Vad fick dig att falla för din man/fru som du gifter dig med?

Det var intresse och kärlek vid första öronkastet. Vi träffades på en stämma i riktigt trista lokaler. Jag blev invald i samma styrelse som han, men jag skulle precis flytta till Danmark.

Under tiden jag var i Danmark spanade vi på varandra vi FB och varje gång vi träffades var hade vi båda svårt att inte flörta.

 Efter 5,6 månader var jag tillbaka i Stockholm och vid det första styrelsemötet efter hemflytt blev jag medbjuden av en av hans kompisar på fest.  När vi på festen lämnades ensama kom vi äntligen till skott och jo, jag är lika intresserad av dig som du är av mig. Två dagar senare blev vi ihop på riktigt. Jag fick egen nyckel hem till honom efter en vecka, köpte gemensam lägenhet efter en månad och 9 månader senare förlovade vi oss.

Vi träffades första gången i en styrgrupp på jobbet. Avskydde att gå dit innan han tog över styrgruppen. Hälften av alla i styrgruppen behandlade mig som luft, bara de från samma företag som mig som behandlade mig bra och trodde på min kompetens. Men så den dagen han tog över det så längtade jag efter att gå dit. Detta var feb-mars ungefär. Var väl 1 eller 2 efter det också och så slutligen en i juni eller början av juli. Jag erbjöd mig att köra honom till tåget/centrum efteråt då han frågade en annan som skulle åt ett annat håll. Sagt och gjort.

Nästa gång, i september så var det vi två först där, började prata semester. Satt på nålar hela mötet och tänkte hur jag skulle fråga om jag skulle köra honom tillbaka. Jag hann inte innan han frågade mig och det gjorde han fort innan någon hann fråga honom om de skulle köra honom :D.

Lämnade av honom, åkte hem och skrev ett taffligt mail om hur trist det är att vara på tjänsteresa och om han nu ville så kanske att liksom typ äta pizza med mig och min barn liksom om han nu tyckte det var liksom lika liksom trist att liksom äta själv likxom.

Fick ett mail som jag såg senare på kvällen, vi sågs 2 veckor senare. Jag hade barnvakt och sedan fick jag klättra upp på min väns balkong för hennes telefon var avstängd. Så där klättrade jag balkong med en av våra leverantörer tafligt försökte stötta mig utan att röra något man fick röra vid när man är kollegor/leverantör-kund.

Från det ögonblicket tror ajg det var helt kört från bådas våra sidor. Eller eg var det kanske det redan första gången vi sågs, där i styrgruppen.

Knappt två år senare har vi en dotter på 5 månader tillsammans och gifter oss om 2-3 veckor.

Ja just det ja feb förra året friade jag, givetvis 29:e februari, dagens som inte fanns... 

Jag säller mig till den ytliga skaran och svarar hans utseende. Vi träffades via en internetsida och jag tittade igenom hans bilder och tänkte, herregud vilken oerhört snygg kille. Synd bara att han är för ung för mig. Jag hade en period då alla mina killar var äldre men den här var tre år yngre. Men hur som helst så började vi prata och eftersom han bodde i grannstaden bestämde vi oss för att ses. Och det klickade ordenligt den helgen för efter det har vi varit tillsammans. Trots att jag faktiskt hade en annan kille på g men som var alltför strulig. 

Så jag valde efter mitt hjärta och det visade sig vara helt rätt. Jag älskar hans stora, varma hjärta, att vi kan vara barnsliga tillsammans, att han älskar mina katter, att vi har samma syn på mycket och att vi kan vara tysta tillsammans utan att det känns konstigt. Och att han behandlade mig med respekt och ville vara med mig trots att jag kom från ett destruktivt förhållade. Och om mindre än sex veckor så gifter vi oss. Lycka. 

Men jag kan inte exakt svara på vad jag föll för hos honom, bara det att jag älskar honom djupt. 

Har ännu inte läst alla inlägg, ska göra det.
Min fästman och jag har en ganska lustig historia. 

Han är den första pojk som jag kysst/hånglat med. 
Han var bästa kompis med min bästa tjejkompis bror och vi träffades på ett disko som arrangerades i vår gympasal när jag var 13 år gammal....  Det va en annan tid helt enkelt.

Vi var "tillsammans" några månader (efter att han ringde och bjöd ut mig, vi såg Charlies Änglar på bio.....) fram tills att jag dumpade honom på alla hjärtans dag som dessutom är hans födelsedag. Blev lite skraj då han fyllde 15 år (byxmyndig) samt att jag tyckte han var för pussig och töntig för mig. Jag var ju såååå coooool.
Dock var det kanske inte särskilt snällt att göra slut med honom på hans födelsedag. 

Det var en omständighet som jag hade förträngt fram tills han återberättade historien för en av mina vänner då vi alla fikade tillsammans. Blev så chockad och ledsen (hade totalt glömt/förträngt detta) att jag började storgråta... hrm hrm.

