• Olivia 09
    Äldre 15 Aug 16:47
    559925 visningar
    4327 svar
    4327
    559925

    I vått och torrt och stiltje och orkan

    Hej alla! Jag skrev i en annan tråd men den här verkar kanske lite bättre lämpad för mina virriga frågor.

    Skulle så himla gärna vilja skaffa barn, den där klockan som alla pratat om började ticka högt som sjutton för ett tag sedan. Det känns bara som att man ser så mycket små hinder och problem jämt, och det känns läskigt... hur gjorde ni? Väntade ni med att sluta tills det låg helt rätt i tiden eller satsade ni bara på för att det kändes i magen att ni verkligen ville ha barn NU?

  • Olivia 09
    Äldre 15 Aug 17:23

    passionsblomman: Tack så mycket för ett personligt och givande svar! Jag skrattade till vid meningen om att bebisen skulle komma fort, jag har varit med vid en förlossning som tog ca 18tim så jag har i runda slängar en uppfattning om hur förlossningar brukar se ut i -det verkliga livet-

    Sedan förstår jag vad du menar med att man inte ska vänta för länge. Hoppas verkligen för er skull att ni inte behöver vänta länge till på ett syskon! Själv har jag precis rullat iväg från 25 så det är väl inte jättebråttom för min del, samtidigt som man inte vet hur lång tid det kan ta när man väl sätter igång. Jag har även haft problem tidigare med äggstocksinflammation och grejer så vet inte exakt hur fertil jag är. Det gör en ju också oroad av att vänta "för länge".

    Men så är det alla tråkiga saker som ekonomin och om man har fast jobb i framtiden osv, det känns så jätteläskigt att ta ett beslut för minst 18år framåt när man inte VET något säkert i de här tiderna. Fast jag så gärna vill :(

  • Olivia 09
    Äldre 15 Aug 17:52

    passionsblomman skrev 2009-08-15 17:37:10 följande:


    Har du något jobb nu? Så du skulle ha rätt till föräldrapenning menar jag.För DET är egentligen det enda som verkligen är viktigt innan man tutar och kör tycker jag. Allt annat kan man ordna framåt, både studier och jobb osv. Men f-peng är bra att ha. Inte minst för den händelse man blir sjuk så är det ju fint om mn har en sjukpenningsgrundande inkomst.
    Jag har en halvtidstjänst som jag förhoppningsvis har kvar till årsskiftet (är fast anställd) men efter det vet jag inte om de har så mycket jobb kvar eller om jag måste hoppa runt på olika ställen osv. Min make är inte fullbetald men har en fast heltidstjänst i vilket fall. Vi har inte så hög avgift på vår lgh och inga lån så de fasta kostnaderna är inte skyhöga. Jag har pluggat länge men tragglar med att bli klar. Men jo jag vill ju gärna kunna få föräldrapenning! Skulle ha svårt att våga försöka skaffa om jag inte hade något jobb alls.

    Mardrömmen skulle vara att bli gravid och bli av med jobbet halvvägs in i graviditeten, vad gör man då??
  • Olivia 09
    Äldre 15 Aug 18:16

    passionsblomman: Nej det var lite så jag tänkte! Om jag precis skulle ha hunnit klart med min utbildning (som jag egentligen inte känner mig så motiverad av att bli klar med jättefort) så skulle jag ju ändå inte hinna jobba mer än kanske ett litet tag på ett nytt ställe innan jag skulle vara tvungen att gå på föräldraledighet. Det är inte så schysst mot företaget och jag kanske ändå skulle ha en provanställning eller vikariat (troligen). A-kassan är jag ju som tur var med i så det är ju bra att jag kanske kan få den!

    Eftersom jag bara jobbar halvtid skulle en 80% lön under väntan på bebis innebära runt 8000-9000:- i månaden, vilket kanske inte är supermycket (men vi har ju två löner). Men å andra sidan kanske man kan snåla på annat för att få det att gå runt (krogrundorna lär ju minska, nä j/k ).

