• lillfr­eja
    Äldre 16 aug 06:39
    84376 visningar
    99 svar
    99
    84376

    Är jag misstänksam eller är han otrogen?

    Min man har de senaste månaderna börjat bete sig konstigt, och jag vet inte om det är för att han träffat någon annan eller om han bara är utarbetad och trött. Jag vet att det är omöjligt för er att avgöra, men jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag blir snart tokig på att grubbla. Ok, detta är vad jag reagerat på:


    - Han säger ofta att han ska jobba över, men är okontaktbar på telefon under tiden han säger sig jobba


    - Han har ALLTID sin telefon på sig, då menar jag i handen eller på bröstet. Den verkar väldigt viktig för honom..


    - Han sms:ar eller skriver något på telefonen nån gång i timmen hela kvällarna, men kommenterar det aldrig och håller undan telefonen så det inte går att tjuvkika. När jag frågar vad han skriver svarar han undvikande. Han pillar med telefonen även när vi har gäster eller är på restaurang.


    - Han har skaffat kodlås på telefonen som går på inom några sekunder. Säger att det är säkerhet för att han lagt till sitt jobbmailkonto i telefonen


    - Han är tystlåten, otillgänglig och fåordig


    - Han har inte sagt eller på annat sätt visat att han älskar mig på  onormalt länge. När jag säger att jag älskar honom svarar han mumlande. Han tar inte initiativ till kyssar, kramar eller att hålla handen


    - Han har mycket få tjejkompisar och ingen som jag inte också är kompis med. Han jobbar nästan uteslutande med killar. 


    - För något år sedan började en tjej på hans avdelning som han pratade mycket om i början, men sedan har det blivit alldeles tyst om henne. När jag föreslår att vi ska träffas allihop svarar han undvikande och verkar inte vilja det. Jag har aldrig sett henne men hört av andra att de umgås mycket på kontoret och att hon ser bra ut. Hon är gift men klagar ofta på att hennes man jobbar mycket och de verkar inte ha så stabilt förhållande


    - När jag framfört min oro för allt detta, framförallt den nya tjejen, så säger min man att de bara är kompisar. Hans konstiga beteende för klarar han med att han är trött, grubblar över jobbet eller har nån typ av 30-årskris. Men han vill inte prata om det.


    Vad säger ni? Är det konstigt att jag blir orolig? Är jag fånig eller kan det finnas något skäl till min svartsjuka? Jag tänker på detta all min vakna tid, och det gör mig ledsen, orolig, arg och frustrerad. Behöver era råd!


    Tack!

  • Svar på tråden Är jag misstänksam eller är han otrogen?
  • Dejli
    Äldre 20 jul 15:16
    #81

    Fast om det varit bra i nästan 15 år, och dåligt i mindre än ett och då med stor sannolikhet (efter att det framkommit i tråden) pga sjukdom, är det inte värt då att ge det några månader och se om det blir bättre när man gör en aktiv förändring (i detta fallet en flytt som kanske bryter ett negativt tankemönster)? Är det inte det äktenskapet står för (som TS själv påpekar), i nöd OCH lust, inte bara i lust?

    Självklart ska man inte stanna om det inte är bra därför att det inte är bra. Men om jag drabbades av en depression, och kanske inte insåg det själv förrän det gått en tid, då hade jag när jag väl fått insikt blivit förkrossad om mitt livs kärlek tog sitt pick och pack och drog utan att vi testat något nytt. Nu har ju TS gjort vad hon kunnat, och jag tycker nog ändå att hon ser nyktert på situationen.

    De har varit ihop länge, och har gått från tonåringar till vuxna människor ihop. Det kanske inte är orealistiskt att tro att han fått en liten "ålderskris" och känner att han missat saker när han var ung, som att bo ensam, se världen etc om det är så att de kanske flyttade ihop tidigt, det vet jag inte. Om det är något han gått och funderat länge på så låser man lätt in sig i ett negativt tankemönster där inget är så bra som tanken på hur det skulle kunna ha varit.

  • Äldre 20 jul 17:00
    #82

    Dejli, tack för att du sa precis det jag tänker själv. Jag skriver under ordagrant.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • lundab­rud
    Äldre 20 jul 17:04
    #83

    Jag kan ha förståelse för att man reagerar som du gör, BrideOfFrankenstein, detta är uppenbarligen en riktigt jobbig period för TS och man kan inte stanna i ett dåligt förhållande hur länge som helst om ingenting händer. Det tär på en som individ!

