snälla hjälp mig svärmor är psykiskt sjuk & nu är vi osams vi ej leva

Folk kan ju ha åsikter om allt möjligt som de inte har med att göra, men om man vet att de inte har med det att göra (som om ni har en bil som ni valt efter era behov så vet ju ni hur ni har valt och kan stå för det, eller hur?), så är det lättare att sätta sig över det och ignorera. Problemet isåfall är ju inte vad svärmor tycker utan om din blivande då alltid ändrar sig efter hennes uppfattning och inte står upp för ert gemensamma beslut. 

Helt ärligt, tycker jag att du är väldigt grov i munnen du också. Man är faktiskt två om att bråka. Det är inte acceptabelt att din svärmor kallar dig för sådana saker, nej. Men att inte bjuda henne på bröllopet handlar inte om självrespekt det handlar om stolthet.

En stolthet du bör svälja och acceptera att hon faktiskt är din blivandes mamma, oavsett era dispyter måste du förstå att hon faktiskt är din blivandes mamma i vått och torrt. Om inte din blivande själv säger att han inte vill ha henne där men då ska det vara hans beslut och inte efter påtryckningar från ditt håll.

Jag tycker faktiskt inte att det är rätt att du bråkar med din blivande om hans mammas beteende, dom är faktiskt två olika personer och han kan inte styra hennes beteende och reaktioner.
Jag tycker inte heller att du ska begära att han ska lösa era konflikter. Du är vuxen och likaså hans mamma, ni måste själva kunna prata om era problem. Hade du kunnat välja mellan din mamma och din blivande?

Om du gifter dig med honom kommer alltid hans mamma finnas med i bilden på ett eller annat sätt. Du behöver inte vara bäst vän med henne, prata om dina/era beslut osv. Däremot kommer din blivande förmodligen göra det och hon kommer vara med på högtider och födelsedagar där byte av artighetsfraser ingår.

Att du och din svärmor inte kommer överrens är inte en giltig anledning till att din blivande inte ska få ha sin mamma i sitt liv, eller att dina barn (framtida barn?) inte kommer få ha kontakt med sin farmor.

Om du nu tycker att allt är hennes fel, visa dig vara den bättre personen och ta första steget. Kontakta henne och säg att ni behöver prata. Försök reda ut problemet som är just nu och säg att du vill hålla en god och trevlig stämning på bröllopet och därför tycker att ni ska reda ut era problem.
Berätta hur du ser på din och din blivandes självständighet och säg att du gärna tar emot tips och råd med att det slutgiltiga beslut är ditt/ert och de måste hon ha respekt för.

Håll en trevlig ton och vad du en gör, fräs inte tillbaka för det är att hälla tändvätska på eld, då får hon bara ännu mer fart förmodligen.

Att blockera någon med alla kommunikations -medel som går, inte vilja prata, dra in inbjudan till bröllopet, inte äta, bara gråta och ta ut de på din kille,( som faktiskt är oskyldig ), är för mig fullkomligt oresonligt och faktiskt rätt barnsligt beteende.

Sen håller jag med passionsblomman, jag tycker du ska ta kontakt med din vårdcentral och be om en remsiss till en psykolog eller beteendevetare, jag tror också att du behöver prata med någon utomstående. Speciellt om det är så illa att du inte äter pga att du mår dåligt.

Vi på bröllopstorget kan ge objektiva tips och råd, men vi kan inte reda ut dina problem. Det finns så mycket runt ikring familjeproblem som främmande personer inte kan känna och se över en internet tråd.

Nu har inte jag läst alla svar och jag har inte hela problembilden klar.

Men jag tycker absolut inte att det ska vara ok för din sambo att din mamma är otrevlig mot dig.
Det är han som måste säga ifrån.
(tror knappast det skulle göra ngn skillnad om du ensam sa ifrån, sålänge hon har sin sin på sin sida....)
En del svärmödrar har svårt att släppa sina pojkar och se att dom är vuxna, mammorna vill fortsätta att styra och ställa i sina små pojkars liv och kommer att göra det ända tills pojkarna säger
"Mamma, jag är vuxen och nu vill jag själv välja hur jag ska leva och med vem jag ska leva med".

Om någon av mina föräldrar på ngt sätt var otrevlig mot min blivande så skulle jag inte acceptera det.
Finns ju ingen anleding.
Man måste inte välja mellan sina föräldrar och sin partner bara för att man säger ifrån och sätter ner foten.
Men man måste tydligt visa vart gränsen går och vad som är ok eller inte.

Det är inget ovanligt problem, men den egna relationen behöver inte raseras så länge man står på samma sida och tar hand om varandra även om det handlar om att ens egna föräldrar har problem med den man valt att leva med.
Blir det så svårt infekterat att man måste välja, då får man väl fundera på vad som är viktigast.
Den framtid man sett tillsammans med den man lever ihop med eller ens föräldrar?

Föräldrar som tycker sig ha rätten att klanka ner på den deras barn valt att leva ihop med,
dom borde ta sig en rejäl funderare då det gäller vad dom kan förlora (sitt barn, kommande barnbarn osv....).

Jag kan förstå att du inte vill bjuda hans mamma. Jag ville inte ha min makes morsa på bröllopet man han kände isg tvungen att bjuda henne pga husfriden (bland det löjligaste jag har hört.....förstår inte varför och kommer aldrig att göra.

Men nr jag läser texten tycker jag att det saknas information.... Vi kommer inte att förstå fullt ut hur du känner dig eftersom vi inte har varit med i stituationen/-erna.

