Blivande bonusbarn... Hjälp!

ja, så ska det ju stå VÄRDERA det högt... (inget annat). tack för ordet!

var i samma situation som du,trådstartaren, förutom att barnen var äldre, tonåringar alla 3. Men vi blev kära, visst har det varit jobbit också, men skulle inte byta bort min blivande man ändå. har bara bankat det in i min skalle: han är mannen jag älskar och vill leva med, och han har 3 barn från tidigare förhållande. punkt. visst vore det enklare om han inte haft barn, men onödigt att tänka så eftersom han har barn. Nu ska vi gifta oss i sommar, och vi har en tös på 9 månader tillsammans. behöver inte vara negativt fast man träffar en kille som har barn och behöver inte vara nåt fel på honom fast han har 3 barn under 6 år. lita på ditt hjärta säger jag och lycka till!

Det är otroligt skönt att läsa om era erfarenheter och åsikter. Jag funderar kring detta all min vakna tid just nu. Idag har vi fortsatt prata om läget och det känns så otroligt skönt att kunna vara öppen. Mitt förra förhållande funkade inte alls kommunikationsmässigt och jag har bestämt mig för att lära mig av det misstaget...

Vi följer våra hjärtan och låter tiden utvisa vad som händer. Bara att känna efter och vara ärlig om ALLT. Han är underbar som person (och dessutom SNYGG som få! ) och får mig att må väldigt väldigt bra. Vi har pratat en hel del om våra ex idag vilket gör att vi också diskuterar mkt om hur vi reagerat i tidigare situationer och vad vi lärt oss av det. Ärligt talat trodde jag knappt att det fanns killar som kunde prata om sånt här... Det känns som att vi tar "oss" på allvar trots att vi knappt har "börjat", om ni förstår hur jag menar... Hittills så känns det här verkligen helt rätt! *ler fånigt och lyckligt*

Har ingen egen erfarenhet av bonusbarn men en mycket god vän till mig har. Hon tycker inte att barnen (då två tjejer mellan 5 och 10) var/är något problem. Det är däremot deras mamma... och ibland hans beteende i relation till mamman.

Hon säger att hade hon vetat vad hon vet idag kanske hon hade fattat andra beslut, trots att hon verkligen älskar sin man.

Hm, när mina föräldrar skilde sig väntade pappa länge med att blanda in nån ny kvinna. Det var ganska skönt för han hade några förhållanden som sprack och som barn var det skönt att hålla sig utanför det. Att acceptera deras skilsmässa var rätt svårt, att sen acceptera en ny kvinna är ännu en utmaning. Det hade varit ganska snopet att lägga energi på det och att de sen gjorde slut och så kom nästa in i bilden.

Till slut fick vi träffa en kvinna som han är seriös med! Det hann gå några år mellan skilsmässan o nya kvinnan och jag gillar henne jättemkt och nu känns allt bra.

Nyckelordet är nog att låta det ta lite tid. Rusa inte in i barnens liv. Och som jag sa tidigare: rusa inte in i ett nytt förhållande heller... Njut lite av singellivet. Eller, om du har ett förhållande med honom, unna dig själv rätt mkt frihet o självständighet vad gäller hur du lägger upp ditt liv. Allt behöver man inte göra som par.

Jag var i din situation för ett antal år sedan. Jag trodde att han var den rätte och hann bli kär innan han berättade att han hade barn (lite taskigt tycker jag).

Iallafall: det kändes helt rätt även om jag tvekade, sedan bestämde jag mig för att satsa. Det hade varit slut mellan honom och mamman i snart två år sa han och vi skulle ta det försiktigt. Innan jag tillsist skulle träffa barnen (2 st, under 6 år) skulle han prata med den stora tjejen och förklara läget. När jag sedan träffade dem gick det först bra men när tjejen förstod att jag var pappas nya tjej blev hon sur. Det visade sig att han inte hade vågat ta diskussionen med henne och att hon inte förstått att mamman och pappan inte var ihop längre (trots att de inte bodde ihop). Eftersom hon var pappas lilla prinsessa och han inte kunde se henne ledsen så gjorde han slut med mig. Jag tycker synd om tjejen förstås men han betedde sig ynkligt.

Jag var förstörd först för jag hade offrat ganska mycket för att vara tillsammans med honom men sedan var jag lättad att det blev som det blev. Det hade varit jobbigt med barnen och så fick jag en känsla av att han inte var så underbar som han verkade i början (en skitstövel faktiskt)... Exet var också ett orosmoment. Verkade labil.

