Detta är ett ämne som jag personligen är väldigt kluven till. 
Är 20år, likaså min blivande sambo. Vi har varit ett par i ett halvår, men bästa vänner sedan vi var 15 år gamla. Vi har dessutom jobbat ihop under väldigt intensiva och krävande omständigheter, så vi känner varandra utan och innan i princip.

Ekonomin just finns det inget problem med, är i en sån där konstig sitts att jag har ärvt en hel del och är eknomiskt oberoende. Vi båda har gått lite annorlunda utbildningar som gör att jag är klar i höst, med garanterat arbete, och han till våren med rätt stor chans för arbete också. Jag har sedan tidigare en bostadsrätt och ja, det är lugnt på det planet helt enkelt.

Ändå kan jag både längta och frukta den dagen då vi blir gravida. Dels pga vår ålder och dels för att jag har syskon i dagisåldern så tvekar jag. Har varit något av en extra mamma till de yngsta, och de är mina ögonstenar, men det har också inneburit att jag vet vad som ingår. Jag har varit upp sena nätter, hjälpt till med att värma välling mitt i natten och sitta med en extrem huvudvärk och en unge på några få månader som vill göra allt annat än att sluta skrika. Samtidigt som barn är underbara fantastiska varelser, så innebär det så mycket annat också. 

Ovanpå det är jag livrädd för att föda barn. Blev inte bättre med uppdrag granskning, eller vilka det var, som kollade upp antalet fall av kvinnor som fått skador under födseln av deras barn, men som barnmorskorna inte undersökte ordentligt. Och vill man verkligen föra fler barn till världen när det är så många barn som har det så svårt ute i världen? Borde man adoptera istället?

Sen ser man den nyfödde kusinen, får hålla honom och känna hur han somnar mot ens bröstkorg, och man glömmer allt ovanstående! 

Slutsats: Jag måste sluta tänka så jäkla mycket och ta det när det väl kommer! 

Haha tack. Känns ju lite blottande att skriva allt det där :) 
Jag tror vi är många som lider av tänkandet, lite för mycket, tyvärr! Inte konstigt att magkatarr har blivit vanligare under åren... 

Och ja, som sagt, det är lite speciellt läge. Balansgången är hårfin när det gäller att bjuda honom på saker och att låta honom bjuda mig x) Även om det nog är mer i mitt huvud än i hans. Samtidigt som jag vill underlätta hans ekonomi så vill jag inte att han ska känna sig "over powered" av mig eller "mindre manlig", vet inte hur man ska förklara det ^^ Men ja, jag börjar lära mig att ta emot och låta honom bjuda mig på saker ändå, i början vägrade jag :p

Haha, i allt detta virr varr så ville jag bara få fram att jag förstår vad du menar ;D
 

Haha jag förstår absolut, och håller med dig! ^^
Speciellt efter att ha sett hur det gick med min mor och hennes f.d. män. :)Visserligen så ser samhället lite annorlunda ut nu jämfört med då, men det är ju inte raka motsatsen mot för. Förändringen sker relativt sakta när det kommer till jämställdhet och förändring av normer.  

Haha :) Jo, kan väl hålla med om det till viss del^^

Det gör det väl inte? Man kan väl vilja ha barn men välja att vänta?! Det är väl bara nyttigt att man vill ha en stabil grund innan man för någon annan till världen?!

Haha, åh. Min kusin var tillsammans med en pojk från Småland vars mor sa att "om man inte får barn innan man är 20, så bör man inte försöka alls". Den är rätt fin :P 

Men sen finns det ju de som kan få senare i livet, och det finns hjälpmetoder. Min mor steriliserade sig när hon var tillsammans med sin f.d. och tänkte att hon bara skulle ha mig och min bror. Dock träffade hon en annan senare i livet och nu har jag mina två ögonstenar till småsystrar, tack vare IVF. Livet kan vara lustigt i sina vändningar ibland :) 

Kanske inte förlita sig på det, men att ha det i åtanke är något som är möjligt i dagens läge, så varför inte kunna ha det som en del i beslutet? Att det är dyrt, tar tid och så vidare, tror jag att de flesta är medvetna om vid detta laget :)