Antidepressiva läkemedel?

Jag gick till vår företagsläkare (vi har en läkare som kommer till jobbet 1 gång i veckan) och berättade ärligt om hur jag mådde; jag hade ångest och svårt att komma över ett dödsfall i familjen.

Jag fick först atarax att ta på kvällen (det är eg. en antihistamin men som har ångestdämpande som "biverkning"), men dem blev jag ganska trött/dåsig av, så de funkade inte att ta på dagen, men bra på kvällen när jag ville få bort ångesten för att kunna sova.

Fick en remiss till psykolog, och går ännu hos henne. Efter några gånger med henne frågade jag henne vad hon tyckte om min tanke om att få något mer ångestdämpande, och hon tyckte det absolut var värt att diskutera med läkare.

Ny tid till företagsläkaren som skrev ut en effektivare ångestdämpare i minsta möjliga dos, men dem tar jag bara när ångesten känns värst (eftersom det finns risk för beroende). Fick dem i maj, och har tagit kanske totalt 5 tabletter sedan dess. Min psykolog sa att det kan kännas bra att ha en förpackning tabletter hemma, så man VET att man får ner ångesten om det behövs. Denna vetskap i sig kan göra att man inte ens behöver tabletterna speciellt ofta. 

Anti-depressiva tabletter behövde/behöver inte jag eftersom jag inte är deprimerad, jag drabbas "bara" av ångest ibland. Jag har inte panikångest eller så, men jag kan ha dagar då jag mår riktigt illa. Har länge haft en viss tendens till ångest, men aldrig vågat söka hjälp, av rädsla för hur jag skulle bemötas av läkaren (har vissa tankar om att jag måste ge en bild av att verka perfekt). Men som sagt, jag fick nog av att må illa och tog mig själv i kragen och bestälde tid. Läkaren var jätteförstående och snäll, och jag ångrar att jag inte sökt hjälp tidigare.

Läkaren anpassar dosen för dig. Jag har såpass "lindrig" ångest att jag tar kanske ½-1 tablett 1-2 ggr per dag då det är som värst.

Har man svår ångest får man en högre dos som man tar tätare; vissa äter det som en "kur" under en bestämd tid. Det är viktigt att man håller kontakten med läkaren om man äter ångestdämpande kontinuerligt, detta för att man inte ska hålla på och mixtra med doseringen själv. Äter man det som en kur (jämför med antibiotika) ska man trappa upp och sedan trappa ner medicinen; därför är det bra att ha kontakt med sin läkare. 

Jag tror att ångestdämpande och antidepressiva fungerar på lite olika sätt; antidepressiva börjar ju verka först efter ett tag, medan ångestdämpande fungerar genast. Jag tror att vissa patienter får äta ångestdämpande samtidigt som de inleder en behandling med antidepressiva, detta för att man tydligen kan må sämre i början när man inleder behandling med antidepressiva.

Jag har också migrän och den blir mycket sämre när jag går omkring och spänner mig och drar ihop alla muskler (som man ju gör när man har ångest). 

Ångest är inget ovanligt eller skamligt. Var ärlig och berätta precis hur du mår för läkaren, så får du säkert hjälp. Berätta att du är orolig för medicinerna och att du vill att läkaren berättar så mycket som möjligt om tabletterna för dig.

Det värsta är att gå in i mottagningsrummet och verkligen låta fasaden falla och berätta precis hur man mår. Efter det kan det bara bli bättre.

Min psykolog (inte psykiater, så hon skriver inte ut några mediciner) sa så klokt: har man brutit benet får man genast kryckor, men har man ångest/depression går man omkring och lider i tysthet.

Medicinerna botar ju inte ens negativa tankemönster, men de hjälper till när det blir som värst. Jag går som sagt hos psykolog och försöker lära mig varför jag tänker som jag gör, och hur jag ska tänka istället -- metoder för hur jag ska handskas med ångesten osv.

Lycka till!

Jag känner mig absolut inte som en knarkare när jag tar mina ångestdämpande tabletter; jag känner att jag tar läkemedel som är utvecklade för att hjälpa mig komma ur ett känslotillstånd som är väldigt jobbigt.