För drygt 3,5 år sedan fick vi kontakt via facebook och för nästan exakt 3 år sedan bestämde vi oss för att ses och dricka lite vin i min nya lägenhet. 

Jag hade redan placerat honom i kompisfacket och tyckte jättemycket om honom som vän men hade verkligen inga tankar på att det skulle kunna leda till något mer. På 3e kvällen som vi sågs hade vi picknick i slottskogen (Göteborg) där vi även lirade lite volleyboll. Då var det som att något bara sa klick och helt plöttsligt blev jag kär! Jag tror att det var sättet han rörde sig på och hans vackra leende som gjorde det.

Min Älskling är den mest intelligenta människa jag någonsin träffat. Jag attraheras av hans intellekt, hans humor och vi delar politiska, humanitära samt feministiska åsikter vilket är ett måste för mig. Han är min bästa vän, den jag berättar allt för. Han är den bästa älskare jag någonsin haft. Han sätter mig först i alla sammanhang och han visar mig varje dag hur mycket han älskar mig.
Pussig var han när vi var tonåringar, det har inte ändrats men nu har jag nog hunnit växa ikapp.  

Jag älskar att prata med honom, mysa, bara vara. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom och jag jag läntar ihjäl mig efter att få skapa en ny liten människa med honom och dela mitt liv med honom.  

Å vad fint har läst vad alla skrivit :) jag och min make har korsat våra stigar sen jag var tretton men nu går vi på samma stig och är på samma mognad i livet och nu visar han allt det fina jag visste fanns inom honom. Han har funnits i hjärtat sen första gången jag såg honom. Och jag är så glad att han äntligen öppnat sig och visar alla sina sidor. Han får mig att känna mig vacker trygg och den lyckligaste på jorden. Världens bästa på att mysa och på bilar laga mat och hjälpa till i hemmet :) han är också världens bästa pappa till våran son :)

Vi träffades i England på språkresa. Jag var 15 och skulle fylla 16 samma sommar, han skulle fylla 17.
I början var det mest tänkt som en sommar flirt från min sida, men veckorna gick. Vi åkte hem, jag till Norrköping och han till Stockholm, och vi fortsatte träffas och prata i telefon varje dag, och helt plötsligt en dag så förstod jag att jag var kär. Det sa inte pang direkt utan det kom smygande och därför vet jag inte exakt vad det var som fick mig att falla, men han är den mest fantastiska man jag har träffat. Han är omtänktsam och genomsnäll, i hans famn känner jag mig tryggast i hela världen.
Och nästa sommar så gifter vi oss på vår 10 års dag, kan nästan inte tro att det är sant

Han var den första som såg mig utan att jag visade min hemliga sida.
Har alltid haft en stenhård fasad. INGEN förutom min bror och mina föräldrar har fått kika innanför den.
Alla mina tidigare pojkvänner har tyckt att det har varit coolt att ha en tuff tjej som säger ifrån och som inte låter något röra henne i ryggen. Min det var ju såklart bara en fasad (kanske pga flera år som mobbad i grundskolan).
Men redan förstå gången vi träffades så såg han mig på ett helt annat sätt än någon annan någon sin har gjort. Kan inte förklara det, det är någonting mellan oss som bara vi vet om och som ingen annan kan se. Helt underbart. Kanske därför man sitter här. Vårt underbara barn på snart två år, ett år som gifta efter att ha träffats 2010.... :)

Haha! Jag var tvungen att bli medlem bara för att kommentera det här inlägget. Jag och min kille gifte oss för ett par veckor seda, efter 7 år, efter att vi träffades i Sunny Beach :) Tänk att det skulle vara ett sådant kärlekshak!

Bacon... Vi träffades på nätet. På en mindre seriös flirtsite, ni vet en sån där man bara har låtsaskompisar, inga riktiga personer. Alla gömmer sig bakom fejkade profiler. Han sa bara Hej! så jag kollade upp honom på FB eftersom han hade angett sitt riktiga namn och insåg till min förskräckelse/förtjuselse att vi hade 3 gemensamma vänner och att han bodde i det lilla lilla samhället där jag har mina rötter... Vårt samtal började helt klart på ett ovanligt sätt. Han trodde först inte på mig när jag sa att jag visste var han kom ifrån, att jag faktiskt hittade och kände folk där. Där och då trodde vi att vi hade placerat varandra i kompisfacket. Så blev det bevisligen inte! Ju mer vi chattade och lärde känna varandra, desto mer insåg vi hur mycket gemensamma nämnare det fanns. Vi hade skrivit till varandra i några veckor när jag en sen kväll ringde upp honom. Han hade varit ute på sitt håll och jag på mitt. När han svarade så var det kört, för oss båda... Han lät precis som jag hade hoppats på, och tydligen så gjorde jag det med. Vi pratade i över tre timmar första gången. Det som gjorde att vi fortsatte prata var hans kommentar om bacon. Han sa: bara så du vet så har jag en helt osund relation till bacon, så du får ursäkta om jag äter i ditt öra nu... Jag skrattade i säkert tio minuter åt det. Han trodde inte på mig när jag sa att jag älskar serien The Big Bang Theory. Han blev överbevisad senare... :) Jag har sedan första kontakten sett en man med otrolig potential, han kan bli vad han vill... Smart, People skills, rolig, ödmjuk, vuxen, ansvarstagande, respektfull, social, busig, målmedveten, kärleksfull... Listan kan göras oändlig! Och det bästa är att han älskar mig! Jag har fått förmånen att bli älskad av honom, lite så känns det. Han har dessvärre en lite skev självbild, efter att ha blivit utsatt för ett klassiskt Jante-samhälle... Men jag tror på honom och han börjar göra det nu också. Det är en häftig resa vi gjort tillsammans under tiden vi känt varandra, och den har bara börjat!

