Vad fick dig att falla för din man/fru som du gifter dig med?

Vi träffades på ett bröllop, jag var kompis med bruden, han med brudgummen. Han var marskalk. Vi satt mitt emot varandra på middagen (planerat av brudparet, vi var inte så många singlar på festen). Jag tyckte han var lite dryg, och lite tråkig. Pratade inte så mycket med honom, hade kul med andra hela festen. Vi var typ 8-10 personer kvar som blev "ivägkörda" av brudens mor när de stängde festen vid halv fem på morgonen, och på väg tillbaka till hotellet så kysstes vi, mest för att jag ville hångla och han var det enda alternativet.

Men när vi kysstes förändrades allt! På riktigt så försvann världen runt omkring, den bästa kyss jag någonsin upplevt.

Sen träffades vi inte förrän tre veckor senare (han var bortrest emellan), jag var så sjukt nervös. Men vi fikade i sex timmar, sen stod vi och kysstes i tre timmar innan vi åkte hem var och en till sig. Lika fantastiska kyssar igen.

Så de fantastiska kyssar var nog den första anledningen att jag föll för honom. :)

Sen är det många andra saker som gjort att vi fungerar som par, och som gör att vi vill gifta oss.

Men vilken mysig tråd!

Jag träffade min blivande i februari den 3 för att vara exakt 2008. En kväll, många kyssar.. och jag var kär. Klick sa de liksom så fort jag såg honom! Men han bodde ca 100 mil från mig.. Jag åkte hem dagen efter. Han skulle komma till mig, men han fegade ur. Jag vart förkrossad.  Senare samma år hörde han av sig igen och i oktober kom han ner till mig. En vecka stannade han. 8 veckor senare åkte jag upp till honom och stannade 2 veckor. 8 veckor efter det hoppade han av gymnasiet där han bodde och flyttade in hos mig och min familj. Idag är vi 23 år, har två barn, varit förlovade i 2,5 år och nästa år gifter vi oss. Lika nyförälskade som förr <3

det jag föll för hos min blivande var givetvis hans utseende, så snygg! Och en är han den snällaste människan ja någonsin mött. Han gör allt för mig och vår familj. Han är så omtänksam och bryr sig så mycket om mig. Han älskar mig för den jag är och accepterar mina bra och dåliga sidor. Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom.

Träffade min blivande i Mars 2009, egentligen i februari, då var jag med min kompis och han skulle ha varit med sin på G brud då på samma ställe men hon backade ur.. 
Tittade på honom och tyckte han var jättesöt! Men eftersom han redan träffade en då tänkte jag inte mera på det.

Efter tre-fyra veckor hörde samma kompis av sig igen och frågade om jag ville träffa honom, jag lite frågande svarade att han hade väl redan en som han träffade.. Blev inget med detta sa hon.

Samma dag chattade vi med varandra och bestämde att vi skulle träffas efter skolan (var då 17 år).
Efter denna gången blev de vi och har varit det sen dess.

Det jag föll för honom var att han att är så jäkla snäll mot mig och alla, även snygg ;)
Nu planerar vi bröllop och att skaffa eget hus. =)

 

Vi träffades på en studentbar i april 2007. Varken jag eller han hade tänkt gå ut den kvällen men (på olika håll då förstås) bestämde vi oss för att följa med våra respektive kompisar ut. Tänker att det är helt sjukt att vi faktiskt gick ut båda två den där kvällen fast ingen tänkt det från början. Jag fick syn på honom redan i kön in och tyckte att han var jättesnygg och såg ascool ut, haha, låter jättetöntingt men i alla fall, det var väl det som gjorde mig intresserad av honom.   

Det som jag sen föll för när vi setts ett tag var att han är så himla snäll och bryr sig så mycket om mig hela tiden. Och så är han den roligaste människan jag känner. Så ja, jag tror att jag föll för tryggheten, att jag från dag ett kunnat vara mig själv till 200%, och hans humor. Sen finns det ju en miljon andra grejer som jag upptäckt under våra snart 7 år tillsammans :)
 

Jag fick jobb i ortens zooaffär, där jobbade min make. Fast i början kunde jag aldrig tro att jag skulle gifta mig med honom, vi var bara arbetskamrater helt enkelt. Och i början hade jag inte en tanke på att det skulle bli mer heller. Men jag märkte snabbt hur otroligt rolig han var, han kunde få mig att bokstavligen gråta av skratt. Han var intelligent, det gick att diskutera saker med honom på ett annat sätt än mina tidigare pojkvänner. Han verkade väldigt snäll och omtänksam (vilket han också visat sig vara).

