Skrämmande att prova brudklänning

NU har jag hittat en klänning som jag bara tycker är to die for om den skulle passa på min kropp. Så det känns som om det är dags att ta sig iväg illa kvick för att i alla fall prova hur en liknande klänning skulle se ut på min kropp innan jag beställer den. Bästa vore så klart om de har klänningen på butiken! Hur har det varit för er... Om jag skulle köpa en klänning redan nu, typ sju månader innan bröllopet, ... alltså det jag menar är om jag då har gått ner i vikt kan man ändra om klänningen en storlek eller två? Är jag för tidigt ute med att köpa klänning om jag köper en redan nu?

Måste bara iväg och prova klänningar nu och det verkar som att jag gör det på måndag eller tisdag nästa vecka! Jag har bestämt mig för att ta med mig fästmannen i alla fall och bara prova de olika klänningsvarianterna. Han behöver ju inte se den klänning jag väljer förrän på dagen liksom. Fästmannen är ledig på måndag och tisdag så då borde vi kunna ta oss iväg, bara vi får barnvakt.

Klänningen har ingen snörning... om det är blixlås kanske de måste byta ut hela då antar jag =S Vad tror du/ni ska jag köpa en klänning redan nu fast det är så långt kvar till dagen? Hur har ni gjort? När ska ni gifta er och hur långt i förväg köpte ni klänningen?

En ganska bröllopig marräng grej :) Jag är lite osäker på om det är en ball gown eller a-line, ett sorts mellan ting skulle jag tro.

Själv är jag ca 160 med E-kupa...

När gifter du dig eller har du gift dig redan? Hur långt innan beställde du din klänning? Har du någon bild som jag får se på hur du såg ut i din?

Jag skulle tro ca sju månader eller så ... nej förlåt det är typ nio månader kvar. Haha tänk om jag skulle råka bli gravid istället och få bäbis på det tilltänkta bröllopsdatumet. Haha skulle inte det vara lustigt!?

Det tar enligt sidan ungefär en månad att både sy den och skicka den, men jag skulle tippa på att det kommer att ta nästan två om man ska vara på den säkra sidan. Så det ger mig tid att både hinna prova klänningar för att få en uppfattning och sedan beställa efter en i min nuvarande storlek. Om jag förstod det rätt på de trådar jag läst här på bt så är det bättre att beställa den storlek man har och se till att hålla vikten eller gå ner i vikt... och att det är lättare att ändra stora storlekar till något mindre. Tur att jag har tid, behöver ju inte köpa den nu nu nu... 9 månader kvar och då är ju inte 1-2 månader speciellt lång tid att vänta på klänning. Då borde väl mitt stopp datum vara halvvägs från nu. Så jag måste ha bestämt mig om 4 månader!

Uppdrag! Inom loppet av 4 månader måste jag ha hittat min klänning och beställt den.
Innan dess ska jag ha vågat mig iväg till en butik och provat alla varianterna av brudklänning, dvs. a-line, mermaid, ball gown, empire och sheath. (har jag glömt någon variant?)
Bestämt om det ska vara tyll, brodyr eller enkel slät.
Tagit reda på kostanden för att göra ändringar och vilka ändringar man vill undvika att behöva göra.
Provsitta i klänningarna så att jag vet att inte brösten ramlar ur dem *skratt*

Några tips på vad jag ska tänka på mer innan jag startar mitt hemliga uppdrag!?

Ja det är sant man bör nog tänka på det där med tiden det tar för dem att göra förändringar om det skulle behövas.

Kanske borde ändra deadline till att jag måste ha gjort dessa saker inom loppet av 3månader!

Jag känner helt plötsligt pressen att åka och träna varje dag under den här tiden haha. Hu! Skulle gärna vilja gå ner typ fem eller sju kilon *flin* Men, det viktigaste är ju faktiskt att vi gifter oss och att vi äntligen får realisera och offentliggöra oss som par till det yttersta. För det är ju faktiskt en viss skillnad mellan att tänka på sig själv som gift. Att alla tror att man är gifta... Och att alla vet att vi är gifta och att vi faktiskt är gifta. Ibland är det som om vi lurar folk till att tro att vi är gifta och att det egentligen skulle vara bara mer ärligt om vi faktiskt vore gifta på riktigt. Fast vi har barn och allt.

