Två efternamn på särkullbarn? Hur gör ni?

Barnet har rätt att heta som sina båda föräldrar enligt skatteverket.
Men jag gissar att exet vill att hon ska heta hans efternamn och sedan får ditt nya bli mellannamn.

Jag har varit gift tidigare och har en dotter på 10 år från det äktenskapet.
(Hon träffar inte sin pappa alls så min man som funnits hos oss sen hon var 5 är den hon kallar för pappa.)

Jag valde att behålla exets efternamn efter skilsmässan för att jag och min dotter skulle ha samma efternamn, vi var ju en familj.
Nu då jag gifte om mig i somras ersatte jag exets efternamn och dottern heter det nya plus sitt gamla.
Egentligen ville hon heta Förnamn sitt gamla efternaman och sedan det nya som riktiga efternamnet, men vi kunde inte göra det utan hennes biopappas samtycke (och han kan vi inte ens få tag på) så det fick blir omvänd ordning på mellannamn och efternamn.

I vårat fall är det inte jag som tyckte att min dotter ska heta som oss andra i familjen (jag, min nya man och hennes lillebror).
Hon har själv sagt sedan något år tillbaka att hon vill heta sin mans efternamn också (redan innan vi pratade om att gifta oss). Jag tror att det började då hennes lillebror kom.
Han heta mitt efternamn som mellannamn och sedan sin pappas som efternamn, och det var nog då hon också började prata om att få heta samma sak.
Jag sa då till henne att hon inte kunde heta så förrän vi gift oss, att jag måste heta så innan hon kan få det efternamnet som mellannamn.

Då hon blir tillräckligt stor ska vi börja processa för adoption.
Hon bor med oss på heltid, för oss är det här en kärnfamilj.
Och den dagen det går igenom får hon själv bestämma ordningen på mellannamn/ efternman om hon vill ha kvar båda.

Min man har skrivit till henne i sitt testamente så att det inte ska vara orättvist mellan henne och hennes lillebror.
Något som känns helt rätt och riktigt för min man, eftersom att han ser båda som sina barn.

Det är en jobbig känsla att veta att om ngt händer mig, så är det mitt ex som dotter hamnar hos i första hand för att han är den biologiska pappan. Än fast han inte alls finns med i hennes liv...av egen fri vilja.
Att veta att hon mister sin pappa (han som finns där i hennes liv), sin lillebror, mormor, morfar, mostrar, farmor o farfar (min mans föräldrar) farbror med familj, sitt hem, skola, kompisar...allt.
Det går inte, så får det inte vara.
Jag litar inte på att mitt testamente med önskan om att hon ska få stanna kvar där hon bor nu är tillräckligt giltigt.
Och allt är ju en process så det tar säkert tid innan det blir klart att sånt ska gälla.
Tills dess ska en främling som inte ens kan ta hand om sig själv ta hand om henne.
Nä fy!
Därför önskar och hoppas jag att en adoption blir möjlig i framtiden.

Men det var väldigt ot!