Hans leende och kontakten vi fick när vi blev ensamma! Ni vet, när man träffar en människa och det går att prata om allt, fast man inte känner varandra. Det har hållit i sig och utvecklats vidare. Han är otroligt bra på att få mig att känna att jag kan uttrycka det jag vill och blir det fel så känner jag alltid att det går att förklara hur jag menade, och framförallt att han lyssnar och (försöker) förstå mig. Jag tror det är hans förtjänst från början att vi har så bra kommunikation, då han från början var duktig på att "dra ur mig" sånt som jag gick och grubblade på och tyckte var jobbigt. Nåt som varit mkt positivt i längden även om jag inte alltid velat (eller vill) prata om det där och då :) 

Åh, han är världens finaste. Många fina egenskaper hos den mannen <3 både hur han är, hur han får mig att känna, och hur han hjälper mig att utvecklas som människa. Plus att jag känner att jag kan göra motsvarande för honom :)

Det tog dock ett tag innan han blev intressant på riktigt. Vi hade setts och pratat nån gång på den studentnation i Uppsala som vi båda är/var engagerade på. Jag tyckte han var trevlig att vila ögonen på men han verkade intresserad av en annan tjej då, så jag släppte det. Vi blev själva på en studentfest nån-två månader senare och pratade ett bra tag, men jag dissade honom då jag upptäckte att han var ett år yngre (dumt tänkt) eftersom jag alltid velat vara tillsammans med någon som är lika gammal som mig och helst lite äldre. Den kvällen fick jag hur som helst inte gå utan en kram från honom och jag uppskattade uppmärksamheten. Ett tag senare råkade vi få sällskap på vägen hem från nationen en kväll, och då pratade vi massor och det fanns en viss spänning, men inget hände för övrigt.

Ytterligare ett tag senare jobbade vi på nationen samtidigt- han som kökshjälp och jag som servitris. Jag har aldrig gjort mig så många ärenden till köket som den kvällen :P Den kvällen/natten slutade med vår första kyss <3 

En vecka efter det kommenterade jag nåt på hans fb, vilket gick över i en konversation som slutade i att vi bestämde att vi skulle äta palt (serveras en ggr/månad på vår nation) till lunch dagen efter. Absolut inte en uttalad dejt, men nervöst var det likväl. Det var jag och hela hans herrförening som åt palt tillsammans, medan han och jag knappt pratade med varandra och jag tänkte nåt i stil med "det har var ju totalt fail". När vi blev ensamma efter lunchen så gick det betydligt bättre och vi tillbringade resten av dagen och kvällen med varandra. Vi tillbringade sedan massor av tid med varandra de närmaste två dagarna fram tills jullovet började och vi båda skulle åka från Uppsala över julen. Fortfarande inte tillsammans, men väldigt nära. Fast det fattade jag först senare :P Mina kompisar fattade att jag var kär under jullovet, men det tog mig ett bra tag att förstå att jag faktiskt var det. Jag var mest väldigt glad och så där nervös som man bara är när man är intresserad av någon speciell :P

När vi väl kom tillbaka till Uppsala så tog  det två dagar innan det var officiellt att vi var tillsammans :D

Lite OT kanske, men jag blev så inspirerad :)

Nåt som fått mig att älska honom mer var hans förmåga att ha sina viktiga prioriteringa i livet klara för sig. Han sätter alltid sina relationer till de som betyder något före allt annat, det får vara hur mycket eller viktigt det vill i skolan eller på jobb etc. Alltid. Jag önskar jag hade lika lätt för det. 
Sen att upptäcka att han är som en lök- många lager att skala av och hitta nya egenskaper- var väldigt spännande i början. Nuförtiden känner jag honom bättre än vad han själv gör ibland, men han kan fortfarande överraska mig :P