kritisera saker hos dig själv. Nu ska du titta när jag visar hur vacker du är!"

Han pekade på mina ögon, som jag alltid tyckt var för ljust blå. Jag jämförde alltid med mina syskon, främst då Siri som har så otroligt mörkt blå ögon, nästan som safirer. Martin och Mikael har också mörkblå ögon, mycket fina. Och så jag då, mede mina urvattnadeögon. Men Craig jämförde dem med akvamariner, min månadssten tillika favoritsten, och det var ju en trevligare jämförelse!  Så näsan. Jag har alltid tyckt att den är lite klumpig, men det har alla vi syskon. Ett arv efter farfar och pappa. Så där höll han på, visade allt som jag brukar kritisera hos mig själv och jämföra, främst då med Siri. Sådana jämförelser är u dömda att bli msslyckanden eftersom Siri är så otroligt vacker...

Jag blev fascinerad, kunde inte sluta titta på min egen spegelbild. Var det där jag?! Jag såg ju riktigt bra ut! 

Så började Craig kyssa mig, helt lätt, på öronen, halsen, nyckelbenen... Och man kan nog föreställa sig vad som hände sedan så jag går inte in på fler detaljer nu. Faktum är att jag säger *biiiiip*, censurerar de följande händelserna.  

Vi hade några underbara veckor, Craig och jag. Vi kunde naturligtvis inte visa oss som ett par offentligt, det problemet löste vi lätt: Vi stannade inne. Vi beställde mat till dörren och tillbringade tide i sängen eller i soffan framför TV:n. En helg åkte vi til ett superromantiskt litet bed & breakfast långt utanför Sydney, det var en underbar helg. Jag sköt upp alla jobbiga tankar på Siri och vardagen till "i morgon", i bästa Scarlett O'hara-stil. Men så kom "i morgon", mycket snabbare än vi kunnat ana. Vi skulle just till att boka en vecka på Bali, men just då ringde siri ochmeddelade att hon skulle komma hem. Hennes väninnas man hade kommit hem från Kina, och den ena systern hade kommit från USA, så hon behövdes inte längre... Och då skulle Siri förstås åka hem!

I morgon kommer hon hem. Hon sade i telefon att det ska bli så skönt att komma hem, att hon längtar så efter både craig och mig. Jag och Craig mår skitdåligt, vi vet inte vad vi ska göra. Det finns väl egentligen bara två alternativ:

Alternativ 1: Vi sätter oss ner tillsammans och berättar allt. Säger som det är, att vi fått känslor för varandra och vill leva tillsammans. I alla fall är det så jag känner, ärligt talat vet jag inte vad Craig har för tankar kring det. Han har inte sagt något. Han säger att han älskar mig, men det är bara under själva "akten". Han har inte sagt det annars. Jag har sagt det till honom flera gånger, jag har också sagt att jag vill att han skiljer sig från Siri och gifter sig med mig i stället. Det svarar han inte på...

Alternativ 2: När Siri nu kommer hem flyttar jag från hennes säng tillbaka till min. Vi låtsas som ingenting, det blir kanske heta blickar och ännu hetare sms men inget mer.

Blir det så här åker jag genast tillbaka till Sverige, jag kan inte gå omrking och låtsas som att den här senaste tiden inte har hänt, att jag inte haft underbar sex med Craig. Jag borde ändå ha åkt tillbaka för länge sedan, min chef är tålmodig än så länge men man vet aldrig hur länge han fortsätter vara det.

Jag vet inte vilket som är bäst att göra... Eller, självklart är alternativ 2 bättre eftersom min syster då slipper att bli sårad. Jag vill ju egentligen inte spräcka ett äktenskap, men jag tror inte man kan spräcka ett äktenskap som är lyckligt och som bägge parter önskar bevara. Då släpper man inte in en tredje part på det här sättet.

Observera att jag inte frågar om råd! Den här situationen har Craig och jag skapat helt själva, vi måste, och ska, lösa den själva också. Om ni orkar läsa igenom bägge inläggen får ni däremot gärna kommentera det som hänt. Jag har betett mig fruktansvärt illa mot min syster, det vet jag redan så det behöver ni inte tala om för mig. Men känner ni ett starkt behov av att berätta det så kan jag naturligtvis inte hindra er.

