Oj, knivig fråga... som talare innan nämt så beror det mkt på hur du känner dig inför att kastas in i ett familjeliv. om du vill ha barn vill han? etc. Självklart kan det dyka upp komplikationer och det kommer det förmodligen göra också, mer eller mindre...
Kan berätta lite om min erfarenhet. Jag blev "plastmorsa" (på deltid kan man säga) förra året till två stycken underbara tjejjer 10 och 5 år. De har ju sin mamma, så jag tar inte över den rollen men när töserna är hos oss så blir jag ju som en extra automatiskt. Jag har inga egna barn, men vill väldigt gärna ha om ett par år och det vet min karl om och det är helt ok för honom.
Det är mkt nya känslor som dyker upp och helt plötsligt så kommer ett stort nytt ansvar som man måste ta ställning till snarast. Finns ju ingen anledning att bli presenterad för barnen om man inte tänker stanna... Man måste ju tänka på hur saker och ting kommer att påverka dem, och ja, de kommer i första hand även för mig eftersom att jag har valt att ta ansvar för dem när jag valde att bli tillsammans med deras pappa. Barnen kan ju inte rå för vad som hänt.
Lyckligtvis så har det hittills gått ganska smärtfritt. Den älsta tösa hade jag en relation till innan jag och hennes pappa träffades, och lilltösa va lite av en utmaning i början...en väldit framåt och bestämd liten ung dam som är pappas svårflörtade prinsessa.
Men eftersom att jag själv är uppvuxen med en plastpappa från 7 års ålder, och kommer ihåg känslan i magen när jag förstog vad som höll på att hända (tillexempel va jag väldigt frustrerad över att jag helt plötsligt inte fick sova jämte mamma i sängen bara för att han va där... 
*undra varför*)så var jag lite "beredd" på vad som kunde hända eftersom att jag kunde förstå hennes känsla av att någon annan ikräktar på det som är hennes liksom. Men ganska snart så insåg hon att jag inte kommit för att ta hennes pappa ifrån henne. Det fick ta den tid det tog, och hon var alltid välkommen upp i knät på både pappan och mig, och hon fick gärna sitta mellan oss i soffan. Vi jobbade mkt på att det inte skulle bli en maktkamp mellan mig och barnen, samtidigt som även jag sakta men säkert tog plats och visade mkt tydligt vart mina gränser gick, med fullt stöd från pappan för att inte skapa missförstånd. Att vara enade är precis lika viktigt som för "vanliga" föräldrar.
Min mormors kommentar när hon fick reda på att han hade barn: "Känns inte det konstigt för dig? Att han liksom redan har vart med om förlossning och bebisskrik å allt annat innan, och du e helt ny?"
Mitt svar: Tycker det känns jätte tryggt att han är erfaren och vet vad han ger sig in på om vi skaffar barn. Dessutom så vad ska jag göra då? Jag älskar ju honom och barnen är ju där...Bara att acceptera det om jag vill ha honom.
Mammas kommentar ang. att han har barn: "Tänk på att det kommer bli avancerat/jobbigt när ni skaffar gemensamma barn (egen erfarenhet)"
Mitt svar: Det blir det väll ändå när man skaffar barn?
Som sagt eftersom att jag själv e "plastunge" så har jag förståelse för vissa saker och är mer förstående än andra ibland.
Om jag ser på min plastpappa så finns det många praktexempel på saker man INTE ska gör i den rollen, och det har jag tagit med mig. (tycker väldigt mkt om honom oxå, men vi ser saker å ting väldigt olika ibland och har haft måååånga duster och obefogade maktkamper)
Shit, de här blev långt, förlåt. Men iaf, vill avsluta med att tänk igenom noooga hur du känner och när du bestämt dig så kör till 100 på det. E lite samma "stil" som att skaffa egna barn, man kan inte bara ändra sig när de kommit och så blir allt som det var innan igen, om du förstår vad jag menar. Du sätter spår i deras liv så fort du kliver genom dörren. Värdra det högt, och jobba tillsammans med din kille så blir allt säkert jätte bra (om du väljer att stanna då och träffa barnen å allt d) Vill ju tillägga att det är jätte bra att ni pratar om det här och att du känner att du kan prata om hur du känner helt öppet med honom! Bra gjort!
kram kram