    Men ponera att han har en depression, då är det faktiskt inte riktigt så som du säger att omvärlden inte kan hjälpa en om man själv inte vill. Detta stämmer bra in på ett missbruksbeteende men depression handlar om avvikelser i signalsubstanser i hjärnan. Det går inte att ta sig ur depression enbart med ren vilja, något som däremot, som du säger, skulle kunna gå i ett missbruksfall. Det är omvärlden som MÅSTE hjälpa den deprimerade här och se till att denne får vård (i första hand antidepressiva).

    Samtidigt har jag full förståelse för den hustru som inte orkar, och lämnar sin man i svåra tider som detta fall. Vi är ju bara människor. Jag hoppas innerligt att TS man går med på att möta en läkare, eller låter sig tvingas till detta. TS, kan du prata med någon? Någon som också står din man nära och vill hjälpa dig med detta, så att du inte behöver bära hela lasset själv?

  • 1700ta­l
    Äldre 20 jul 17:21
    #84

    Hm, reagerade också på det frankensteins brud skrev. Har inte skrivit i tråden förut men har följt den sedan TS började skriva för snart ett år sen. Jag är på den "andra sidan". Jag känner igen mig i det TS skriver fast som mannen, inte som TS. Jag genomled en lång depression för flera år sedan och utsatte min sambo för ett helvete innan jag sökte hjälp.

    Jag förstår att det är lätt att heja på TS att lämna mannen men vill ändå passa på att ge henne en stor eloge för att hon, liksom min sambo, anser det vara värt att stå vid den andres sida i lust OCH nöd. Därmed inte sagt att det löser sig för TS och hennes man, det kan bara tiden påvisa men i vårt fall gjorde det det.

  • Mirjam­i
    Äldre 21 jul 11:14
    #85

    Vem som helst hade nog blivit misstänksam. Jag har förstått det via tv och så att de (kvinnor Och män) däremot ofta blir MER kärleksfulla mot sin partner pga skuldkänslorna. Men jaghar ingen personlig erfarenhet så jag kan tyvärr ej uttala mig varken för eller emot. Konfrontera honom med misstankarna, det är det enda råd jag kan ge.

  • Aniara­4
    Äldre 21 jul 15:40
    #86
    lillfreja skrev 2011-07-19 15:10:09 följande:
    . Jag har försökt så många gånger, men det blir ännu sämre när jag försöker prata med honom. Han känner sig anklagad, skälld på och värdelös. Han säger att jag förtjänar någon bättre och att han är en kass make.
    Att han säger så kan tyda på två saker.

    Antingen är han deprimerad. Då känner man sig värdelös och har obefogade skuldkänslor.

    Eller också var din första misstanke rätt och han har varit otrogen och plågas nu av befogade skuldkänslor.

    Men hur du ska få reda på vilket av det det är vet inte jag.
  • BrideO­fFrank­enstei­n
    Äldre 21 jul 19:42
    #87

    Haha ja jag är oftast rätt övertygad när jag tror att jag vet rätt, sen så är det självklart upp till TS vad hon känner att hon vill.
    Man ska följa sitt hjärta! Men måste säga att jag tror att många "står ut" för att man kanske är rädd för tomheten som kommer när man lämnar ett så långt förhållande, och hur det blir sedan, elle rännu värre för "sakens skull". Då menar jag att man anser att man har lovat någon annan i nöd och lust, och känner att man ska stå fast vid det trots att man själv går under under tiden.
    Beundransvärt ja, fast beklagligt att man ska behöva må så dåligt under så lång tid när man som TS gjort så många försök att hjälpa och ingenting ger minsta reaktion -det om nåt är knäckande.

    Låt mig fråga er som vet hur det är att vara fast i en depression: man måste ju må förbaskat dåligt själv, varför vill man inte ta den hjälp som erbjuds?
    Om inte för sin egen så för sin frus skull i detta fall?

  • BrideO­fFrank­enstei­n
    Äldre 21 jul 19:52
    #88

    Shit det där lät jävligt fel.. Menade nu inte att jag jämt har rätt, snarare har jag oftast fel men jag blir så himla upp i varv när jag engagerar mig i nåt som för min del känns som en orättvisa, oftast kvinnor som mår dåligt pga av män på ett eller annat vis  Glad Verkligen inte meningen att spela Allan... :)

  • Aleta
    Äldre 21 jul 19:53
    #89
    BrideOfFrankenstein skrev 2011-07-21 19:42:13 följande:
    Låt mig fråga er som vet hur det är att vara fast i en depression: man måste ju må förbaskat dåligt själv, varför vill man inte ta den hjälp som erbjuds?
    Om inte för sin egen så för sin frus skull i detta fall?
    Dels så förstår man inte att man mår så dåligt som man faktiskt gör. Det hela har gått så gradvis att man har vant sig.
    Dels så är man så nere att man inte tycker att man förtjänar hjälp och till och med kan göra saker (omedvetet) som saboterar för en själv (allt är ju ändå kört).