Jag vill bara säga att jag verkligen älskar Craig, det här är inte bara en tillfällig förälskelse! Han är  den perfekte mannen för mig: snäll, rolig, intelligent, konstnärlig, otroligt snygg, oerhört bra i sängen, modig... Jag är övertygad om att han älskar mig också, men jag vet att han är väldigt lojal. Jag vet att han egentligen inte vill gifta sig mer än en gång i livet, men han vet också att man kan upptäcka att äktenskapet inte blev vad man trodde och ville ha, och då är det bättre att skilja sig än att lida i ett dåligt äktenskap. Och det är bättre att skilja sig innan man fått barn, för när barn är inblandade bir det så mycket svårare känslomässigt.

När vi älskar säger han att han älskar mig men inte annars. Är det konstigt? Jag har flera gånger tagit upp att vi måste berätta för hans nuvarande fru om oss, och jag vill börja planera vårt bröllop. Men han vill inte prata om det över huvud taget, är det något skumt med det?

Jag ska avsluta nu, det blev väldigt långa inlägg. Hoppas någon orkar läsa!
                                                                                                                        

Jag tänkte inte ens på att gav honom två namn! Kan ju säga så här: Ett av namnen är hans riktiga.... Så går det när man är så trött att man sitter och nickar till medan man skriver...

Du har rätt, man ska inte ta sin systers man. Men när systerns man är den som tar en, då? Det var ju faktiskt han som tog initiativ första gången."Inte för att på något vis ifrågasätta" börjar du och sedan är det det ena ifrågasättandet efter det andra.

För mig är det viktigt att språket och stavningen är korrekt, det är alldeles för många som inte kan stava och/eller skriva grammatiskt korrekt. Stavfel och grammatiska misstag skär i ögonen på mig, jag kan inte rå för det. Jag antar att jag är något av en språkpolis.

Jag är alltså alltid noga med sådant, synd att inte fler är det. Språkliga regler upphör inte att gälla bara för att man bara skriver av sig. Jag följer dem även när jag skriver dagbok. Är mina dagböcker bara påhittade då?

Som jag skrev nyss, jag är så trött att jag sitter och nickar till över datorn här, jag råkade skriva min svågers riktiga namn på ett ställe och det "alias" jag gett honom på ett annat.

Jag är alltid återhållsam vad gäller känslor, jag är helt enkelt ingen känslomänniska. Jag är alldeles för självbehärskad.

Man kan mycket väl skriva en helt sann berättelse utan stora känsloyttringar, även om man kanske förväntar sig att en berättelse om förbjuden kärlek innehåller just sådana. Den här texten är dock inte avsedd att skickas till ett bokförlag för publicering, det är en berättelse på ett diskussionsforum på internet.

Ibland kan det faktiskt vara till textens fördel om man skalar av den. Jag tyckte innehållet var det viktiga, och inte en massa tjafs runt omkring.

För att sammanfatta det du skrivit:

*Om en text saknar grammatiska misstag (och stavfel?) kan den omöjligt vara autentisk
*Råkar man skriva ett namn på ett ställe och ett annat namn på ett annat ställe är texten inte sann
*Om man inte ger uttryck för stora känsloyttringar i en text är den stulen från en bok

Är det så du menar? Du tror alltså att jag stulit texten från en bok (ditt nick är anonym bok?, du antyder alltså att texten är från en bok)? Ska du anklaga mig för plagiat vill jag nog att du visar texten jag skulle ha plagierat från som stöd för din anklagelse. Har du ingen sådan text har du heller ingen rätt att anklaga mig för plagiat.

- Du kanske inte uppfattade det, men jag och min syster hade inte ett särskilt bra förhållande förut. Det hände mycket i vår ungdom som drev oss ifrån varandra. När hon skulle gifta sig hade jag, som du själv skriver, mycket att göra på jobbet, min chef höll på att etablera firman och det var väldigt mycket att göra. Hade jag velat hade jag naturligtvis kunnat få ledigt för att åka på bröllopet, men jag kände inte att det var så viktigt för mig att vara med på min systers bröllop. Och, viktigast av allt: Min syster var inte så värst sugen på att ha mig där heller. Jag vet inte hur det är med dig, men vet jag att någon helst inte vill att jag kommer på hennes bröllop så går jag naturligtvis inte heller. Varför göra någon illa till mods på hennes stora dag?

