• lillfr­eja
    Äldre 16 aug 06:39
    84412 visningar
    99 svar
    99
    84412

    Är jag misstänksam eller är han otrogen?

    Min man har de senaste månaderna börjat bete sig konstigt, och jag vet inte om det är för att han träffat någon annan eller om han bara är utarbetad och trött. Jag vet att det är omöjligt för er att avgöra, men jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag blir snart tokig på att grubbla. Ok, detta är vad jag reagerat på:


    - Han säger ofta att han ska jobba över, men är okontaktbar på telefon under tiden han säger sig jobba


    - Han har ALLTID sin telefon på sig, då menar jag i handen eller på bröstet. Den verkar väldigt viktig för honom..


    - Han sms:ar eller skriver något på telefonen nån gång i timmen hela kvällarna, men kommenterar det aldrig och håller undan telefonen så det inte går att tjuvkika. När jag frågar vad han skriver svarar han undvikande. Han pillar med telefonen även när vi har gäster eller är på restaurang.


    - Han har skaffat kodlås på telefonen som går på inom några sekunder. Säger att det är säkerhet för att han lagt till sitt jobbmailkonto i telefonen


    - Han är tystlåten, otillgänglig och fåordig


    - Han har inte sagt eller på annat sätt visat att han älskar mig på  onormalt länge. När jag säger att jag älskar honom svarar han mumlande. Han tar inte initiativ till kyssar, kramar eller att hålla handen


    - Han har mycket få tjejkompisar och ingen som jag inte också är kompis med. Han jobbar nästan uteslutande med killar. 


    - För något år sedan började en tjej på hans avdelning som han pratade mycket om i början, men sedan har det blivit alldeles tyst om henne. När jag föreslår att vi ska träffas allihop svarar han undvikande och verkar inte vilja det. Jag har aldrig sett henne men hört av andra att de umgås mycket på kontoret och att hon ser bra ut. Hon är gift men klagar ofta på att hennes man jobbar mycket och de verkar inte ha så stabilt förhållande


    - När jag framfört min oro för allt detta, framförallt den nya tjejen, så säger min man att de bara är kompisar. Hans konstiga beteende för klarar han med att han är trött, grubblar över jobbet eller har nån typ av 30-årskris. Men han vill inte prata om det.


    Vad säger ni? Är det konstigt att jag blir orolig? Är jag fånig eller kan det finnas något skäl till min svartsjuka? Jag tänker på detta all min vakna tid, och det gör mig ledsen, orolig, arg och frustrerad. Behöver era råd!


    Tack!

  • Svar på tråden Är jag misstänksam eller är han otrogen?
  • Äldre 18 jul 18:13
    #61

    Jag instämmer fullständigt i vad Dejli skriver! Jag tror han inte vet hur han ska göra, inte minst för att han antaligen vill vinna en massa nytt, utan att ta någre egentliga beslut och behöva stå för att han därmed är den som avslutar. Han är säkert också rädd för sin resa, trots att han längtar, så han vill ha både och och en väg tillbaka.


     


    jag tror absolut han ska åka! Och jag tycker du gör så rätt som inte följer med. Kanske är det tom så att sätter du ner foten och kräver skilsmässa, så får han inte arslet ur vagnen och åker-vilket vore synd. Men egentligen tror jag på att ni avslutar det här innan det blir e ocean emellan er och så du slipper titta i backspegeln och skriva 20 istället för 15 på det antal år du gav er.

    Och vad gäller barn, så är den faktorn inte ovesäntlig, hur krasst det än låter: du behöver läka ihop, komma i fas att träffa någon annan OCH hinna till den punkt i era liv där ni känner att ni vill ha barn-OM du nu ens vill ha barn, det tar jag ingaluna för givet, observera det!!!- Det går fort mellan 30 och 40, så ge inte något dåligt mer tid än du måste!

    Sist: en kram till dig, för det kan du behöva!


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • Äldre 18 jul 18:39
    #62

    Känner igen mig mycket i dig TS... Är i en liknande situation, men här är det även barn inblandade. Elva år tillsammans och två år som gifta.
    Låt honom resa iväg. Bered dig på ett liv utan honom. Vi har bara ett liv. Ge din dyrbara tid och kärlek till någon som är värd den och vill ha den och förvalta den tillsammans med dig. Det är hundra gånger värre att leva ensam i tvåsamheten... Been there... och är där igen.
    Kanske, kanske han kommer på efter ett tag over there att han verkligen vill satsa på ER, visst finns möjligheten. Men då kanske du redan har gått vidare. Och det är en risk HAN får ta.
    Många stöttande kramar till dig TS, du är stark  o klok, du klarar detta!!