    Det går helt enkelt inte att se framåt, inte ens en minut. Framtiden finns liksom inte, det är bara som ett svart skynke som hänger hotfullt framför en och som man inte klarar att dra åt sidan. 

    Det är faktiskt så att man saknar en viss signalsubstans i hjärnan,  man kan alltså inte rycka upp sig eller göra något för någon annans skull. Det funkar inte, hjärnan är trasig. Är man riktigt långt nere så orkar man inte ens ta livet av sig, de flesta självmord brukar ske när man börjar må lite bättre och har fått lite handlingskraft, men inte är tillräckligt frisk för att se någon framtid.

    Jag fattade att jag var sjuk pga att min egen bror hade tagit sitt eget liv några år tidigare och hela familjen hade suttit och pratat igenom detta samt lovat varandra att aldrig göra samma sak utan att söka hjälp. Annars kanske inte jag heller hade förstått vad som hände med mig. Jag blev inte dålig över en natt, det tog säkert ett par år av gradvis försämring för min del. 
  • BrideO­fFrank­enstei­n
    Äldre 21 jul 21:07
    #90

    Aleta : Tack för att du tog dig tid att beskriva, det låter fasansfullt och inget man önskar sin värsta ovän.

    Det måste väl ändå finnas något som triggar igång en så våldsam depression..?
    Jag menar att TS försökte ju nå sin man välidgt tidigt i stadiet (om det nu är depression vi pratar om), tycker på något vis att han där borde ha tagit en utsträckt hand..Efter femton år! Och när han ser hur hon lider dessutom.. Även om man inte tycker att man själv förtjänar hjälp så borde man väl fortfarande bry sig om sin fru..? Eller är jag helt ute och cyklar?

  • BrideO­fFrank­enstei­n
    Äldre 21 jul 21:14
    #91

    Ber om ursäkt, nu upprepade jag ju min fråga till dig ser jag :S Dags att sova kanske :)

    Nåväl, är det depression så ska jag hålla mig relativt tyst.. det vet jag inte så mycket om märker jag. Men angående "nöd och lust" så kan jag inte riktigt släppa att jag tycker att det är ett tvåvägs-löfte, och nu är det ju så att han väljer att flytta till USA utan sin fru.
    Tycker heller inte att det stämmer ihop med att vara handlingsförlamad..? Har jag fel?
    Borde vara ganska mycket att styra upp runt en sådan grej, men att prata ordentligt med sin fru det orkar han inte :/
    Nu låter jag antgligen sådär bitter och jävlig igen, sorry Flört

  • lillfr­eja
    Äldre 23 aug 11:57
    #92

    Hej på er och tack igen för att ni engagerar er i min situation!


    Jag håller med om mycket av det ni skriver. Han har nog gradvis mått allt sämre och inser det inte själv. Han var till en början frånvarande och tyst under vissa stunder på en dag, men var andra stunder precis som vanligt. Med tiden har stunderna då han är frånvarande blivit allt längre, och det senaste halvåret har inga normala stunder funnits alls. Han är enligt mig helt försvunnen bakom vad det nu är som får honom att må dåligt.


    Jag tror att han har oerhört dåligt samvete för att han förstört vår relation och för att han sårat mig. Men han kan inte tala om det eller ta det till sig fullt ut. Det gör för ont och det är mer smårta än han kan klara av nu när han redan är så under isen. Det är då lättare att fly, lämna allt och hoppas att det ska bli bättre om man får börja från noll. Det liv han har här verkar ju ändå vara kört, så det är jobbigare att styra upp och rätta till det än att åka iväg och börja om. Och om jag tänker tillbaka så tror jag att han på något märkligt sätt gör detta för att vi ska få det bättre. Bakgrunden är att jag under många år klagat på att han jobbar för mycket. Det har varit den största långtgående konflikten. Jag vill ha mer fritid tillsammans, medan han tror sig vara tvungen att prestera för att duga. Han har, istället för att dra ner på arbetstiden, jobbat allt mer, längre dagar, helger och även hemifrån. Hur mycket han än jobbar och hur bra han än levererar känner han aldrig att han duger. Han måste hela tiden överträffa sig själv. Han menar att den här arbetsplatsen förutsätter det och att det helt enkelt är så det fungerar här. För något år sedan började han därför se sig om efter ett nytt jobb, som lösningen på sin situation och mitt önskemål om att jobba mindre. Han sökning gav dock inget reslutat i staden där vi bor, ingen arbetsgivare kunde erbjuda något som var tillräckligt intressant för att han skulle byta jobb. Det ledde honom till att söka jobb i USA. Samtidigt som han alltid haft en dröm om att åka och arbeta där, och hört idel positiva berättelser från vänner som provat det. Så hans utgångspunkt kan mycket väl ha varit att ge oss ett bättre liv, men han glömde att inkludera mig! Han missade att kolla vad JAG vill, och sökte efter en "lösning" på egen hand istället för i samarbete med mig. Det är kommunikationen oss emellan som gått åt pipan.

