Kär i två

Jag förstår lite hur du känner. Jag säger inte att du är i exakt samma sits men jag skriver av mig lite också.

Jag trodde att jag hittat min stora kärlek i gymnasiet. Han var mitt allt och efter att en gemensam vän gick bort tragiskt så fanns inga tankar på att hitta någon annan. Allt var perfekt tills hans helgdrickande blev mer och mer förekommande. Det spårade innan vi ens hade körkort och han drack fre-lör varenda helg och ibland kom han aldrig hem på kvällen. Det säger en del om hans föräldrar... Han var otrogen några gånger men jag inbillade mig fortfarande att han var min stora kärlek och att det bara var en fas. Tills jag fick nog.

Jag började då umgås med en kompis till min svåger (kan kalla honom för Emil) som var lite känd för att bara "knulla" runt för att ge igen lite på min otrogne "piece of shit"-expojkvän. Men när jag började umgås mer med Emil så upptäckte jag att han var jätte snäll och hade haft lite otur med tjejer som varit otrogna mot han och det var därför han var lite som han var. Men i alla fall så funkade det på min expojkvän och jag tog tillbaka honom, med lovord från honom att han skulle skärpa sig och att han aldrig skulle hitta någon bättre än mig. Hm bara på den kommentaren skulle jag egentligen slagit honom i huvudet men jag skyller på ung och dum. Hur som helst fick jag ångra det.

Jag och expojkvännen flyttade till lägenhet och för att göra en lång historia kort därifrån så slutade han inte och jag blev ihop med Emil1 ½ år senare. Jag och Emil var i kontakt under tiden och han kämpade hela tiden för att jag skulle lämna min dåvarande kille för honom. Emil är för övrigt min m2b och vi bor i hus och är hur lyckliga som helst. Men det tog 1 ½ år för mig att släppa verkligheten att min expojkvän INTE var min stora kärlek.

Det enda jag ångrar är att jag inte blev tillsammans med min m2b tidigare.