    Fina råd du ger i vilket fall, jag känner mig på nåt vis upplyft och mer hoppfull. Jag vill gärna planera ordentligt (kontrollfreak) men jag ska försöka lära mig av er som VET att saker och ting brukar gå sin egen väg i vilket fall!

  • Olivia 09
    Äldre 15 Aug 18:22

    Jenny står brud 090801 skrev 2009-08-15 18:10:54 följande:


    Hej Olivia. Vi har precis bestämt oss för att försöka få barn. Har varit sugen ett tag, men det är först nu när vi bestämt oss att försöka som jag börjar fundera på allt praktsikt med jobb ect. Funderade på varför det är så när jag tidigare har längtat ser jag nu massa problem när det är dags... men det är väl bara för att jag nu börjar bli redo istället för att skjuta det på framtiden. Jag är i din ålder, knappt 25år och jag håller med i det blommis säger ang fertilitet. Man vet ju inte hur lång tid det tar att få barn och då är det ju bra att ha åldern på sin sida om det är möjligt.Lycka till... och vore såklart roligt att få följa ännu en person på vägen mot barn.
    Hej! Och lycka till själv! Vad roligt att du är ungefär i startskottet precis som jag själv. Innan min klocka började ticka (HÅRT!) så hade jag mest problem och anledningar MOT att skaffa barn som ett mantra, sedan högg det till och jag kände bara att "En sån där MÅSTE jag ha...NU! Jag vill jag vill jag vill!" Och tänkte inte så rationellt alls. Nu försöker jag lugna ner mina hormoner och se till vad som är praktiskt och ekonomiskt möjligt just nu. Det läskigaste är ju när svaret blir "Ja - kör!", helt plötsligt blir det på fullaste allvar. Det är ju jätteläskigt samtidigt som det är otroligt spännande.

    En sak som jag haft lite ångest över är att ingen av våra vänner är i samma skede i livet som jag och min make, vi är de första av våra vänner som gift oss och av de få som har respektive har inga några som helst planer på att skaffa barn än. Det känns lite tråkigt att vi kanske kommer att glida ifrån dem om vi skaffar barn nu och att jag inte kan ha någon nära vän att dela graviditeten med eller att ha upplevelsen av barn ihop med. Inte för att jag skulle ha försökt tajma en graviditet med en väninna, men ni förstår vad jag menar! Förut blev jag själv tokig på bekanta som bara skulle prata graviditeter och bebisgrejer, det var långt ifrån min egen begreppsvärld som 20åring .
  • Olivia 09
    Äldre 16 Aug 08:45
    Leksi skrev 2009-08-16 07:31:11 följande:
    Olivia 09 skrev 2009-08-15 16:47:00 följande:
    Hej Olivia!Tänkte jag kunde berätta hur det varit för oss. Vi träffades också relativt sent, jag var 27 då och min (numera) man var 31. Vi visste direkt att vi ville gifta oss och skaffa barn tillsammans, det var så självklart & vi flyttade ihop efter tre månader. Vi valde dock att vänta lite eftersom vi ville vara ihop ett tag och få en stabil relation först. Så det har blivit att vi gjort en långresa ihop, köpt hus, gift oss, vi har båda fasta anställningar och nu har vi alltså ett litet pyre i magen (känns sååå himla konstigt att skriva, har inte förstått att det är sant än...). Fyra år har snart gått sen vi träffades och jag fyller 31 i höst. Men jag har varit SÅ orolig för att inte kunna få barn, så det har varit lite jobbigt att vänta och att göra allt i "rätt ordning". Hade vi inte kunnat få barn nu (eller om det här blir missfall och vi sen inte kan bli gravida igen) så hade ju allt det där runtikring inte varit värt någonting om du förstår vad jag menar. Som någon annan skrev någonstans tror jag att det viktigaste är att vara redo som PAR och är allt det praktiska inte helt perfekt så löser det sig ändå på något sätt. Jag har varit i lite motsatt situation mot dig. De flesta av mina vänner har redan barn och vi kommer med i matchen först nu när de planerar/är gravida med tvåan... Och som jag har längtat!!! Min biologiska klocka har tickat i tio år...
    Åh men vad roligt för dig Leksi! Grattis! (Hoppas vi) Håller alla tummarna för att det fortsätter vara plus för dig!