Han var (och är förstås fortfarande  ) äldre än jag, jag var 33 och han 47. Mina kompisar kunde inte förstå det, en tyckte han var "en äcklig gubbe" (!) men jag tyckte det kändes tryggt på något sätt.Han var lugnare än mina tidigare killar, men inte tråkig. 

Jag såg hur bra han var med djuren (jag är en stor djurvän och lägger märke till hur andra är med djur) och hur snäll och tålmodig han verkade vara mot sina barn när de kom till jobbet. Vi kunde prata om allt möjligt, jag hade en del problem och upptäckte att jag berättade en del för honom. Jag som aldrig öppnar mig för andra människor! Jag förstod att jag började förälska mig, men han verkade inte intressad av mig på det planet.

Men efter mycket om och men, som man säger, så blev vi tillsammans. Vi sade att vi skulle ta det lugnt, bägge hade varit gifta en gång tidigare, båda hade barn, ingen av oss hade någon brädska att skynda på saker. Men vi förlovade oss i alla fall, och ganska snart lade sig Naturen i våra förestaser att ta det lugnt - jag blev gravid. Då rullade det på snabbare!

Nu har vi varit tillsammans i över 10 år och firar 8-årig bröllopsdag i sommar. Vi har gått igenom många svårigheter men de har svetsat oss saammans och jag tror detta är för resten av livet.

Så för att sammanfatta: rolig, intelligent, lugn, trygg, bra med barn och djur, snäll, omtänksam. Jag bryr mig inte om utseende men det finns något jag brukar fastna för,och det är vackra ögon. Och Maken har otroligt vackra ögon!

När jag säger att jag inte bryr mig utseende menar jag förstås inte att han ser ut som Quasimodo, jag tycker han ser väldigt bra ut (även när han nu fyller 57) men utseende har helt enkelt aldrig varit viktigt för mig. Jag har ibland fått höra av mina kompisar att någon kille jag varit ihop med varit rentav ful, men det struntar jag i eftersom jag är av den bestämda åsikten att skönheten sitter på insidan.

Jag träffade min blivande via nätet faktiskt. Jag hade nätdejtat en hel del innan och det fanns verkligen ingen vettig människa därute tyckte jag. Så började vi prata, och bestämde oss för att ses rätt snabbt. Jag hade inga som helst förväntningar innan, och så paff jag blev! Han var snygg, charmig, öppen och fick mig att skratta. Vilken kille! Vi sågs igen två dagar senare, och fast det kändes så himla bra så blev det aldrig ens en puss, vi var båda så nervösa :) 

Sen, pga olika omständigheter, så tog det 2 veckor innan vi sågs igen. Då åkte jag hem till honom över en helg, och det var bara så självklart! Det är nu 1,5 år sen och om 5,5 månader gifter vi oss! En sån här underbar man trodde jag inte existerade, men det är fantastiskt att få bli motbevisad :)

Samma här. Hade några struliga förhållanden bakom mig och dåliga erfarenheter. Kände mig väldigt less på det manliga släktet... Så träffade jag honom på en nyårsfest och det som jag trodde skulle bli en natt innan jag åkte till Spanien för att plugga blev så mycket mer. Struntade i Spanien och det har jag inte ångrat. Han får mig att känna mig trygg och glad - att jag är accepterad fullt ut. Han har ett så gott hjärta och ett härligt positivt humör. Han är inte vad jag trodde att jag ville ha, men han är vad jag behövde!

Jag föll min karl första gången jag såg honom- han var den snyggaste personen jag träffat. När vi sen började prata & umgås märkte jag att han var så rar, omhändertagande & gullig. En gentleman redan då, vi var bara 16 när vi träffades. Vi blev ett par en månad efter & förlovade oss på vår "treårsdag". I sommar på vår "sexårsdag" gifter vi oss.

Finns massor mer jag älskar med min karl men  detta var det första jag la märke till :)

Jag blev förälskad i min fästman den kvällen vi träffades. Jag följde med en kompis på förfest hemma hos hennes nya pojkvän och han var på samma förfest för att fira en födelsedag (min väns pojkvän och min fästman är barndomsvänner). Först försökte de para ihop mig med en annan kille på festen, den enda som var singel. Men av olika anledningar var det bara jag, min vän, hennes pojkvän och min blivande fästman som sedan gick ut på krogen. Eftersom min vän och hennes pojkvän var nyförälskade och bara hade ögon för varandra så blev det bara vi två kvar. Kvällen var ganska blöt så ingen av oss minns exakt hur det gick till men rätt som det var så stod vi och hånglade på dansgolvet!