- Ja, jag kan vara i Australien i över två månader. Min chef äger företaget jag jobbar på och kan fatta sådana beslut. Jag har ställt upp väldigt mycket för honom under den tid då han har etablerat sitt företag, jag har jobbat extra med kort varsel, jag har ställt upp när folk varit sjuka, jag har gjort en hel del arbetsuppgifter som egentligen inte stått i min arbetsbeskrivning. Varför skulle min chef inte kunna "belöna" mig med långledigt då? Det är som sagt han som äger företaget, vill han ge någon ledigt i ett halvår kan han göra det. När man visar stark lojalitet och arbetsmoral och ställer upp mycket på sin arbetsgivare kan man få sådana "belöningar".

- Vad är det för fel med att tycka att ens syskon är attraktiva? Det tycker alla som känner vår familj. Naturligtvis lägger jag inga sexuella värderingar i det när jag säger att mina bröder är väldigt stiliga och att min syster är mycket vacker.

Man behöver inte vara rädd för att säga att ens syskon är attraktiva (om de är det, dina syskon kanske inte är det?), det betyder ju inte att man hyser några andra känslor än normal syskonkärlek för dem.

- Ja, oftast kan man styra sina känslor och väldigt ofta bör man också göra det. Det har jag gjort hela mitt vuxna liv, som jag skrev i ett inlägg är jag ingen känslomänniska som saknar självbehärskning. Men i det här fallet kunde jag inte det. Jag vet mycket väl att det är totalt fel att förälska sig i och ha en affär med sin systers man, men för en gångs skull tog mina känslor över mitt rationella jag.

- I de kretsar där jag växte upp  (socialgrupp 1) börjar pojkarna bjuda ut sina flickvänner på bio och restaurang i 14-15-årsåldern. Nu får jag väl sk*t för att jag skriver detta (och det ska väl ifrågasättas också antar jag), men du tror ju inte på att en 14-åring bjuder ut en flicka på bio och restaurang så jag måste ju förklara hur det var när jag växte upp, jag antar att det är likadant nu... I alla fall i min umgängeskrets, som sagt. Och nej, McDonald's, Max och Burger King räknas inte som restauranger! I alla fall inte när en kille ska bjuda ut en tjej på en lite "finare" dejt. Visst gick vi och tog en hamburgare ibland, men inte på en träff. Självklart gick vi inte på de allra finaste restaurangerna heller, men vi skulle aldrig drömma om att gå på Max på en "seriös" träff. Inte gjorde väl ni det?

Hur har du mage att sitta och säga till en främmande människa att hon ska söka psykologhjälp, enbart efter att ha läst ett par inlägg?! Jag behöver ingen psykologhjälp. Vilka hang-ups menar du att jag har? Ja, när jag var yngre var jag bitter på min syster för att hon tog flera av mina pojkvänner, och det var något som följde med en bit in i vuxenlivet. Men när min syster flyttade till London och jag fick mitt nuvarande jobb växte jag som människa. Jag blev vuxen, och insåg att om jag skulle gå och älta en massa oförrätter min syster utsatt mig för när vi var unga skulle jag bara må dåligt och inte kunna komma vidare i livet. Jag lade det bakom mig och började se framåt i stället, och efter det har jag mått bra! Det som hänt nu är naturligtvis inte bra men det är ingen "hämnd" för vad hon gjorde när vi var i tonåren. Jag föll för min systers man och han för mig, det var inget jag hade planerat eller ville utan det bara blev så. Det har hänt, och inget du säger kan ändra på det. Nu måste vi (vi inblandade) göra det bästa av situationen.

"Mitt Livs Novell"... Det var nästan lite roligt! Ja, ni får väl tycka det (det var ju fler än du som hade den åsikten) och ni får väl tro att historien är fejk. Vad ni tror är helt ointressant, jag vet själv vad som är sant och inte. Jag kan dock inte låta bli att fundera över vad jag skulle ha för skäl att ljuga? Det är väl otroligt korkat att sitta och ljuga lllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllla
ihop en historia som ställer mig själv i dålig dager? Men det spelar ingen roll vad jag säger, ni har bestämt er för att detta är en hopdiktad historia. Och det kvittar ju vad främmande människor på internet tror, jag vet själv vad som är sant och det räcker för mig.