Nu har jag bokat tid för att prova klänningar. Hade först problem med att få tag i tjejen som skulle ta emot bokningarna, och jag var på väg att ge upp! Men efter ett par dagar så gick det tillsist. Härligt, spännande och oerhört skrämmande. Jag är lite rädd att jag inte kommer att komma i en enda klänning och kommer att komma därifrån gråtandes. När man läser här på familje liv så tycker jag att det så ofta låter som att brudklänningsbutikerna har så små storlekar. I någon tråd läste jag om någon tjej som blev kallad tjock. Typ något i stil med, "ja om man är tjockare får man skylla sig själv" HU vad hemskt. Det här fick mig att drömma mardrömmar här om natten. Jag sa till tjejen i telefon att vi är ute igod tid för att prova... vi har ju inte ens lyckats boka kyrkan än... Det ska vi se till att få gjort på måndag också ... Om allt vill sig väl!.. Hursomhelst, så sa jag att jag inte hade så bra koll på vad jag passar i och mest ville prova klänningar av olika modeller så att jag får bättre koll och för hoppningsvis så hittar jag väl min klänning hos henne. Sedan frågade jag också, vad händer om jag inte hittar min drömklänning hos dig, vad gör jag då... Och frågade om jag motförmodan skulle hitta en klänning någon annanstans, skulle jag då kunna samarbeta med henne för att få den justerad. Det sa hon var okej,men att hon då tog lite mer betalt... JA vi får väl se hur det blir... men jag har i alla fall varit modig nog att ringa och boka tiden. Nu ska jag väl försöka att ta mig dit också och inte fega ur... eller vad det heter? Fästmannen ska följa med och prova smoking eller frack också.

Tänk om jag kommer därifrån gråtandes för att jag inte passar i ett enda plagg eller ens kommer i nått!!!??? Hu!

I en annan dröm krympte jag i min klänning typ som teskedsgumman. Det var rätt läskigt det också. Vet inte vilken dröm som egentligen var bättre... eller sämre.

Hur är det med brudklänningar? Om man har som jag storlek 42 i vanligaste fall, men ibland 44 pga bysten... Är brudklänningen samma storlek eller brukar man behöva en storlek större för att de är små i storlekarna? Jag kommer ihåg när jag var yngre och hade storlek 38 på i princip alla kläder... Jag skulle prova balklänning och kände mig helt plötsligt stor pga att balklänningarna som jag kunde ha alla var 42. Typ två storlekar större än vad jag trodde.

Det är svårt att ha en uppfattning. Speciellt om man ska beställa efter, men då måste man väl säkert måtta över byst, under byst, midja, stuss och längd från axel och ner etc.

Ni som har beställt efter klänningar, Hur har ni tänkt kring det där med era mått... Har ni lagt till några centimeter på varje mått? Funderar på om klänningarna man beställer från till exempel kina är precis på måtten som man beställer efter eller om de gör dem lite större för att vara säkra på att de som får klänningen inte får en förliten...

Jag vågade provar brudklänningar till sist. Så jag är enormt stolt över mig själv! Jag klappar mig själv på axels och jag fick nog en annan självbild av mig. Jag insåg att jag formodligen inte är så stor som jag tror att jag är. Även om jag kanske skulle kunna gå ner mellan fem och tio kilo för att må bra, så var det verkligeninte något jag behöver för att vara fin i en bröllopsklänning. Klänningarna jag provade var dessutom en storlek mindre än vad jag annars brukar klämma ner mig i. Så hurra! Ska i varje fall försöka att träna lite extra, för det är ju skönt om kroppen kan få lite lite mer definierad eller tonad.

Tråkigt var att det inte fanns så många varianter av klänningar på butiken jag var i. SÅ jag måste fortfarande åka iväg och hitta något ställe där jag kan prova åtminstone ett par andra modeller. Börjar tänka att jag kanske måste åka till någon riktig storstad för att få tag på en klänning. Vill ju ogärna köpa en via nätet helt i blindo!!! Köpa grisen i säcken så att säga.

Jag är stolt över mig själv! Men besviken på att jag inte fick prova mer än A-line klänningar... Jag vågade komma en bit ur mitt skal, men tvingades ändå på något sätt (ofrivillgt) hållas tillbaka. Jag är lycklig för att jag kunde se mig själv i en brudklänning och faktiskt ser fin ut. Typiskt att jag inte hittade min drömklänning, men kanon att jag nu vet mer vad jag vill ha...

Det jag kommit fram till är att:
Jag inte vill ha en klänning med långt släp. Litet släp kan gå an, om det verkligen är en drömklänning... men inte annars.
Jag vill inte ha en massa strass. Hellre brodyr.
Jag vill att klänningen ska vara enkel och inte ta över min persolighet, men den får gärna ha något speciellt... Varav jag gärna skulle vilja hitta något som inte är en A-line... Med andra ord, den får gärna vara enkel men lite ovanlig i utformningen.