Tre saker fick mig att falla för honom den kvällen:
- ett slagsmål bröt ut precis bredvid oss på dansgolvet och vi blev rätt hårt knuffade in i ett hörn. Min numera fästman var då militär och gick väl in i något slags skyddsmode, ställde sig mellan mig och bråket och gick i en cirkel runt tumultet så att vi kom loss därifrån. Jag kände mig som en prinsessa som precis blivit räddad från draken (jättefånigt, jag vet).
- efter bråket gick vi ut för att ta luft. Vi satte oss på trappen utanför krogen och började prata. Vi diskuterade bland annat politik, abort och dödsstraff. Kanske inte så romantiskt, men vi insåg båda två hur lika åsikter vi hade.
- eftersom min fästman bara var på besök i staden hade jag lovat min vän att följa honom hem (vi var kvar på trappen tills krogen stängde, då hade de gått hem för länge sen). När vi kom fram ville vi inte skiljas åt så vi satte oss på trappen (igen), kysstes, pratade och myste fram till klockan var sex på morgonen. Då bestämde vi att vi skulle ses för en fika dagen därpå och jag cyklade hem och var världens lyckligaste!

Att han var snygg, militär och vältränad gjorde ju inte saken sämre ;)

Sen sågs vi dagen därpå och blev ännu mer säkra på att det var vi. Dock hade väl verkligheten kommit ikapp oss där: Han hade ju flickvän! Dock ett dåligt förhållande och han hade redan innan mig funderat på att göra slut med henne. Två veckor efter vår första träff hade han brutit upp med henne och kom tillbaka till min stad. Sedan dess är han min bästa vän. Det finns ingen som förstår mig så väl som han och det finns ingen som får mig att skratta som han!

Heh.

Well - vi träffades på krogen - jag hade just sagt upp mej och tänkte flytta tillbaka till Sverige, men hade inte lämnat in papprena än, så vi skulle ha "hejdå" fest för mej. En jobbarkompis bjöd in två kamrater - och en av dem var han.

Jag tyckte han var ganska jobbig - han bara satt och gnällde och verkade tycka att han själv var hemskt viktig. Men så var det någon som sa något - jag minns inte vad - som han visst tyckte var kul, för han sken upp som en liten sol i det mest Äkta och underbara leendet någonsin. 

Jag blev skitförbannad. Vet inte varför - troligen VILLE jag undermedvetet tycka illa om honom.

Pratade inte med honom och vi mer eller mindre undvek varann båda två; när han gick och rökte gick jag in, när jag gick och rökte gick han in, osv (ja, vi röker båda två) 

Framemot kvällen var alla ganska fulla oh började prata om raggtekniker och jag sa att jag orkar aldrig ragga, nu för tiden så går jag helt enkelt fram till folk och säger "jag gillar hur du ser ut - vill du knulla?" 

Kvällen raglade vidare och en av tjejerna demonstrerade spanking. Jag sa att "Nä, du gör fel - du ska ha mer sving på handleden och liksom klastcha" så visade jag på mejsjälv hur jag menade och sen gick jag till baren för att köpa en till öl.

Då kommer den irriterande gossen med leendet fram och säger "You have a really nice ass" och jag tänkte bli arg och ha mej, men istället så sa jag, naturligtvis "That's nice - wanna fuck?" "Sure, why not?" sa han och sedan...alltså, sen satt vi kvar och festade tills krogen stängde. Så vandrade vi hem till mej och duschade och rökte nakna på bakgården och till slut lyckades vi ha det där sexet också.

Klockan 4 på morgonen flög han upp ur sängen och direkt SPRANG. Jag låg kvar och gottade mej i nyvaken efter-sex känsla och vaknade igen runt 7. Då hade människan lagt till mej på Facebook. 

Eftersom jag ägnat halva natten åt att förklara för honom att han på inga som helst villkor fick bli kär i mej, efersom jag 1.) Hatar förhållanden och 2.) Snart skulle lämna landet, så blev jag lite paranoid. Jag skyller på bakfyllan - men, i just den här situationen var det nog Bra att jag blev så paranoid.

Så där satt jag, bakfull och jävlig och Inte på humör för något freak som skulle kära ner sej i mej. Jag tackade ja till hans Facebook-förfrågan, för allt annat hade ju varit direkt otrevligt - sen satt jag där, på helspänn och förberedde mej för vad jag skulle säga när han kontaktade mej och ville träffas. 

Fast det gjorde han aldrig!!!

På kvällen hade jag jagat upp mejsjälv så mycket att då var jag snarare arg för att han INTE hört av sej. Jag hade inte slutat tänka på honom ens en sekund under dagen - och han bara sket i mej?!

Så jag skickade ett meddelande till honom på Facebook och sa att jag byggt ihop mitt dusch-draperi igen (vi lyckades riva ner det under samduschandet) Jag passade även på att säga att om han ville så kunde vi ju ha sex igen. Han sa typ "ok" och inget mer. GUD vad ARG jag var!!!