Jag har pratat med Andrew (det är alltså min svågers riktiga namn, jag skrev av misstag både det och ett "alias", Craig, i mina inlägg - ännu ett bevis för att jag bara ljög ihop hela historien tydligen. Jag kan lika gärna använda hans riktiga namn då ingen kan veta vem han är. Inga andra namn är autentiska)                                                                                                                                                                                                                     om hur han vill göra. Jag frågade honom hur han vile göra; ville han stanna hos Siri eller ville han vara hos mig? Han sade att han älskar både henne och mig. Ville jag, så skulle han lämna Siri och gifta sig med mig. Annars skulle han stanna hos Siri. Jag tyckte det lät väldigt "ljummet", som om han inte brydde sig om vilket. Dessutom har jag hunnit fundera en hel del. Det var väldigt lätt för honom att bedra sin fru, med hennes syster. En syster han knappt kände, vi hade ju aldrig träffats tidigare. Han kanske har lätt att falla för andra kvinnor och gå till sängs med dem? Jag vill förstås tro att jag var speciell, att han gjorde något som var extremt olikt honom, men jag kan inte låta bli att tänka att han kanske kan, och kommer att, göra det även mot mig om vi skulle gifta oss...

Jag sade att jag vill hem till Sverige, hela mitt iv finns där. Andrew vill stanna i Australien, han har ju sitt liv där. Ingen av oss vill ge efter när det gäller den saken. Bara där har vi u ett oöverstigligt problem. Jag sade till honom att vi kanske ska avsluta vårt vad-det-nu-är här och nu, och han höll med. Det sved såklart att han inte är villig att kämpa för mig, men samtidigt gav det mig svar på en del frågor... Jag frågade vad Andrew skulle göra nu. Han tänker stanna hos Siri. Det tyckte jag var bra, men han tyckte vi skulle berätta om vårt förhållande för henne. Jag anser inte att vi har haft något förhållande, det var några veckors galenskap! Och att berätta för Siri kommer inte föra något gott med sig. Andrew, och kanske även jag, kommer ha lite lättare samvete, men Siri kommer må fruktansvärt dåligt.

Jag vet, det kanske är lite sent påtänkt att bry sig om min systers känslor nu, men jag tycker faktiskt inte vi ska berätta något för henne. Jag far hem snarast och förhoppningsvis kommer Andrew inte hoppa över skaklarna igen, även om man förstås aldrig kan veta.Jag vet att jag aldrig kommer svka min syster så igen. Medan vi pratade studerade jag Andrews ansikte. Jag trodde jag var så kär i denne man, att han var min drömman. Jag tog inte hänsyn till att andra kunde såras av det jag gjorde. Men det var jobbigt att höra honom antyda att det kvittade om han var tillsammans med mig eller Siri, och det märktes att han tog väldigt lätt på vad vi hade gjort. Det kanske verkar som att jag också tar lätt på det men tro mig, det gör jag inte. Nu när det är över, när allt börjar lägga sig sig och mina ögon öppnats inser jag att det som hänt är en stor sak, och att jag aldrig kommer glömma vad som hänt, vad jag gjort mot Siri. Hon vet det inte, och det är kanske bäst så, men jag vet det ju själv och jag måste leva med det.

Jag kom just att tänka på att ni som ifrågasätter den här historian nog kommer göra det ännu mer nu: "Du ändrade dig snabbt, det måste vara påhitt!" men jag bryr mig fortfarande inte om vad ni tror! Ni tror att bara för att jag ville skriva av mig här på BT så tar jag åt mig av allt ni skriver och att jag bir ledsen av att läsa att ni inte tror att min berättelse är sann. Jag tar inte åt mig och jag bir inte ledsen. Jag känner dock stor förundran över att så många känner ett så starkt behov av att kommentera en berättelse de inte ens tror är sann. Har ni så tråkiga liv?Jag vet inte om du riktigt förstod vad jag skrev tidigare: Jag är ingen känslomänniska och därför kan man uppleva att jag håller distans. Jag är sådan och skriver så! Jag tänker inte ändra på hela min personlighet bara för att du ska bli nöjd och tro på vad jag skriver. Om du tror att det jag skriver är påhittat bara för att mitt sätt att skriva inte faller dig i smaken så är det ju synd, jag tänker inte förändra mig eller mitt sätt att skriva för att göra dig nöjd.