Men jag vet också exempel där det har gått jättebra. Ett tips som en kompis gjorde när han träffade bonusbarnet första gången: de iscensatte det så att det verkade som om han och mamman träffades för första gången när barnet var med. Kompisen satt på en bänk när mamman och barnet var ute och gick. -Men hej! Sitter du här? osv. Det gick jättebra!

Så det kan gå hur bra som helst, men se till att slussa in barnen försiktigt! Och se till att barnen har förstått att deras föräldrar inte är ihop!!! Och det finns killar i 30-35-årsåldern som INTE har barn.

Lycka till! Jag hoppas att det går bra hur det är blir!

Nån som kan tipsa om var det finns killar i 30-35årsåldern som inte har barn?!

Lucia05: Va, hittar du inga killar utan barn?! Var letar du då? Jag kan nog tipsa dej!

Har inte läst så mycket va de andra skrivit men har själv ett bonusbarn som fyller åtta i sommar. Jag och hennes pappa träffades när hon var 2,5 vilket var positivt. Jag tror det kanske är lättare när barnen är lite yngre så har de kanske inte uppfattningen att man "tar" deras pappa.
Sedan är mamman alltid ett kapitel för sig...
Ett gott råd är att ta det l u g n t. Ingen vinner på att stressa. Du får ju ändå tre barn "på köpet"
Lycka till!

TS: hur har det gått för er? Har du träffat barnen? ÄR du fortfarande kär?

jagärsåkär: Javisst är jag fortfarande kär :) mer och mer för varje dag som går faktiskt... Ju mer vi lär känna varandra desto bättre känns det. Men vi tar det väldigt lugnt. Ingen stress. Vi har ju "hela livet på oss". Barnen är inte inblandade ännu. Det kommer nog att dröja ett tag till innan jag blir "officiell" särskilt eftersom det just nu är lite turbulent mellan honom och exet men det känns bra ändå. Vi håller ju fortfarande på och lär känna varandra. För bara lite mer än en månad sen var jag totalt anti mot hela situationen men nu är jag helsåld och lyckligare än på väldigt väldigt länge... Han får mig att må sååååå bra och det är allt jag behöver just nu. Sen får vi ta itu med ett problem i taget när de dyker upp.

När det gäller att passa på att njuta av singellivet så kan jag säga att det har jag gjort... verkligen! ;) hehe. Så nu känner jag mig definitivt redo att bli allvarlig igen och eftersom det här känns helrätt så är jag inte längre rädd att få bonusbarn. Nu känns livet mer spännande än skrämmande. Dock så stänger jag inga dörrar när det gäller mitt eget liv med jobb osv. Är i ett vägskäl jobbmässigt just nu och "offrar" absolut ingenting för kärleken. Så allvarliga är vi inte, men kanske snart. Dessutom har jag lärt mig från tidigare misstag att se till att vårda "mitt" liv också...

Tack för att ni är så gulliga och stöttar och ger mig tips! Det värmer verkligen!

...hur skulle du ställa dig till att mannen i ditt liv tvekade på grund av att DU hade barn...?

Lady o Lufsen: Bra poäng. Jag har inte riktigt tänkt på saken på det sättet...

Det enda jag kan säga är att nu är jag otroligt glad att han inte gav upp när jag tvekade så mycket. Han hade helt enkelt bestämt sig för att jag är THE ONE. Och han fick svälja sin stolthet mer än en gång när jag var osäker på mina förvirrade känslor. Jag hanterade verkligen inte den situationen särskilt bra och vi har haft många långa snack om varför saker o ting blev som det blev.

Träffade barnen igår! Omtumlande men fantastiskt kul!

Vi hade inte bestämt nåt i förväg (vilket nog var tur för jag hade troligen hunnit bli nervös) utan han ringde när de var ute på promenad och frågade om jag ville följa med och köpa glass. Sen fortsatte vi dagen med lekpark osv några timmar. Jättemysigt och inga konstigheter. Det kändes helt naturligt på nåt sätt! Nu känns det dessutom som att jag kan vara HELT säker på att han vill satsa på mig på allvar. Och det vill jag också!

KÄnner du att Han är helt RÄTT så satsa!!!

Min M2b har 2 barn sen innan, när vi blev ett par va pojken 2år och flickan va 4år.
Jag har oxå en tjej sen tidigare som är lika gammal som hans tös.

Det är inte enkelt alla gånger men det funkar bra nu och jag tycker det är underbart att ha många barn.
Vi fick en gemensam i februari, alla barns lilla halvsyster.

Jag tror att VILL man nåt riktigt MYCKET....så klarar man ALLT!!!!

LYCKA TILL!!!!!!