Dagen efter så postade han på sin FB-vägg att "I'm going to <Name of pub> jag skickade chat och bad att få följa med.

Ser ni hur han Helt hade lyckats vända situationen? Nu var JAG som ett klistermärke efter honom istället! 

Han såg inte meddelandet förrän han kom hem efter krogen, då han småpratade lite med mej, tills han lyckades få ur sej att han inte tvättat håret sedan natten han var hos mej, för det luktade som mej. Jag föreslog att han kunde komma hem till mej så kunde jag tvättat det åt honom. 

Han kom 15 minuter senare. 10 dagar efter det var vi officiellt ett par. 

Han säger att han nog föll för mej redan första natten, för att när vi sov tillsammans så låg han på rygg och jag låg på sidan, vänd mot honom - och då hade jag visst lagt mitt ben över hans lår. Vilken han ansåg gjorde mej till hustrumaterial, eller något. 

(Men vår gemensamma kompis hävdar envist att han stått ute och pratat med henne och sagt att jag var den mest intressant och facsinerande tjej han någonsin sett...hehe :p )

Själv föll jag helt ärligt redan när jag såg det där första leendet - men det skulle jag aldrig, aldrig ha erkänt för mejsjälv om inte han varit för feg för att prata med mej första dagen :) 

...det här låter hemskt tacky och billigt - men det ÄR det inte - däremot var det måttligt kul att vandra in på jobbet efter helgen och säga till chefen att "Du, jag vet att jag sa upp mej menne...jag har ändrat mej, för...uhm...jag har träffat någon som jag efter två dagar med är typ övertyggad om att är mitt livs kärlek"

Som tur är hade jag en JÄVLIGT bra chef då, så han sa "Det är ok, du lämnade ju inte in papprena, så vi låtsas att det aldrig hände" 

Och, ja, på den vägen var det. Fan, det här blev ju en hel novell :D

Jag och min blivande blev tillsammans en månad efter att han började samma gymnasie som mig (årkursen under). Däremot så hade vi träffats en gång tidigare nästan precis ett år innan via gemensama vänner och han hade självsäkert gått fram till mig och sagt "Tja, ska vi hångla?", då var han nyss fyllda 15år.

Så vi blev tillsammans nr jag var 17 och han precis fyllt 16. 
Tidigare hade jag inte riktigt haft någon jag var kär i , bara haft förälskelser i killar jag inte kände. När vi sågs första veckan imtt andra år på gymnasiet pirrade det så hemskt i magen och jag tyckte hann var söt. Däremot så var han väldigt framåt och pratade med allt och alla. Så jag inbillade mig att han inte alls flörtade med mig utan att han var så mot alla.
Jag var osäker och hade allltid omedvetet dissat killar som försökt nåt. Men han var ihärdig. Började försöka hänga med på saker där jag skulle vara med, gick oanmält hem till mig (bodde ensam) och fick tag i mitt nummer och msn.
Till slut kysstes vi för första gången hemma i min soffa efter att han nästan oavbrutet i två veckor varit väääldigt på, och jag missade det nätan ändå. Det som gjort att vi hållt i 5 år tror jag är för att vi kompletterar varandra.
Jag har alltid varit "lillvuxen", flyttade hemifrån vid 16, umgås helst med äldre och älskar att planeera. Så han gör mig mer spontan, glad och avslappnad.
Haha, han å andra sidan vet jag knappt om han skulle klara sig utan min planering och struktur!

Vi träffades via nätet i feb 2012, vi är båda intresserade av litteratur och jag skriver en del lyrik så det var min pres han föll för då den var utförlig rak och hur jag skrev. Vi mejlade en del men jag hade en annan på G då så det stannade av från min sida och han trodde det var kört. men i juli var jag inne och skulle ta bort min sida på sajten och då såg han det så han skickade iväg sitt nr och bad mig ringa om jag hade lust, jag kom ihåg honom och ringde. Det samtalet slutade med att han bokade in en weekend med minisvit på ett hotell jag fick välja. Så två veckor efter det träffades vi för första gången, på ett tåg på väg till vår helg haha det galnaste jag gjort i mitt liv men nu är det vi. Jag fastnade för hans intellekt, hans barnsliga sida, hans underbara ögonglitter och att han är så annorlunda mot mig men samtidigt så lik mig. Det är en levande relation i alla bemärkelser, en vuxen relation där vi utvecklas och lär oss av varandra och våra misstag hela tiden.Det är som ett hav, ibland kav lugnt, ibland stormigt men med en djup djup kärlek och samhörighet.