• JustMe­AndMyL­ove
    Äldre 9 sep 18:52
    84448 visningar
    99 svar
    Inlägg från JustMeAndMyLove Visa alla inlägg
    99
    84448

    Är jag misstänksam eller är han otrogen?

    lillfreja skrev 2010-09-09 12:45:49 följande:
    Hej på er!Förlåt att jag inte har hört av mig, jag har helt enkelt inte orkat. Det har varit väldigt jobbigt senaste tiden och jag har inte gjort några stora framsteg med min man. Jag har tagit upp frågan många gånger, men får bara undvikande svar. Jag har provat det mesta ni nämner, konfrontation, vänliga ord, tystnad, att tala med honom tillsammans med svärmor och att låta honom vara ifred.En morgon, efter att han i flera dagar knappt sagt ett ord till mig, lade jag mig intill honom i sängen. Jag ville på något sätt testa om jag fick någon respons, jag visste att han var vaken. Men han rörde mig inte utan vände sig bara bort. Då tappade jag behärskningen, rusade ut i köket och storgrät. Han kom ut och var helt förvirrad, jag skrek att "du älskar ju uppenbarligen inte mig längre. Kan du inte bara erkänna vad det här handlar om så att vi båda kan gå vidare? Jag orkar inte längre kämpa när jag inte ens kan få en kram tillbaka" Man bara höll om mig och sa att jag var det bästa som fanns och att han visst älskar mig. Men någon förklaring fick jag inte. Då hände något i mig som bara gav upp och jag blev så otroligt trött på allt.Sedan dess har jag i princip gett upp. Inte relationen, men kampen. Jag orkar inte och kan inte lägga all min energi på detta när jag inte får något tillbaka. Min arbetshypotes är nu att om jag blir den passive så kanske han blir mer aktiv. Att jag nu testat att ligga på hårt och pressa honom under flera månader, men nu är det hans tur att ta initiativ och ansvar. Jag har föreslagit terapi men han är inte intresserad. Verkar inte se behovet.För att rädda mig själv och ge mig en dräglig tillvaro har jag den senaste tiden lagt allt detta åt sidan. Relationen är i någon typ av paus, där vi bor under samma tak men inte har särskilt mycket med varandra att göra. Min man får vara precis hur hemlig han vill, jobba hur sent han vill och sitta tyst så många timmar han känner för. Jag frågar inget, ringer inte och undrar när han kommer. Jag lagar och äter middag själv och anpassar mig inte efter honom. Inget mer väntande med tända ljus på att han kanske just ikväll ska komma hem i tid och ta mig med storm. Jag umgås med vänner, tränar (som jag älskar men tidigare har prioriterat ner för att ta hand om hemmet då min man inte gör det) och fokuserar på min egen lycka utan hänsyn till honom. Det kan tyckas fruktlöst och barnsligt men det är det enda jag kan göra för att inte gå under. Vi får se om han reagerar på detta, om inte så får det väl vara helt enkelt. Så snart han visar vilja på att prata eller jobba på relationen så finns jag där. Faktiskt så tror jag inte längre att det är otrohet det handlar om. Jag tror snarare att han går igenom någon typ av yrkesrelaterad kris. Kraven som ställs på honom är orimliga, han får sällan någon positiv feedback och han ser det som omöjligt att påverka sin situation. Han kan varken säga upp sig eller slå näven i bordet, som han ser det. Jag håller inte alls med, jag tror alltid att saker går att förändra om man vill. Men det är hans övertygelse att han är helt bakbunden och inga försök att få honom att tänka annorlunda har nått fram.Så jag avvaktar utan att vänta.Kram på er alla och stort tack för era råd
    Jag hoppas att det "bara" är en arbetskris. Men det är ändå inte tillräckliga skäl för att det ska vara okej att hålla på som han gör.

    Vare sig det är jobbet, eller en 30 årskris eller en annan kvinna skulle jag dra mig ur. Man behöver inte packa allt man äger och flytta för alltid, utan kanske bara göra det tillfälligt, för ett tag. Hyra någon lägenhet eller flytta till ett syskon eller en förälder, känna hur det känns att stå på egna ben och tvinga honom att prioritera. Det låter som om det är du själv som håller i hela förhållandet och det sliter sjukt mycket på en själv!


    Jag tycker du kan säga till honom att: 


    "Nu har jag gjort mitt allra bästa och inget fungerar. Det är dags att få lite distans, så får du komma med ett svar om vad som är viktigast för dig. Och är det jag, så måste vi lösa saker och hitta fram till hur vi ska kunna må bra tillsammans."


     


    För det kan vara så att han gått in i en depression och inte alls är otrogen utan bara mår fruktansvärt dåligt. Och då kan det ibland vara bäst att backa och få honom att inse att han måste få hjälp, och sen stötta honom med det.


     


    Hoppas verkligen allt går vägen för er!


    *Styrkekram*

Svar på tråden Är jag misstänksam eller är han otrogen?
Logga in
Bli medlem