Så sköter vi hushållsekonomin

Min man tjänar MYCKET mer än jag. Han har ett mycket välbetalt jobb, medan jag av olika skäl nästan inte har någon inkomst alls för närvarande. (Det kommer bara att vara under en begränsad period.) Det gör att vi har ganska speciella omständigheter när vi förhandlar om vår ekonomi.

I början av vårt förhållande hade jag precis så mycket pengar att jag "gick runt", men under den här perioden när jag saknar inkomst skjuter han till några tusen varje månad så att det täcker mina studielån, mat och såna ofrånkomliga kostnader. När jag tjänar lite extra pengar, vilket jag gör då och då, kan jag spara dem eller spendera på kläder och liknande.

Det kan alltså verka som att jag har en rätt torftig levnadsnivå, men min man tycker det är självklart att han betalar för middagar ute, semestrar osv, och när jag väl kommit över min stolthet funkar det rätt bra för mig också. Jag har en mycket bättre tillvaro än innan vi träffades. Han tycker också det är viktigt att jag har det jag behöver, att jag kan köpa kläder när jag behöver (jag är ändå ingen shopaholic), och att jag också kan spara ihop en buffert, vilket jag har gjort sen vi träffades.

I och med att vi gift oss tänker vi strukturera om ekonomin, vi har bara inte kommit oss för än. Tanken är att vi har kvar våra befintliga konton, men också skaffa ett eller flera gemensamma konton dit vi båda för över pengar efter förmåga. Jag tänker mig dels ett utgiftskonto som räkningar kan dras från och där vi båda har betalkort för att köpa mat och gemensamma saker, dels ett konto för mer långsiktigt sparande. Men vi kommer också att ha kvar en del "egna" pengar att spendera eller spara efter eget tycke. Han har t.ex. en del pengar i aktier och fonder, och sånt är jag inte alls road av. Men jag kommer ju inte att kräva att han säljer alla aktier och sätter in dem på ett konto som jag tycker är bra. Däremot kommer vi att diskutera hur mycket av det som kommer in i framtiden som ska gå in på vilket konto.

För oss blir det en rättvist i och med att han å ena sidan betalar mer till det gemensamma, men samtidigt får mer "egna" pengar över. Pengar som han å andra sidan mestadels sparar, och som förmodligen kommer oss båda till gagn i framtiden, om vi t.ex. ska köpa en lägenhet (vi bor i hyresrätt nu) eller en sommarstuga som han är inne på.

Jag tror det underlättar väldigt mycket om man funkar på ungefär samma sätt ekonomiskt. I vårt fall är vi båda väldigt gnetiga och sparsamma, och ingen behöver irritera sig på att den andra slösar pengar på onödiga saker. Vi är överens om att leva sparsamt i vardagen (men inte så att vi lider av det) så att vi sen har pengar till saker vi verkligen vill göra.

Som ett bröllop t.ex.

Jag tror också det spelar stor roll om man har ungefär samma inkomst eller om det är väldigt stor skillnad. I vårt fall är det som sagt en närmast extrem skillnad, och det tror jag gör det svårare att komma fram till vad som egentligen är rättvist. Tjänar man lika mycket är det ju bara att dela de gemensamma kostnaderna rakt av.

Jag vet att en del gör så att de delar utgifterna i förhållande till hur mycket de tjänar, alltså om A har 15 000 och B har 20 000 så betalar A ungefär 40% av utgifterna och B 60%. Eller att båda lägger lika stor procent av sin inkomst i den gemensamma potten.

Vi har som sagt försökt hitta ett mellanläge, där min man som tjänar mycket mer både bidrar mer till det gemensamma och har mer "egna" pengar över.

Men huvudsaken är ju att båda upplever det som rättvist.

Bra poäng förresten med pension och såna frågor som inte alla tänker på. Även om det verkar jämnt och rättvist medan man lever tillsammans och har samma nivå, så kan det bli andra konsekvenser om man skulle skilja sig, eller när den ene dör.

Min mamma lever i en klassisk kvinnofälla, och jag kan bli lite galen på henne. Hon har varit sambo de senaste 20 åren med en man i hans hus, som han byggde en gång i tiden. Han betalar lån och reparationer på huset, hon betalar maten. De tycker det blir ungefär jämnt. Skillnaden är bara att i slutänden har han ett hus medan hennes pengar bokstavligen är uppätna. Om han dör kommer hans barn att ärva huset, och hon har sagt att det enda hon begär är att de inte ska slänga ut henne på en gång utan ge henne lite tid att hitta en lägenhet. Hon menar att det är en bra deal eftersom hon bor utan att betala hyra, och jag försöker säga att hon ju betalar hyra i form av hans mat, men det går inte riktigt fram.

T.o.m. mannens ena barn har skällt på honom för arrangemanget, men han hävdar bara att det är hans hus, basta.

När vi ändå är inne på juridiken... Mamma och hennes sambo har inget samboavtal. Jag tror de båda två utgår från att om han skulle dö först så ärver hans barn huset rakt av. Sambos ärver ju inte varandra om man inte specifikt skrivit det i ett testamente (tänk bara på Stieg Larssons sambo!). Men finns det inte något som säger att man har vissa rättigheter om man har levt tillsammans ett visst antal år? Eller gäller det bara vid en separation?

Ok, tack. Men det gäller väl som sagt bara vid bodelning, alltså när man separerar?

Jag har funderat på vad som händer om mammas sambo dör först. Såvitt jag förstår har hon då ingen som helst rätt till huset hon bott i i 20 år, utan det ärvs av hans barn som kan slänga ut henne omedelbums.

Visserligen är det han som har betalat alla lån, reparationer osv, men hon har ju som sagt betalat hans mat under alla år. Jag tycker inte det är en schysst deal, men hon verkar inte inse det.