Hon är inte välkommen på bröllopet på grund av vad hon gjort mot mig,mjag bråkade inte med henne hon gjorde hemska saker och sa sjukt elaka saker åt mig som jag inte vill gå in på det va hon som började med detta från ingenstans, hurnskanjag kunna gå in inkyrkan och ha henne där får en knut inmagen. Pulsen dunkar som tusan direkt jag tänker på henne, hurnska ja kunna säga jag åt han med henne där hela mitt bröllop skille bli förstört omjag skulle bara vilja föma mig, folk skulle även tycka de va en jädra otrevlig sits att va me oss med den kemin som är i rummet mellan oss, hon har slitit ut mitt hjärta o spottat på det fast jag inte gjort henne nåt

Ni som säger att jag har ett ansvar har så fel, jag kan inte ansvara för folk som hoppar på mig och gör som hon gör, jag sväljer inte min stolthet och jag tolererar inte från någon et hon har gjort oss och de mot mig, jag ansvarar för min familj men henne struntar jag fullkomligt i, hur kan hennes sjuka beteende bli mitt ansvar???? Om jag rånar en butik kan väl endå inte detta bli nån annans ansvar ??? Man kan inte stå för folks handlingar

Jag tror inte någon menar att du har ansvar för hennes beteende, utan att du har ett ansvar på hur du hanterar och bemöter hennes beteende och det hon kastar ur sig. Det är en stor skillnad.

Om någon rånar en butik, så har inte jag som inte rånar butiken något ansvar för rånarens beteende, men jag har ett ansvar för hur jag bemöter rånaren och hanterar situationen.

Det handlar alltså om att du ska stå för dina egna handlingar, vad du säger och gör.

Och som flera skrivit tidigare, så vet vi nog inte hela situationen, det är svårt att få en överblick av vad som har hänt och varför, och då är det också svårt att komma med bra och relevanta tips och råd.

Det är klart att du har ett eget ansvar, det har alla (i olika stor utsträckning). Du kan aldrig styra över vad kommer att haspla ur sig men du kan styra över vad du själv svarar.

Det blir lite dubbelt när detta uppenbarligen påverkar dig å det grövsta samtidigt som du nu skriver "henne struntar jag fullkomligt i". Är det någon man inte alls bryr sig i så reagerar man förmodligen inte alls, eller i vart fall rycker på axlarna och tänker arma mänska men inte särskilt mycket mer.

Det är bra att lära sig hur man ska hantera besvärliga människor och det mesta däri handlar faktiskt om hur man själv reagerar. Känner du att du kan styra det lite mer så behöver det inte bli så dramatiskt - även om hon aldrig ändrar på sig.

Jag tycker faktiskt att du är otroligt hetsig i ditt sätt att skriva. Det kanske bara är jag som missförstår det, men med tanke på hur du skriver känns det som att du inte riktigt vill avsluta det här bråket.

Du pratar om att hon beter sig illa och att du inte vill svälja din stolthet och du tänker då inte be om ursäkt. Samtidigt som du absolut inte vill ha henne på ditt bröllop men det kan du inte säga? Eller jag förstår inte riktigt problemet?
Precis som någon annan skrev, om du struntar fulllkomligt i henne, varför blir du då så arg? Varför är det ett problem om hon är där på er bröllopsdag om du inte bryr dig?
Om det är som du skriver att "hon har slitit ut ditt hjärta och spottat på det" då borde det väl inte vara några problem att du säger att hon inte är välkommen på bröllopet?

Om hon helt oprovocerat har betett sig så fruktansvärt illa mot dig så borde väl du och din man ha väldigt enkelt att avvisa henne från bröllopet och tala om att hon är välkommen tillbaka in i ert liv den dagen hon ber om ursäkt och ändrar sitt beteende. Sen borde ni kunna släppa det och gå vidare.

Och du har visst ett ansvar, du har ett ansvar, precis som l Daniiel skrev över dina egna handlingar. Hur du hanterar situationen, vilket just nu verkar rätt dåligt faktiskt. Istället för att bete dig som en vuxen och mogen person som lugnt och sansat tar dig an problemet och försöker reda ut det, väljer du att spygalla över allting och bara säga att du inte har något ansvar i situationen.

Backa några steg och försök se på det utifrån istället. Hur kan du tackla situationen för att det ska bli bra?

jag har inte läst allt som skrivits men det jag fastnade på var "ska jag lämna honom? Han vill leva med mig och har gråtit när jag sa att vi borde skita i det" Känns som du borde fundera över "han vill leva med mig"... Men du då?
Människans personlighet är komplex och vi är inte samma i alla situationer, i alla möten med människor osv. Det är oroväckande att man kan gå från "kanonrelation" till det du beskriver, bara så där "över en natt". Så frågan är hur du definierar kanonrelation?
Det låter väldigt mkt som att det har existerat små frustrationer från bådas håll som nu kulminerat. Du verkar tex inte tidigare ha stört dig på hennes relation med sin sons bästa kompis, men nu i din ilska så gör det?
Dessutom får jag känslan av att ni är väldigt unga... Det är aldrig rätt att kränka en annan person, oavsett vem det är... Det är skamset att en vuxen kvinna, svärmor, uttrycker sig så där! Men man har ansvar för sina egna handlingar och sitt eget bemötande. Saker blir sällan bättre av att anpassa sitt sätt till den som "slår" på en. Däremot kan man lära sig olika sätt att hantera sådana personer utan att gå till angrepp.