  • Hoffse­nnanen Tottop­lex
    Äldre 18 jul 19:04
    #63

    Ge honom ett halvår eller något och sen borde han veta vad han vill. Säger han då att han inte vet fortfarande..ja då är det nog slut tyvärr. Men ge honom denna tiden. För ni har haft 15 bra år, då är han väl värd ett halvår? Ni behöver säkert båda lite distans och detta kan vara er chans

    All styrka till dig! 

  • Blivan­de fru Swärdh
    Äldre 18 jul 19:33
    #64

    Åh vad glad jag blir att äntligen läsa om en kvinna som är stark i sig själv och inte hittar på massa ursäkter åt sin man. Har läst så mycket om mjäkiga förhållanden på BT där kvinnor är för osäkra.
    Citerar dig: "Och då förlorar han faktiskt mig, för jag accepterar inte att leva som ensamstående i ett äktenskap." Det är bra att du inte accepterar det, ingen borde acceptera det! Ta vara på dig själv fr.o.m. nu och som nån annan skrev så ge honom max ett halvår och sen tar du själv ett beslut och satsar på att vara lycklig utan honom. Ingen ska behöva slösa massa år på att vara olycklig och ensam i tvåsamhet. Vi hejjar på dig! Styrkekramar!

  • lillfr­eja
    Äldre 19 jul 10:32
    #65

    Åh tack jag blir så glad av att läsa era kloka tankar! Vilket fint stöd ni ger mig.
    Många av er rekommenderar skilsmässa direkt, och jag kan förstå att det utifrån kan verka självklart att gå. Men jag känner så här kring det: jag har varit lycklig med denna man i nästan 15 år. Han är mannen i mitt liv, när han är sig själv. Detta beteende han haft de senaste 10 månaderna känner jag inte igen, det är som om hans kropp tagits över av aliens. Så här skulle han ALDRIG behandla mig för 2, 5 eller 10 år sedan. Jag ser det nästan som att han har drabbats av någon sjukdom eller ett tillfälligt tillstånd som gör att han inte ser vad han gör. Men jag ursäktar det inte, för han behandlar mig verkligen inte med respekt. Det enda som gör att jag tvekar är att om jag skulle lämna honom för att han är "sjuk" så går jag samtidigt miste om det liv jag kunde fått med honom som "frisk". Jag tänker att han måste komma tillbaka som sig själv snart och att då allt ska bli som förr.
    Men samtidigt vet jag att det inte finns några garantier för det. Och om han inte blivit normal på 10 månader finns inga tecken på att han nånsin kommer bli det. Och om han gud-vet-när skulle vakna upp, inse vad han håller på med och plötsligt bete sig och känna som han gjorde innan allt det här började, så kvarstår ju frågan om JAG kan förlåta det han utsatt mig för. Om vår relation inte tagit för mycket skada under den långa tid vi haft det kasst. Om jag faktiskt inte är så förbannad på honom att jag inte kan lita på och älska honom igen.

    Det är dessa tankar som snurrar i mitt huvud och som hindrar mig från att skilja mig idag och gå vidare. Hoppet att han ska komma tillbaka. Att jag lovat att älska honom i nöd och lust och att detta är "nöd" och att jag bara måste vänta tills det blir "lust" igen.

    Förstår ni mig?

  • Dejli
    Äldre 19 jul 10:42
    #66

    När åker han? Kan ni planera in en resa för dig dit, kanske 1-2 månader efter att han kommit fram (när han hunnit skaffa boende och känna sig lite hemma på jobbet) så att ni båda har en inbokad tid för "uppföljning"? Du borde ju märka då hur han behandlar dig och om det skett någon förändring åt ena eller andra hållet (eller kanske än värre, ingen förändring alls). Planera in ett riktigt snack om er framtid, och vad HAN vill med ert förhållande när han fått lite distans till allting. Jag tror det här är jättebra för er båda. Antingen så blir det bra, eller så vet du att det är dags att gå vidare.

    Jag tycker du resonerar moget och klokt. Klart du inte ska kasta ut 15 års bra förhållande för en, i sammanhanget, kort tid av dåligt. Samtidigt så kanske det är något som legat och grott hos honom länge och när bollen nu väl är i rullning så är den svår att stoppa. Time will tell, men dra inte ut på det för mkt.