"Du skriver i presens"? Just den meningen är faktiskt presens, jämför den med hur jag skriver i mina inlägg och säg sedan om mina inlägg är skrivna i presens!.

Jaha, nu är det suspekt och ett tecken på att man hittar på inlägg att man minns händelser från tonåren också.*suck* Du och de andra som skriver "påhitt!" kan göra allt till bevis, va?

Om du riktigt anstränger dig förstår du kanske varför jag nämnde att väninnorna bor i USA!

Du verkar ha en klar uppfattning om vilka detaljer jag borde beskriva mer känslomässigt, ska vi göra så här att i fortsättningen skickar jag mina inlägg till dig innan jag postar dem så får du kontrollera att använt känslorna på rätt ställe? På så vis slipper du kritisera så mycket här i tråden. Det är kanske inte så kul för alla andra att läsa.

Du låter som ett dagisbarn. "Han var ju också stygg, varför får inte han också stå i skamvrån?". Jag lovar, jag ska bli exakt lika arg på alla och jag ska vara arg exakt lika änge på alla, så att det blir millimeterrttvisa. Blir du glad då?

Eftersom det är ett anonymt forum kände jag att det gick att vara detaljerad. Ingen här vet vem jag är, eller vilka mina syskon är.

Det är snarare ni som fortsätter läsa och kommentera trots att ni inte tror på historien som behöver psykologhjälp, det är sjukligt att hålla på som ni gör.Vem tvingar dig att läsa och kommentera? Sjukligt, som sagt...Man måste ha ett väldigt tråkigt liv om man läser inlägg som man inte tror på och dessutom lägger ner tid på att kommentera dem. Det är som sagt inte ett friskt beteende heller.Jag antar att de som sitter och skriver att detta inte är sant själva brukar hitta på "rövarhistorier", annars skulle de inte anklaga mig för att göra det. Jag undrar ju vad någon skulle få ut av att ljuga ihop en sådan här sak, men det får de förklara. Det är de som verkar känna till ett och annat om att hitta på.

Tack för att du inte kastar skit, skönt att det finns någon sund människa här.

Om det är så här du är när du är snäll skulle jag inte vilja råka ut för dig när du är elak.

Ja, när jag växte upp var det mycket vanligt att man började bjuda ut sina flickvänner i 14-årsåldern och efter vad jag hör är det lika vanligt nu. Men ungdomarna i mina kretsar har betydligt mer pengar än andra tonåringar, de har råd att bjuda flickvännerna på restauranger. Att somliga ser  Max och McDonald's som restauranger säger ju en del.

Och det var ingen som var "försagd", men det handlar väl om hur man uppfostras och vad man är van vid. Får man gå på finare restauranger från födseln är man inte så försagd i tonåren. Överlag är ungdomarna i mina umgängeskretsar mognare ä andra, tycker jag.

Det är du och dina kompisar här som rackar ner på mig som verkar behöva psykologhjälp, ni sitter och läser inlägg och letar febrilt efter "bevis" på att de är påhittade och tycker att ni finner det för att jag skrivit för detaljerat om en sak... Helt sjukt. Är det konstigt att man minns hur man väntade på sin pojkvän som aldrig kom? Vad var det för fel med att berätta om det? Att det skulle vara bevis för att berättelsen är påhittad är ju helt sjukt! Sedan säger andra att det är uppenbart att jag hittar på för att jag inte berättar tillräckligt detaljerat... Er kan man inte göra nöjda.

Är jag osunt fixerad vid att mina syskon är snygga och framgångsrika? Jag nämnde att mina syskon är attraktiva (vilket jag nu inser var fel av mig, inte får man tycka att ens syskon ser bra ut!) men var skriver jag att de är mer framgångsrika än jag? Mina bröder var duktiga i idrott, ja. Det fick man tydligen inte heller tycka. Jag är den av oss syskon som har bäst jobb och tjänar bäst. Det gick bättre för min syster i skolan än för mig, det var allt jag skrev. Att skriva ärligt bevisar tydligen att man ljuger, enligt er sjuka logik.

