-
Namnbyte eller ej? Hjälp mig!
Vill bolla lite tankar och idéer, blir tokig på detta med namnbyte!
För att göra en lång historia kort (eller halvlång...
): min blivande har ett av Sveriges vanligaste efternamn (-sonnamn). Jag tycker det är ett ganska bra namn och det passar bra ihop med mitt förnamn.
Jag har ett något ovanligare -sonnamn som jag aldrig riktigt gillat. Jag behöver ofta upprepa det när jag presenterar mig och får ibland heta helt andra namn för att folk missuppfattat det.
Jag har alltid kännt att jag inte vill ta mannens efternamn eftersom jag tycker det är en gräslig och förlegad sedvänja som representerar saker jag tar avstånd ifrån. (Japp, hela feministgrejen där.
)
Vi har pratat om att ta ett nytt gemensamt namn men blivande maken kan inte alls tänka sig att byta namn, det är helt främmande för honom.
Han har föreslagit att vi båda tar varandras efternamn (x ysson zsson och x zsson ysson alltså) men jag tycker inte om tanken på dubbelnamn.
Jag är lite inne på att ändå ta hans namn, eftersom jag ändå inte är så förtjust i mitt eget, men till saken hör att jag för 15 år sedan gjorde om mitt smeknamn till mitt officiella förnamn, och nu känns det plötsligt lite märkligt att tänka sig att jag efter bröllopet har bytt hela mitt namn... Nästan så jag ser en identitetskris segla upp vid horisonten...
Hjälp mig att komma ur mina gamla tankemönster! Vad ska jag göra?
-
Svar på tråden Namnbyte eller ej? Hjälp mig!
-
Tusen tack för er input, så bra att få höra andras åsikter när man kört fast i sina egna tankar!
Jag funderar på allt ni sagt.
darkHorse: nja, vi måste väl inte heta samma iofs, men vi känner båda att vi helst vill att det ska synas på våra namn att vi hör i hop. För mig känns det viktigt. Lite som Tessann sade, fast utan barn.
Vi2alltid: tack för påminnelsen om att identiteten inte sitter i namnet, det är ju faktiskt sant.
-
Ha ha, jag satt och lekte med våra efternamn nu för att se vad det skulle kunna bli för nåt fint om man satte ihop dem till ett nytt namn, men det blev så vrickat och fult att det aldrig kan komma på fråga!
(Och förresten vill han ju inte byta alls.)
Jag gillar egentligen inte att mina principer sätter krokben för mig. Jag vet ju vad jag står för och jag vet ju att ett byte till mannens namn idag inte betyder vad det en gång gjorde. (Och jag tror heller inte att någon annan som idag byter till mannens namn gör det för att visa att hon är sin mans egendom!) Men det... skaver liksom lite grann nånstans inombords när jag tänker på det.
Jag vill gärna att vi har samma namn. Jag tycker hans namn är fint trots att det är så förtvivlat vanligt, och jag tycker att det passar bra ihop med mitt förnamn.
Saken blir inte lättare av att alla som vet vilka våra namn är tycker jag är dum om jag byter bort mitt namn. T.o.m. blivande maken har någon gång sagt att han tycker att jag "är" mitt efternamn.
Avundas min blivandes bror: hans sambo har redan samma efternamn som han så om de gifter sig slipper de såna här i-landsproblem.