Visst, mediciner passar inte alla, och det är väldigt individuellt hur man reagerar på olika läkemedel, men att döma ut samtliga för att "man känner sig som en knarkare" är att gå FÖR långt. Tät kontakt med en duktig och engagerad läkare + psykolog är det som fungerar bäst.

TS: ta kontakt med en läkare och berätta öppet om dina problem. Var inte rädd för att ta mediciner, läs inte om alla ev. biverkningar, utan testa den dos läkaren föreskrivit och se hur det känns för DIG. Skäms inte för dina problem, de är vanliga och läkaren dömer dig inte! Dessutom är det ju ingen annan än läkaren och du själv som vet vad du berättar.

Det finns en viss ärftlig benägenhet för att utveckla depression; det är förstås inte 100 % ärftligt, men det finns en viss benägenhet för depression om det ligger i släkten, precis som vissa människor har en benägenhet att utveckla diabetes typ 2 när de blir medelålders. Arv och miljö samverkar och det är svårt att säga vilken som är den avgörande faktorn. Man kan bli deprimerad fast hela släkten är/var muntergökar och aldrig kände sig nere, och man kan få diabetes fast alla ens släktingar kunnat proppa i sig godis varje dag.

Här kan du läsa Vårdguidens text om ångest och dess behandling:

www.1177.se/artikel.asp

Men alla blir ju faktiskt inte avtrubbade av medicineringen. När det gäller missbrukare så har de säkert en tyngre problematik och kan ha stora psykiska problem, men om man som jag t.ex. tar en halv tablett av den lägsta dosen ångestdämpande läkemedel VID BEHOV, så blir man inte alls avtrubbad. Man känner inte ångesten och man spänner inte musklerna, så för all del, om ni vill kalla det avtrubbad gör det, jag kallar det att må bra.

Jag tycker att alla som har problem med ångest/depression ska boka en läkartid (Vårdguiden rekommenderade en längre mottagningstid om det är möjligt), och prata igenom allt detta med en utbildad person. Folk skriver det ena och det andra på forum, tidningarna skriver om "lyckopiller" och man får en bild av att man blir beroende om man ens rör vid en ask SSRI-preparat.

Det finns inget sådant som "lyckopiller"; man blir inte lycklig av att ta tabletterna, utan man tar bort de djupaste dalarna i humöret. Någon särdeles stor lycka av att känna att man faktiskt klarar av dagen har jag ännu inte hört någon berätta om.

Jag tycker inte man ska vara rädd för mediciner och gå omkring och må dåligt för att man inbillar sig att man kanske blir missbrukare. Man blir inte missbrukare om man håller sig till den dos läkaren skrivit ut, och kontaktar denne om man känner att man behöver få dosen justerad eller om man helt och hållet vill sluta med tabletterna.

Det finns många som dövar sin ångest med sprit för att de inte vill gå till läkare eller är rädda för att bli beroende av tabletterna, men sen blir de beroende av spriten istället. Det är inte en bra väg att gå, bättre att söka hjälp hos vårdpersonal och förhoppningsvis få en vård som passar en, oavsett om det är enbart terapi eller om det är mediciner + terapi.

Alltså, jag har ju som sagt aldrig ätit antidepressanter, utan har endast ångestdämpande som jag tar vid behov. De fungerar bums, man blir alltså inte sämre för att sedan bli bättre, men dem ska man ha noggranna läkarordinationer för att kunna äta varje dag.

Skolan och vardagen KOMMER att ordna sig. Oroa dig inte för det. Tro mig, allt kommer att bli bra.

(Det finns f.ö. en bok som heter Fri från oro, ångest och fobier, skriven av psykologerna Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. I den förklaras ångest och oro på ett tydligt sätt, och det finns en del övningar man kan göra hemma. Jag har läst den och tyckte den var ganska bra.)

Det låter absolut som om du skulle må bra av att få komma till en läkare och "prata av dig", hoppas du samlat kraft och beställt en tid. Det svåraste är att ringa det där första samtalet. Sen blir det bättre.

Hoppas du får hjälp fort och börjar må bättre.