Ok med manliga vänner?

Jadå, jag har manliga vänner som jag träffar utan att maken är med. Har några stycken som jag umgåtts med ända sedan jag pluggade (har man gått varje kurs tillsammans fram tills att man blev klar med sina master's-studier har man setts sgs dagligen i 5-6 år) eller genom någon hobby.

Min man hade några kvinnliga vänner när vi träffades, men de var väldigt svartsjuka så fort jag kom in i bilden och gjorde sitt bästa för att frysa ut mig -- resultatet blev att min dåvarande kille, numera man umgicks allt mindre med dem och idag har han ingen kontakt med dem. Om han vill umgås med tjejer ser jag inget problem i det.

För att citera en kollega "my partying days are long gone", så det blir inte så mycket nattklubbsliv och dans för mig. Går ut ett par gånger i året, ibland är min man med och iblan inte. Jag gillar att dansa, vilket han inte gör, så ofta sitter han och snackar med nån så länge jag dansar.

Min man är väldigt icke-svarsjuk, vilket jag i början misstolkade som ointresse för mig. Vi har pratat  om det där, och det är helt enkelt så att han inte är svartsjukt lagd, och ser pragmatiskt på det hela: vill jag vara otrogen så kommer jag att vara det, oavsett om han bevakar mig som en hök på fritiden eller ej => det lönar sig ej att vara svarsjuk. (Min man är ingenjör och tänker väldigt "rätlinjigt" ibland )

Jag skulle inte vilja leva med en man som inte litar på mig, jag tycker det är självklart att man ska kunna ha vänner av motsatt kön, även om man lever i en kärleksrelation. Jag har t.om. övernattat hos mina manliga singelkompisar när jag varit på besök i deras städer, och inte ens det har min man haft några invändningar mot. Han VET att de killarna inte har en chans hos mig -- det finns ju en orsak till att vi bara är vänner och inget mer.

Gamla ex hade jag personligen lite svårt för att maken håller kontakten med, men sedan ex:en gifte sig och fick barn har mina nojor gått över.