Jag hittar inget annat än a-line klänningar här att prova, förutom några billga vita klänningar på typ lindex och gina. Trist, så nu har jag lyckats boka en tid hos en tjej som säljer bröllopsklänningar i en närliggande stad ett par mil ifrån där jag bor. Hon skulle försöka plocka fram lite klänningar som var lite annorlunda till mig och som kanske passar vårat tema lite bättre.

Min m2b ska följa med och titta på klänningarna. Och, jag börjar faktiskt tycka att det ska bli ganska roligt. Hoppas så att jag kommer att hitta något som jag känner för mer än bara tycker om. Jag tycker att det är så ofta som jag läser här inne att... "Jag bara visste att det var min drömklänning" "När klänningen satt på insåg jag att det var den klänningen jag skulle ha och ingen annan" etc. Är det bara birdezillas som uttrycker det? Hur kände ni när ni letade klänning? Ska man vara nöjd om bara tycker att man är fin i sin klänning? Skulle vilja känna mig som världens vackraste på bröllopsdagen... Men, jag vet inte om jag någonsin kommer att komma till den punkten. Eller om jag någonsin kommer att känna så när jag står där i min klänning och ser mig i spegel.

Jag har väl drömt om att gifta mig när jag varit riktigt liten, lite Disney som för så många andra, men när mina föräldrar skiljde sig så insåg jag ganska snabbt att det där med att gifta sig inte behöver betyda för alltid... Och att det inte var så för många andra också. Sedan var det som att jag fick stöd efter stöd för min teori om att äktenskapet spricker för fler än det håller. Speciellt i min släkt, där nästan ingen som gift sig har fått det att fungera. Antar att det gjorde mig rädd och lite vidskeplig och känslan av att det ligger en förbannelse över släken växte över åren. Nu känns det som om det finns en ljusstrimma med hopp. Efter att ha känt varandra sedan nästan 14år och med ett barn ihop och att vi bott ihop i ungefär 7år känns det så här... Vi är ju i princip gifta redan. Alla som vi träffar och som inte känt oss sedan innan antar att vi är gifta. De frågar hur frun har det. Och de frågar mig om vad min man jobbar med. Det enda som skiljer oss är det där pappret och det juridiska som man måste gå igenom. Visst är det väl så att vi pratat om att gifta oss under de senaste 7åren, men bilden av vårat bröllop och mig själv som gift har liksom inte riktigt gått ihop med det vi pratar om. Man skulle väl kunna se det som att vi pratat om att skaffa ett lyxigt drömboende i Dubai. Längtar och fantiserar om det, men det känns som om det inte är någon fara med det eftersom det aldrig kommer att hända. Eftersom det är skrämmande att flytta långt från familj och vänner. Att gifta sig för mig är lite skrämmande, Jag kan som inte förstå att det är på riktigt. Jag antar att jag inte riktigt kan ta in det... trots att min m2b har prelliminär bokat lokalen, vi har börjat få till inbjudningskorten, han ringer till kyrkan och letar någon som kan viga oss, jag letar klänning, han har provat smokingen, gjort budget etc...

När ska jag förstå att det faktiskt händer och kan njuta av det? Kommer jag någonsin att stå i en brölllopsklänning och känna att det är jag och ingen annan? Så som så många här skriver... Eller har jag helt enkelt blivit så praktiskt lag och cynisk med åren att det för mig för all framtid kommer att vara bara praktiskt utan en enda uns av drömbröllop ala Disney. Disney kanske har förstört mig tillsammans med ett par andra generationer... Klänningen kanske har blivit en symbol för allt detta. Jag vet inte. tror ni att jag någonsin kommer att inse att jag gifter mig? Jag vill ju inte att det ska kännas som att jag leker bröllop, om ni förstår hur jag menar.

Det känns lite som om jag drömmer. Är det någon som kommer att nypa mig snart. Kommer jag att vakna, vill jag överhuvudtaget vakna! För om det här är en dröm tror jag att jag gärna vill stanna kvar i den hur länge som helst. Jag vill nog inte vakna upp och inse att jag inte har min älskade vid min sida. Vad skulle jag någonsin göra utan min hunky hubbie... Jag har så tur som får gifta mig med honom. Det är så overkligt att han väljer mig av alla vackra kvinnor i världen.