Jag har inte sagt att alla har hackat på mig, jag skrev att min mamma inte gillade att jag spelade fotboll. Jag skrev också att min pappa alltid stöttade mig, så du får jobba på läsförståelsen lite. Mina klagomål och min osunda fixering är något du hittat på själv, du vill kasta skit på mig och tar till vad som helst för att kunna göra det.

Ja, jag skrev långa inlägg. Vad ska man säga om en person som läser dessa långa inlägg men inte förstår vad  som står i dem utan hittar på egna saker?  Dålig läsförståelse eller bara ren och skär illvilja? Eller en blandning, kanske?

Vem har pratat om att det är skamligt att gå till psykolog nu då? Det tycker inte jag heller att det är. Men att säga till en människa man inte känner eller vet ett dugg om att hon ska gå till en psykolog är oförskämt! Särskilt när man som du inte ens läst inläggen ordentligt utan sitter och hittar på ett eget innehåll. Ditt "välvilliga tips" om psykologhjälp kan jag inte ta på allvar eftersom du grundar det på saker jag inte ens har skrivit utan som du har fabulerat ihop. Det skulle ses som osunt av ganska många.

Vad menar du med när familjen får veta, vem skulle berätta det för dem? Andrew lär knappast göra det och min syster vet inget. Får hon veta lär hon knappast tala om det för dem, hon gjorde exakt samma sak mot mig förut så hon har inte så mycket att beklaga sig över. Enda skillnaden är att hon gjorde det flera gånger.

Om någon kritiserade mig för vad jag gjort skulle jag inte bli arg. Jag vet att jag gjort fel, att man inte gör så här. Men jag ser inte mycket kritik mot mina handlingar, däremot är det en massa kritik om mitt sätt att skriva, mot att jag mindes vad som hände när jag var 14 år, mot att jag skriver för detaljerat, mot att jag inte sriver tillröckligt detaljerat och, inte att förglömma, det ifrågasätts om det hela är sant. Vad jag har gjort tycks inte vara det vktiga för de som svarar i tråden.

Eftersom Siri har varit otrogen mot Andrew ett flertal gånger, både före och efter att de gifte sig, tror jag inte att hon tycker hon får ett "ärligt och lyckligt liv" genom att jag berättar detta för henne. Hon gillar att vara gift med en rik australisk kille, om han inte lämnar henne kommer inte hon lämna honom heller.Eftersom både du och Anonym som jag svarar ovan skriver att jag sagt att folk skulle vara sinnessjuka svarar jag er samtidigt. Jag har ingenstans skrivit att någon skulle vara sinnessjuk. Jag skulle inte drömma om att göra det, eftersom jag inte vet något om det. Däremot har jag skrivit sjuk, ja. Flera har läst mina startinlägg, bestämt sig för att de inte tror på dem men sedan har de inte lämnat tråden som en vettig människa skulle göra utan de har satt sig och lusläst mina inlägg för att hitta bevis för att de är påhittade. Och de har hittat dem, minsann!

Jag mindes, och skrev om, att jag blev övergiven på en dejt när jag var 14 år = bevis för att jag ljuger. Jag har inte varit tillräckligt känslomässigt engagerad där jag borde ha varit det = bevis för att jag ljuger. Jag skrev att min syster ser väldigt bra ut = bevis för att jag ljuger. Jag skriver i presens (fast det gör jag ju inte, hon har inte koll på grammatik bara) = bevis för att jag ljuger. Och så vidare...

Och det är det jag menar med sjukt. Det är inte ett helt sunt beteende i alla fall.

Var sade jag "buhuu ni är alla så elaka"? Var har jag över huvud taget gråtit över det sätt på vilket jag bemöts? Ingenstans. Vill ni kritiser mig för att jag hade sex med min systers man så gör det för all del. Det var fel av mig, man gör inte så, även om hon varit otogen mot honom. Men att anklaga mig för att ljuga och sitta och dra fram "bevis" för att tråden inte är sann är ju bara löjligt!