  • lillfr­eja
    Äldre 19 jul 10:46
    #67

    Just det, glömde förtydliga det här med USA: Det är mitt beslut att inte åka med. Jag kände direkt när han började prata om det att "det här är hans dröm, inte min". Jag är inte intresserad av USA, det finns inget för mig där. Jag har inte behov av ett äventyr utomlands. Jag gjorde det där när vi pluggade (då han stannade i Sverige) och kände att jag fått utlopp för den dragning till att bo utomlands som jag burit på genom att vara utbytesstudent i Frankrike.
    Jag vill nu gå åt ett helt annat håll: skaffa hus, stadga mig och slå mig till ro. Jag vill inte flänga runt utan har funnit harmoni i mitt liv här, och är jättenöjd med min tillvaro. Sedan är jag lite för självständig för att bara hänga med min man utan att ha någon egen anledning att göra ett uppbrott. Jag tror inte att man blir lycklig av att vara en follower. Då skulle jag bara sitta där, arbetslös, ensam i ett nytt land och med honom arbetande dygnet runt. Med vårt förhållande i detta skick skulle jag heller inte få något stöd från honom, så nej det är otänkbart att jag skulle följa med i det här läget. Det vore emotionellt, karriärmässigt och självkänslemässigt självmord.

    Samtidigt vill jag ju vara med honom, och vill inte avfärda USA utan att testa det. Det kanske är alldeles underbart? Så vi kompromissat det så att han får åka själv först. Dels för att få göra sin egen grej, få börja från noll i ny miljö och förhoppningsvis må bättre. Och dels för att testa om detta land, stad och jobb verkligen är så bra som han utmålat det att vara. Om han inom två månader upptäcker att han vantrivs eller att gräset inte var grönare så har vi inte riskerat allt vi har utan kan enkelt vända hem.

    Vi har inga barn och ingen av oss vill heller skaffa barn varken nu eller i framtiden. Vi har dock en hund som vi båda älskar löjligt mycket och som jag vägrar lämna om jag skulle flytta. Vi äger en bostadsrätt ihop. Så det är de största praktiska sakerna som skulle behöva ordnas om vi flyttar utomlands eller skiljer oss.

  • bumbib­jörn
    Äldre 19 jul 10:47
    #68

    Jag förstår precis vad du menar! Jag tror de e klokt att du låter honom åka o pröva sina vingar o se om han kan bli lycklig genom att göra dessa förändringar. Detta kanske e det han behöver för att bli 'frisk' eller så e det detta han behöver för att komma på att set kanske inte e ni två. Själv får du försöka läka på egen hand och helt enkelt ta en dag i taget. Har ni pratat m varandra om framtiden? Om hur ni ska vara tillsammans när han bor i USA? Försök att prata ordentligt med varandra innan, så att ni båda vet vad ni idag önskar få ut av framtiden. All lycka till o alla styrkekramar till dig.

  • lillfr­eja
    Äldre 19 jul 10:51
    #69
    Dejli skrev 2011-07-19 10:42:17 följande:
    När åker han? Kan ni planera in en resa för dig dit, kanske 1-2 månader efter att han kommit fram (när han hunnit skaffa boende och känna sig lite hemma på jobbet) så att ni båda har en inbokad tid för "uppföljning"? Du borde ju märka då hur han behandlar dig och om det skett någon förändring åt ena eller andra hållet (eller kanske än värre, ingen förändring alls). Planera in ett riktigt snack om er framtid, och vad HAN vill med ert förhållande när han fått lite distans till allting. Jag tror det här är jättebra för er båda. Antingen så blir det bra, eller så vet du att det är dags att gå vidare.

    Jag tycker du resonerar moget och klokt. Klart du inte ska kasta ut 15 års bra förhållande för en, i sammanhanget, kort tid av dåligt. Samtidigt så kanske det är något som legat och grott hos honom länge och när bollen nu väl är i rullning så är den svår att stoppa. Time will tell, men dra inte ut på det för mkt.
    Han åker troligen i början av oktober. Första gången vi ses efter det är troligen thanksgiving eller jul, då han antingen kommer hem eller jag och hans familj åker dit. Jag kan inte hindra hans familj att åka, så det skulle inte direkt bli egentid för oss två under det besöket. För att en sådan "uppföljning" skulle funka skulle vi behöva några veckor tillsammans där, bara vi två, för att få en känsla av hur vår relation mår.
  • lundab­rud
    Äldre 19 jul 10:52
    #70

    Dina tankar om att han kan vara "sjuk" är inte förkastliga, tvärt om är det möjligt att han har drabbats av en depression. Sök på internet efter tecken så kanske du ser att han faktiskt har många av "symtomen". Minskad livslust, apati, minskad sexlust, likgiltighet... Inte för att det kanske är en lättnad men det kan kanske bidra till en förklaring. Du känner honom bäst och som du beskriver det, låter detta inte orimligt. 

Svar på tråden Är jag misstänksam eller är han otrogen?
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.