    Detta är nog bara en del av förklaringen. Jag tror även att han har en annan kris som bottnar i att vi varit ihop så länge och gjort allt tillsammans att han gått miste om ungdomsperoden då man bor själv, provar på olika saker och upptäcker världen. Det är jag övertygad om att många människor någon gång i livet behöver göra. Så att han stänger ute mig från detta kan delvis förklaras med att han söker sin självständighet och vill göra sin egen grej utan min inblandning.

    Det som kvarstår för mig nu är att ta ett sista, ordentligt snack med honom. Om det blir en monolog från mis sida så må det vara hänt. Jag måste berätta för honom att detta är sista chansen. Om han inom tre månader inte ser någon förbättring, inte återfår någon vilja att kämpa för att vi ska bli lyckliga igen så kommer jag att lämna in en ansökan om skilsmässa. Han måste på djupet förstå att han bara har två val: antingen ta ansvar för vår relation och vilja lösa problemen TILLSAMMANS med mig, eller förlora mig. När jag sagt det kommer jag låta honom åka, och sedan bara avvakta och se vad som händer.

    Jag tar gärna emot era synpunkter och tips om detta!

    Tack för den här gången!

  • Dejli
    Äldre 23 aug 12:30
    #93

    Jag tycker du verkar ha en sund och realistisk inställning till er situation. Jag önskar dig all lycka till!

  • queene­lin
    Äldre 23 aug 13:14
    #94

    Jag säger inte att din man är otrogen, för det kan jag omöjligt veta. Men mina förra pojkvän var otrogen mot mig och han var väldigt rädd om sin telefon, helt plötsligt, sms:ade i tid och otid. Han hade många "symptom" men det största och tydligaste var just hur rädd han helt plötsligt var om sin telefon. Han hade t.ex. alltid alla samtalslistor och sms raderade, det brukade han aldrig ha innan (jag använde hans telefon ibland).

    Det är bara att konfrontera. Och svarar han nej, men fortsätter sitt konstiga beteende, konfrontera igen. Och igen. Och sedan all styrka till dig om svaret blir det du fruktar.

    Usch, nu mår jag dåligt bara för att jag tänker tillbaka på det. Det är det värsta man kan göra mot sin partner. Så fult. Så lågt. Så fegt och totalt respektlöst. Det tar så lång tid att läka från ett sånt svek.
    Jag hoppas verkligen att han har en annan ursäkt för sitt beteende, som ni kan lösa tillsammans.

    All styrka och alla kramar i världen till dig!

  • Äldre 23 aug 13:32
    #95
    Dejli skrev 2011-08-23 12:30:10 följande:
    Jag tycker du verkar ha en sund och realistisk inställning till er situation. Jag önskar dig all lycka till!
    *skriver under*
    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • Hoffse­nnanen Tottop­lex
    Äldre 21 mar 14:22
    #96

    Hur har det gått?
    Kram! 

  • IdaOch­Tomas
    Äldre 12 jun 16:37
    #97

    Jag undrar också hur det har gått. Blev det bättre?

  • Äldre 15 aug 01:31
    #98

    Jag tycker han tänker lite egoistiskt med jobbet i Usa.Är han rädd om dig och erat förhållande så skulle han inte ens söka dit utan att prata med dig först. Kan ni inte ens prata om hans prob lem så tror jag att han döljer något mer än att han är nere för inte hade jag själv orkat söka andra jobb om jag varit nere. Nej jag tror du ska hålla lite koll på honom samt höra runt i bekantskapskretsen ang. detta problemet. Jag vet en släkting som hade en man som jobbade på SJ och träffade en annan kvinna som också jobbade där. Hon själv var den siste som fick veta att han vänstrade för ingen sa något till henne då detta pågick under nästan 2 år. Blev en till slut som inte kunde hålla tyst längre utan berättade vad han håll på med. Det blev skiljsmässa occh han tog den andra till sin partner.
    Vill du ha tips så hör av dig. 

  • Okänd
    Äldre 7 jun 04:42
    #99
    Meddelande borttaget
Svar på tråden Är jag misstänksam eller är han otrogen?
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.