Och är det några so ljuger är det ju ni som säger att jag ljuger. Vi har ju två exempel bara här, Anonym och du påstår att jag kallat folk sinnessjuka. Det har jag inte. Jag har bara sagt att det är sjukligt att hålla på som folk gör. Det är inte ett sunt beteende att anklaga någon för att ljuga och sedan lusläsa inläggen för att hitta "bevis" (och vilka "bevis" sedan! ).

Eftersom jag inte skrivit sinnessjuk någonstans kan du sluta ta illa upp nu och i stället fundera över vad människor med verkliga behov av psykooghjälp skulle tycka om att du uppmanar någon att söka psykologhjälp när du inte ens kunnat läsa hennes texter ordentligt. Jag har skrivit att han heter Andrew och förklarat flera gånger varför jag skrev fel, men du förstår ändå inte...Visst har jag visat dåligt omdöme. Jag skulle aldrig ha skrivit på det här stället bland alla perfekta brudar som aldrig gjort eller kommer göra något fel i hela sina liv. Och deras män kommer naturligtvis aaaaldrig vara otrogna mot dem....

Och det kan förstås inte vara så att mina föräldrar berättat för mig hur jag reagerade, så att det är det jag skriver om...?

Nej, självklart tar man inte sin systers man. Det var fel av mig, och inget jag är stolt över precis. Jag tror inte jag har skrivit någonstans att jag är stolt heller. Jag försökte skriva av mig här, men tyvärr har i princip alla bemött mig med anklagelser om att bara hitta på alltsammans.

Vilka "bevis" har du hittat för att det är en "trolltråd" då? Var det det här med besöket på nenonatalavdelningen, att jag omöjligt kan minnas det?

Ni sitter och säger att allt är påhittat, men ni kan inte låta bli att lusläsa mina inlägg och leta efter bevis på att jag bara ljugit ihop alltsammans. "Bevisen" ni hittar är skrattretande skrala, men det tycks ni inte inse.

Vill ni kritisera det jag gjort så kör hårt, men sluta tramsa om  trådens äkthet.

Men det här beteendet är så typiskt tjejer, så fort det är många i en grupp (de som tror tråden är påhittad) så ska man mobba en ensam tjej (trådskaparen) och det finns ingen hejd på elakheterna.

Snart är det någon av er som är i min situation, då kanske ni inte tycker det är så kul längre....Ja, det är nästan incest eller hur? Så tänkte jag förut. En kompis till mig blev tillsammans med sin systers man (eller snarare exman, de låg i skilsmässa då) och jag tänkte som du: Usch vad äckligt, hur kan man ligga med en man som legat med ens syster?!  Nästan incest, som sagt.... Vad gäller moral tar det emot att säga det då jag ju gjort det själv, men det är väl alltid omoraliskt att ha ett förhållande med en gift man, oavsett vilken relation man kan ha till den mannen.

Men tyvärr är det inte så lätt alltid att styra sina känslor, som någon sade att jag skulle ha gjort. Normalt är jag väldigt bra på det, självbehärskning är mitt ledord i livet för det mesta. Men det kan uppstå situationer då man inte kan behärska sig. Jag upplevde en sådan. Nu när jag tänker på det som hände kan jag inte förstå det, varför gjorde jag så? Varför gick jag i säng med sin  systers man. Vad hände med min självbehärskning?

Jag har inget svar på de frågorna. Jag tänker att jag inte bearbetat det som ände i tonåren, då Siri snodde mina pojkvänner, att jag ville hämnas helt enkelt. Jag försöker absolut inte ursäkta mitt handlande, jag försöker förstå och förklara det.

Jag vet vad ni tycker, men jag är ingen omoralisk människa i vanliga fall, jag har aldrig gjort något liknande tidigigare. En kompis har läst tråden och hon sade samma sak: "Du har ju aldrig gjort något sådant härr tidigare, varför nu?" Hon troddde att det berodde på händelserna i tonåren, att jag inte "processat" dem. Som  sagt, det är ingen ursäkt för vad som hände men kanske kan de vara en förklaring.

Jag ska prata med min syster och berätta allt för henne. Egentligen är det ju fel att berätta sådant i telefon, men jag kan tyvärr inte åka till Australien igen så snart. Nu måste jag jobba. Visserligen kommer hon och Andrew till Sverige i april, vi ska fira mina föräldrars bröllopsdag då, men jag vill inte förstöra det firandet och detta lär ju göra det.