    Och tack för att du delade med dig av hur ni gjorde och tänkte, det känns så mycket lättare att förstå hur folk gör när ni är snälla och berättar lite av er upplevelse.

    Jag förstår absolut vad du menar med att OM det inte skulle bli något så skulle allt ni gjort i "rätt" ordning inte vara värt något alls. För mig har det känts rätt att först flytta ihop, förlova oss, gifta oss, skaffa oss stabila anställningar/ekonomi och sedan försöka skaffa barn. Nu känner jag dock att det där med anställningar och ekonomi kan vackla både hitåt och ditåt under en 1årsperiod (eller 9mån då ) och det inte går att gardera sig helt. Så man måste gå på magkänslan, och min livmoder skriiiker "Ge mig!!" Hahah..
  • Olivia 09
    Äldre 16 Aug 09:20
    Leksi skrev 2009-08-16 09:14:27 följande:
    Tack Olivia! Vi är fortfarande i chocktillstånd och vet knappt var vi ska ta vägen... Jättejätteglada samtidigt som det känns så otroligt overkligt... Tänk att det händer oss nu, det här som jag drömt om så länge och i alla fall sista året tänkt på flera gånger om dagen.Hur ser din man på det här med studier/fast anställning?
    Så otroligt spännande! Åh du måste ha längtat så mycket, nu är äntligen dagen här!

    Jo min make tycker att det är bra om jag hinner klart med mina studier (har ca 6mån effektiv studietid kvar) och egentligen skulle väl han också vilja plugga vidare 2-3år om ett par år. Men han vill ändå skaffa barn nu! Han sa till mig igår att ända sedan jag tog upp det på allvar med honom (för någon månad sedan) så har han inte kunnat tänka på annat. Han tror att vi skulle kunna försöka leva lite billigare ifall vi bara har 1 eller 1½ inkomst att leva på och att han kan försöka jobba lite extra då om det går.

    Min make är hantverkare och har fast tjänst men om han skulle plugga vidare inom det skulle han antagligen ha ganska mycket praktik och kunna jobba lite under tiden. Men det finns väl fler än oss som vidareutbildar sig när de har barn?? Det är inte alla som kommit på exakt vad de vill göra i livet yrkesmässigt än. Det känns hemskt att tänka att ett barn ska låsa en så mycket att möjligheterna att förverkliga sig själv i framtiden ska gå förlorade. Det ska ju inte behöva vara så. Eller?
  • Olivia 09
    Äldre 16 Aug 09:56
    passionsblomman skrev 2009-08-16 09:54:01 följande:
    Här är inte längre någon tvekan. Dels testade jag negativt igårnatt. Dels är uindianerna ytterst tydliga i sin näraro idag.
    Aww...
  • Olivia 09
    Äldre 16 Aug 13:41

    kapellösa: Stackare, jag har inte heller blivit informerad om hur lång tid det kan ta att komma tillbaka till en någotsånär normal cykel efter att man slutar med preventivmedel med hormoner. Hoppas att det rullar på som det ska snart!

    För att bygga på din fråga, någon som vet hur det brukar bli efter att man slutat med p-ring?

    Av er som försökt få barn, har ni i 'förväg' undvikt ALLT som gravida inte bör använda sig av? Jag tänker på mat, läkemedel, receptbelagda krämer osv. Eller har ni bara slutat med det när ni upptäckt att ni var gravida? Jag blir ju jätterädd att jag skulle kunna använda något som fostret kan ta skada av OM jag blir gravid, samtidigt som jag inte kan undvika vissa saker i flera år om det tar tid att bli gravid.

Svar på tråden I vått och torrt och stiltje och orkan