När bröllopsklockorna tystnat - vad hände?

Jag var gift i nästan ett år i mitt tidigare liv.
Trots att det inte var så väldigt länge sedan så känns det som att det var ett helt annat liv.

Vi hade varit tillsammans i 7 år, förlovade i 4 och hade en tös på 4 år då vi gifte oss. jag var då 28 och han var 30 det var 2007.
Förhållandet var väl ok, vi hade krisat sedan tösen kom men gått i parrådgining och fått verktyg som gjorde det lättare för oss att kommunicera och då vi kände att vi hittat tillbaka bestämde vi oss för att gifta oss.

Men ett halvår efter bröllopet började vi att komma tillbaka till samma gamla hjulspår...De verktyg vi hade slutade bland annat han att anv sig av.
Om ngt hänt ville jag reda ut det, han sa "senare" för att han inte ville prata just då.
Ett verktyg vi fått var att den som sa "Senare" också hade ansvaret att ta upp det hela då det kändes mer passande.
Han sa ofta "senare" och jag väntade, men ämnet togs inte upp på nytt igen.
Jag kände att jag hade mkt samlat inuti inför semestern och det var skitjobbigt. Ngn ny tid för parrådgivning fanns inte heller inom räckhåll då vi råkat försvinna ur kön.
Maken tog aldrig heller hand om vårt barn, hon var mitt ansvar alla dagar dygnet runt.
Han spelade mkt CS på nätterna och sov halva dagarna....underbart familjeliv...?
Det hela slutade i ett megagräl mitt i natten 11 månader efter vårt bröllop och sen hade jag fått nog och allt tog slut den natten.

Vi har inte kommit riktigt överens efter det.
Han trodde helt allvarligt att jag inte skulle klara mig utan honom och att jag skulle komma tillbaka....men det gjorde jag ju inte.
Gemensamma vänner sa till honom att han skulle koncentrera sig på att ta hand om dottern och träffa henne, han undrade om det skulle göra att han fick mig tillbaka. Annars var det bara slöseri med tid.
Han ringde mig 5-10ggr / dag och trackasserade mig första halvåret efter att jag sparkat ut honom.

Något jag knappt minns idag, men då jag tittar på gamla dagboksanteckningar ryser jag och undrade hur jag fixade allt utan att tippa omkull.

Mina föräldrar lät honom bo gratis hemma hos dom en tid för att de skulle veta vart han höll hus.
De var rädda att han skulle åka hem till mig och min dotter och göra något mycket dumt.
Han var oftast mörk i ögonen och hotfull.
Det tog ett bra tag innan jag fick hans nyckel till vår fd gemensamma lägenhet. Det var jag som tog över lägenheten, lånet och allt och han som fick flytta ut. Det var mest praktiskt eftersom att jag tog hand om dottern.
Men jag visste aldrig om han skulle komma in genom dörren eller inte då han var arg när jag pratade med honom i telefon.
Det var en lättnad då jag tillslut fick nyckeln av honom.
Jag hade inte ekomomi att byta lås, så det var lite knapert.

Jag bodde själv med tösen i 9 månader innan jag träffade den man jag är gift med idag.
Vi var ett par i ett år innan vi flyttade ihop, så att han och min dotter skulle få lära känna varandra först.
Nu har varit tillsammans i 4½ år, dottern har fått en lillebror som är 2½ och vi gifte oss i somras.
Min fd lyser med sin frånvaro helt och hållet, han träffar inte ens sin dotter.
För lite drygt 2 år sedan frågade min dotter min man (då sambo) "Får jag kalla dig för pappa, för annars har jag ingen pappa" och han kunde inte annat än att svara ja på det förstås.
Han har ordnat i sitt testamente så att det ska delas lika mellan henne och hennes bror än fast hon är särkullsbarn.
Vi hoppas på att han ska kunna adoptera henne då hon blir lite äldre, så att det inte blir orättvist mellan henne och hennes bror i framtiden på ngt sätt.

Vi bara varit gifta ett halvår, så jag lever kanske ännu på ruset efter bröllopet.
Jag har ingen aning om det här kommer att bli ett livslångt äktenskap eller inte, men jag trivs i det liv jag lever nu och känner mig lyckligt lottad som har min man och våra barn.
Visst, allt är inte en dans på röda rosor med stjälkar utan taggar....det finns motgångar även i det liv jag lever nu.
Men man behöver lite motgångar och uppförsbackar för att växa i sig själv och som ett par :)