Eftersom ingen tror på den här berättelsen kan jag inte fråga om råd heller. Som sagt, att säga det i telefon är egentligen fel men att berätta det när de kommer hit i april blir nog ännu mer fel, jag vet inte hur jag ska göra.

Jag antar att detta att jag frågar om råd är ännu ett "bevis" för att allt är påhittat?

Hon var 20 sista gången hon tog en pojkvän från mig, så något barn var hon knappast. Jag har aldrig använt det som en ursäkt heller, men jag har märkt att de flesta inte klarar av att läsa vad jag skriver utan bara kommenterar det de tror eller anser att jag skrivit...

Jag har i alla fall berättat för mina ena bror vad som hände, han blev förvånad att jag avbröt vistelsen hos min syster så tvärt. Han tyckte naturligtvis att det var dåligt gjort, men han blev inte så arg som jag trodde han skulle bli. Han visste också om att min syster har bedragit Andrew ett flertal gånger, och var förvånad att Andrew stått ut så länge som han gjort. Men han tyckte självklart att jag hade gjort fel också, vilket jag är den första att erkänna och hålla med om. Han tycker inte det är någon mening med att berätta för våra föräldrar, de ska inte behöva hamna i en situation där de måste välja vem de ska "hålla på" av sina döttrar sade han De har hamnat i den situationen alldeles för många gånger redan. Vet inte om det är rätt, men som han sade "Man måste inte berätta allt för föräldrarna, vissa saker mår de bäst av att inte veta". Ska berätta för min andre bror när han kommer hem från USA där han för tillfället är på "förlovningsresa" med sin fästmö.Jo då, jag kommer absolut låta Andrew vara i fortsättningen! Jag trodde ju jag var förälskad i honom, men lite självrannsakan har givit vid handen att jag inte alls är det. Jag ska inte berätta något för min syster, men när/om det tar slut mellan henne och Andrew kanske jag gör det. Men det får jag ta ställing till då. Det känns skönt att ha berättat för min bror och fått en hyfsat bra reaktion i alla fall.Du har så rätt. Jag skulle vilja veta logiken i att anklaga mig för att sitta och ljuga på ett anonymt forum, men jag har en känsla av att de flesta inte kan förklara det logiskt. De vill bara ösa skit över mig, jag antar att de själva har en massa saker i bagaget som de inte är så stolta över och tycker det är skönt att någon berättar om sitt så de får kasta ur sig en massa skit som de egentligen borde vända mot sig själva....

Efter mycket självrannsakan och funderande har jag insett att jag inte har några känslor för honom. Jag vet inte vad som for i mig när jag sade att jag var förälskad i honom och gick till sängs med honom (usch, skulle helst inte vija tänka på det!). Eller, just då kändes det väl som att jag var kär i honom, en tillfällig sinnesförvirring helt enkelt eller vad man ska kalla det. Jag känner inget sådant för honom nu i alla fall, jag vill verkligen inte ha något förhållande med honom. Det beror inte enbart på att han är min systers man, även om det naturligtvis spelar stor roll, jag är inte intresserad av honom som person bara.

Men han säger att han vill ha mig, så det är väl bäst att göra helt klart för honom att det aldrig kommer "bli något" mellan oss. Det var så du menade va? Att jag ska förklara för honom vad jag känner även om jag inte känner något?

Du har alldeles rätt i alla fall, det bästa är ju att göra helt klart för honom var jag står i den här historien.

Tack för att du bemöter mig med respekt. Även om du hyser misstankar kring äktheten i det jag berättar struntar du i det nu och koncentrerar dig på det viktiga i historien, tack så mycket för det!

Ja, du har så rätt, jag ska beätta för honom. Jag tvivlar på att deras äktenskap kommer hålla med tanke på bägges fäbless ör utomäktenskaliga affärer, men det är deras sak och inte min. Jag ska inte bli orsaken till att de skiljer sig i alla fall.

Ja, visst är kärlekshistorier alltid underbara. Och det är rentav oförskämt att börja ifrågasätta om nåon ljuger när hon skriver sin berättelse. Visst kan man ibland undra om allt man läser är sant, men man kan hålla sina funderingar för sig själv, tycker jag.