Ok med manliga vänner?

En av mina bästa vänner är en man, vi har känt varandra i en herrans massa år och jag vet om en massa människor som trott både det ena och det andra om oss. Det är skönt med honom, för jag kan verkligen lätta på hjärtat eftersom att vi känner varandra sen så länge. Jag skulle inte kunna tänka mig att inte umgås med honom (även om det inte händer jätteofta längre) och min m2b har inga som helst problem med det. Däremot så är de väldigt olika, så min m2b vill sällan följa med när jag träffar honom.

Min m2b är väldigt nära vän med en kvinna från hans klass, de träffas och lunchar ibland och umgås. Har inga som helst problem med det.

Jag var jättesvartsjuk av mig när vi träffades, på den tiden då jag var ung och dum (eller bara tonåring) och hade hatat det då. Men efter flera år tillsammans, en son och snart äktenskap så ska man väl kunna behärska sig! Och nej, jag är aldrig svartsjuk nu längre.